Stäng fönster Lilla Edet kn, HJÄRTUM 21:1 HJÄRTUMS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| FÖRSAMLING 1995: HJÄRTUM BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1581, år 1900: 3002, år 1995: 3291 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger högt, vid vägen i norra utkanten av Hjärtums samhälle. Norr om kyrkan, ca 200 m, återfinns prästgården från 1890. Sydost om kyrkan ligger församlingshemmet, tidigare ålderdomshem. En knapp kilometer söder om kyrkan ligger fastigheten Klockarelunden. En separat begravningsplats är belägen drygt en halv kilometer sydväst om kyrkan, omgiven av ett fornlämningsområde med gravar och högar. Öster om kyrkan passerar Göta älv vars stränder består av öppna odlingsmarker. Landskapet präglas av dalgångsbygden vid älven och den kuperade skogsmarkerna i väster. Hjärtum ligger i Göta älvdal, ca 15 km sydväst om Trollhättan. RASERAD KYRKA / RUIN - DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett långsträckt långhus med tresidigt avslutat korparti, rund sakristia i öster och torn i väster. De äldsta murpartierna härrör sannolikt från äldre medeltid. Av långhuset och det smalare, rakslutna koret återstår ännu partier i söder, norr och öster. Ett gravkor med kupol och lanternin tillbyggdes på medeltidskyrkans östgavel 1672 (används sedan 1900 som sakristia). Vid en restaurering 1961 påträffades utanför medeltidskyrkans västgavel ovanligt kraftiga grundmurar, som kan förmodas härröra från raserat vapenhus. Vid en ombyggnad 1695-96 förlängdes nämligen kyrkan ca nio meter åt väster samt ett nytt vapenhus i trä tillbyggdes. Samtidigt vidgades koret till långhusets bredd och erhöll tresidig avslutning, en för trakten allmän typ vid denna tid. Ett vapenhus av trä tillkom i söder 1749. Åren 1900-01 förlängdes långhuset åter i väster och ett torn restes vid den nya västgaveln (de två vapenhusen i trä revs). Förändringarna 1900-01 skedde efter ritningar av arkitekt Adrian Crispin Peterson. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Såväl exteriör som interiör har förändrats i flera etapper. 1726-28 höjdes sadeltaket och fick sitt branta fall mot de jämförelsevis låga murarna. 1763 upptogs tre fönster i norra långmuren. Sin nuvarande karaktär erhöll exteriören vid restaureringen 1900-01. I väster uppfördes tornet av tegel, krönt av lanternin och spira. Nya fönster upptogs i västpartiet och de gamla utvidgades. Ingång i väster via tornets bottenplan, som fungerar som vapenhus. Kyrkorummets nuvarande treklövervalv av trä slogs 1726-28. Från denna period härrör även de äldsta delarna av läktaren i väster. Dess fältindelade barriär visar målningar som troligen utförts 1741. De har sedermera varit övermålade under en tid. Vid restaureringen 1900-01 kläddes innerväggarna med panel som brunmålades i kvadermönstring, sedermera borttagen, liksom valvets schablonmålningar. Läktaren ombyggdes till sin nuvarande, trekantiga form. Ny, öppen bänkinredning anskaffades (senare utbytt). Flera av sekelskiftets förändringar avlägsnades vid restaurering 1960-61, under ledning av arkitekt Georg Rudner. Väggpanelen och schablonmålningen borttogs. Nuvarande altaret murades. Än en gång utbyttes bänkinredningen mot en ny, öppen. Under läktaren byggdes skrudkammare och elcentral. Interiören uppvisar således stilinslag från olika perioder och har praktfulla inventarier från flera perioder. Den nuvarande, arkitektoniskt uppbyggda altaruppsatsen är skänkt till kyrkan före 1726. Den översta delen, stående Kristus, utfördes 1757 då den äntligen blev målad. Predellan och näst översta reliefen troligen utförda av Johan Joachim Beckman, som även snidat predikstolen från 1758. Den ursprungliga målningen på altaruppsats, predikstol och läktarbarriär framtogs vid restaureringen 1960-61. Dopfunt av sandsten med uttömningshål från 1200-talets mitt eller andra hälft. Äldre altaruppsats, utförd 1625-26 av Hans Snickare och Johan Målare i Kungälv. Sidostyckena är moderna. Den hänger nu på annan plats i kyrkan. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996. |
