Stäng fönster Stockholm kn, BURMANSTORP 1 FD TELEVERKETS CENTRALFÖRVALTNING (MÅRBACKAGATAN)
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kungliga Telegrafstyrelsen, sedermera Telestyrelsen, hade mellan 1924 och 1969 sitt huvudkontor i en stor 1830-talsbyggnad på Brunkebergstorgs norra sida, på den plats där Riksbanken idag är belägen. Lokalerna blev efterhand för trånga, och åren kring 1960 uppfördes det man kallade för "Telelaboratorium Farsta" vid Vitsands- och Färnebogatorna en jättelik anläggning där Televerkets omfattande forsknings- och utvecklingsarbete bedrevs. Vid samma tid började man planera för att även flytta själva huvudkontoret, med förvaltnings- och administrationslokaler, kontor med mera till Mårbackagatan i stadsdelen Larsboda, bara ett stenkast från Telelaboratoriet. På den valda tomten fanns tidigare en stenindustri, med bara viss växtlighet. Man såg ingen möjlighet att inpassa de nya husen i den befintliga terrängen, och drog därför slutsatsen att en total omgestaltning var nödvändig. Vid planeringen fattades även beslutet att man skulle anpassa sig till stadsdelen Farstas grundstruktur med höga hus nära centrum och lägre längre ut. Det föll sig alltså naturligt att bara uppföra ganska låga hus på området något som också väsentligt minskade byggnadskostnaderna och som gav den effektivaste planen. Byggnadsarbetet inleddes 1965, med att man uppförde källarvåningar och kulvertar, för att sedan bygga över detta med hus och gator så att man kom upp i den slutliga marknivån. Anläggningen invigdes 1970, och inrymde ursprungligen inte bara kontor. Här fanns även en restaurang- och matsalsbyggnad, samt ett hus med utrymmen för Televerkets idrottsförening med gymnastikhall, gymlokaler, bassäng och bastu men även med en särskild läkarmottagning. I huvudbyggnaden fanns både resebyrå och bank, vid sidan av samlings- och sammanträdessalar, stabens tjänsterum och kontor. Arkitekter var Gösta Danielsson och Bengt Hidemark, vilka i hög grad delade tidens stora intresse för det industriella byggandet och dess möjligheter. I princip hela anläggningen uppfördes med förtillverkade delar som sattes samman på byggplatsen som ett jättelikt mekano. Standardiseringen var mycket långt driven, med några få typer av byggnadselement som kombinerades i stomme och fasader. Förutom grunderna var det endast hörntornen (med trapphus och installationer) och det underjordiska kulvertsystemet som göts på plats. Även husens mått och inre planlösningar baserades på ett strikt rationella och industriella principer, med ett grundläggande modulnät av 12M (M=100mm), vilket bl.a. innebar att alla kontorsrum kunde utgöra multiplar av 5 kvadratmeter. På tidsenligt sätt byggdes husen upp med system av centrala korridorer kring vilka kontorsrummen grupperades. Korridorerna placerades vid rader med bjälklagsbärande pelare med utsvängda kapitäl, och hade särskilda innertak i välvda blanka stålplåtar. För att husen skulle få ett tilltalande yttre behandlades fasadelementen först genom vinkelrät krattning, sedan med vertikal räffling. Detta förfarande kom man fram till efter att ha gjort studier av hur betongytor åldras, och hur man på bästa sätt motverkar detta. Anläggningens utomhusmiljöer utformades av landskapsarkitektkontoret M-arkitekter i samarbete med Danielsson & Hidemark. Man lade särskild omsorg på de två korsande gatorna kring vilka husen grupperades. Här lades marken med begagnad gatsten i två dimensioner, kompletterat med friser utmed fasader i stor betongsten, samt mittplacerade rännor i betong. Markbetongen gavs särskild ytstruktur, med ingjutna mjukt rundade småstenar. Lövträd (mest pil men även kastanj och hagtorn) i rader utmed husfasader eller i grupper kompletterade gaturummen, tillsammans med specialformgivna belysningspollare i betong. Innergårdarna gavs olika karaktärer, för att skapa trivsel och göra det lättare att orientera sig inom husen. Några av gårdarna försågs med stora ljuslanterniner ned till källarvåningarna, på andra placerades uteplatser för husens cafeterior. Gårdarnas karaktär förstärktes av olika markbeläggningar, fontäner och vegetation. Man valde ofta växter som annars inte trivs i det svenska klimatet; det skyddade läget och värmeläckage från källarvåningarna skulle garantera särskilt goda betingelser. Husen planerades medvetet så att gårdarna skulle fungera som praktiska genvägar genom byggnaderna på så sätt skulle dessa utemiljöer bli naturligt befolkade och livliga. Lika stor omsorg lades på områdets yttre delar, så att anläggningen som helhet kom att omges av noga planerade parkrum. Den stora emfas som arkitekterna lade på utomhusmiljöerna avspeglar deras grundläggande inställning till det industriella byggandet. Det konsekventa uttryck som upprepning och monