Stäng fönster Norrköping kn, KIMSTAD 25:1 KIMSTADS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kyrkogårdens historik Kyrkogården har under flera olika omgångar utvidgats. Hur kyrkogården såg ut i äldre tider är okänt. 1821 ritades en uppmätningskarta som visar att kyrkogårdens yta verkar ha motsvarat den äldre delen av kyrkogården idag. En större utvidgning av kyrkogården skedde på 1930- talet. 1932 invigdes den nya delen av kyrkogården som ligger öster om den äldre kyrkogården. Kontraktsprosten C. R. Sundell i Östra Eneby förrättade invigningen. Genom utvidgningen ökade kyrkogården till ungefär dubbel storlek. Kostnaden för projektet uppgick till 24 000 kr. Marken söder om den utvidgade, nya delen, undersöktes för eventuell utvidgning. Denna mark kom sedan att tas i bruk för kyrkogård. Det är dock oklart när. På den ekonomiska kartan från 1981 finns den med, dock inte på ett flygfoto från 1966. Kyrkogårdsdelen söder om kyrkan har en karaktäristisk utformning efter det sena 1800-talets ideal. Många av gravvårdarna har någon form av omgärdning och sand/grustäckning och det finns flera större, monumentala vårdar. Den nya utvidgade delen från 1930-talet har en helt annan prägel. Där råder istället det enhetliga och funktionella, helt enligt tidens anda. Gravvårdarna är likartat utformade och skiljs åt med häckar. Nya grindar till kyrkogården står det att läsa om i tidningsartiklar 1933. Byggnadsstyrelsen godkände ett förslag till nya grindar och järnstaket utarbetat av majoren E. Nordenfalk. 1939 söktes tillstånd att få ta bort ca tre meter av det nordvästra hörnet av bogårdsmuren, något som godkändes med tillägget att om runstenar eller andra ornerade stenar påträffades så skulle RAÄ omedelbart kontaktas. 1948 revs det gamla kyrkstallet. Det ansågs inte ha något antikvariskt värde utan Länsstyrelsen gav tillstånd att riva det efter dokumentation. 1981 genomfördes planer på att ta bort vissa äldre gravvårdar där gravrätten gått ut. En del av dem flyttades till en plats utmed den södra muren på inrådan av Länsstyrelsen. Andra som inte ansågs ha något antikvariskt värde förstördes efter dokumentering. En vård över kyrkoherde Lindén i kvarter A, påtalades vara sprucken och finns inte längre kvar. 1987 invigdes ytterligare en ny del av kyrkogården. I och med denna del fick församlingen urngravplatser samt en minneslund. Nya kyrkogården omfattar även kistplatser och avlastar därmed den äldre, trånga delen. 1997 stod klart att det nya församlingshemmet ska heta Kimstad församlingshem. Enligt äldre noteringar byggdes även ett nytt församlingshem 1924, på initiativ av Kimstads diakonikrets, en stödjande och hjälpande kyrklig sammanslutning inom Kimstad. För övrigt står två runstenar på kyrkogården. Den ena av dem, av röd granit, står utmed den norra bogårdsmuren, nordöst om det nordvästra hörnet av sakristian. Den är avslagen upptill, den andra delen lär finnas i kyrktornet. Den andra runstenen är av kalksten, och är horisontellt inmurad i korets norra vägg i en pilaster. Den är en lockhäll till en s.k. eskilstunakista, dvs. ett gravmonument från 1000-talet. Dessa tidiga kristna gravmonument består i sin mest utvecklade form av fem hällar – sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som har den största koncentrationen i landet. Gravmonumenten med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Texten på dessa lyder: ”Sven och hans bröder reste stenen efter sin fader Jarl, Gud och Guds moder hjälpe hans ande till ljuset”. Den andra runinskriften blir översatt: ”Frida lät göra minnesmärke efter Gerulf, sin make god. Gud hjälpe hans själ”. De har brate nummer 160 och 161. (Erik Brate föddes 1857 och blev docent i forngermanska språk och var en framstående runforskare. Efter honom benämns runstenar med brate nummer). Inne i kyrkan finns dels flera rikt dekorerade begravningsvapen för de adliga släkterna runt Kimstad. På kyrkans södra sida finns två gravkor. Det östligaste är gravkor för släkten Lillie på Löfstad, uppfört 1659-1660 och i söder försett med ett mycket ålderdomligt järnfönster dekorerat med smidda blommor samt med äldre glas i blyspröjs. Där förvaras sex kistor, bl. a. greve Axel Johan Lillies, död 1696 i Stettin där han tjänstgjorde som överstelöjtnant vid Pommerska kavalleriregementet. 1953 renoverades gravkoret vilket bl. a. medförde att ett kalkstensgolv lades in ovanpå det tidigare cementgolvet. Ett lågt podium byggdes till en kista som tidigare stod direkt på golvet. Kistorna reparerades/konserverades i samband med renoveringen. Under kyrkans golv finns ett komplement till det Lillieska gravkoret. 1918 undersöktes det, närvarande var bl.a. Emilie Piper, sista grevinnan bosatt på Löfstad. Dörren till gravkammaren hade ruttnat och ramlat ned. Inuti kammaren fanns flertalet kistor. Bland annat en marmorkista med kvarlevorna efter grevinnan Agneta Wrede, död 1730. En kopparkista med grevinnan Elisabeth Stenbocks kvarlevor återfanns också. Hon dog 1693. Vidare hittades en marmorkista för grevinnan Hedvig Chatarina Lillie, (gift De la Gardie), död 1746. Fyra barnkistor, tre av koppar samt en av plåt fanns också. Vidare återfanns en marmorkista för greve Magnus Julius De la Gardie, död 1741 och en kopparkista med stoftet av Axel Lillie. Nere i graven fanns också en kopparkista med sexton målade anvapen på. Denna kista tillhör grevinnan Christina Mörner och flyttades upp till gravkoret. Utöver dessa kistor återfanns även flertalet enklare barnkistor av ek och furu från tiden 1712-1723. De var till större delen sönderfallna och grävdes därför ned där de stått. Silverplåtarna med namninskriptioner från kistorna sattes upp på väggen i gravkammaren. Precis vid ingången till gravkammaren hittades rester efter ytterligare tre kistor. Två av dem antogs vara greve Magnus De la Gardies, 1720-1737, samt greve Adam De la Gardies, 1723-1742. Tidigare hade inte gravkammaren varit öppnad sedan 1754, då greve Axel von Fersen tog initiativ till en förteckning över inventarierna i gravkammaren. Denna förteckning finns för övrigt kvar i kyrkans arkiv. Det andra gravkoret, det Strömfeltska, som är beläget längre åt väster, är ursprungligen gravkor för släkten Strömfelt på Landsjö. Det byggdes 1919 om till bisättningskapell efter ritningar av arkitekt Axel Forssén och har i söder en dubbeldörr med dörrblad, klädda med avfasad diagonalställd panel. Över porten finns ett dekorativt utformat överstycke i puts. Golvet är belagt med kalkstensplattor och under dessa finns ett gravvalv med kistor. Väggarna är vitputsade och taket består av ett gråmålat spegelvalv. Gravhällar finns uppställda utmed den östra och västra väggen. I norr finns en gallerförsedd nedgång till gravkoret. I gravvalvet står tre sarkofager av kolmårdsmarmor och två kistor klädda i metall. 1976 bröt sig två ungdomar från trakten in i gravvalvet, bröt upp en kista och stal två skelettben. Dock greps de båda på plats och benen kunde återlämnas. Efter denna händelse undersöktes gravvalvet av Östergötlands länsmuseum. Av de båda metallklädda kistorna är den ena placerad ovanpå den södra sarkofagen. Denna kista är rikt dekorerad med förgyllda troféornament och är på huvudändans gavel försedd med det strömfeltska vapnet och en till större del utplånad inskrift. Av texten framgår dock att kistan rymmer stoftet efter ryttmästaren Carl Filip Strömfelt, 1649-1690. Den andra metallklädda kistan är placerad precis innanför ingången till gravvalvet. Kistan är av koppar och har ett mycket trasigt lock. På inskriftsbandet av metall, som ligger ovanpå, står att läsa att kistan förvarar stoftet efter hovmästarinnan hos drottning Lovisa Ulrika, grevinnan Hedvig Elisabeth Wrangel, 1687-1751. I den norra sarkofagen ligger kvarlevorna efter riksrådet greve Johan Carlsson Strömfelt, 1678-1736, gift med Hedvig E Wrangel. Deras dotter grevinnan Agneta Strömfelt vilar i den södra sarkofagen. Hon levde 1725-1760. Slutligen finns i den östra sarkofagen stoftet efter grevinnan Ulrica Sophia Sparre, 1736-1765. |
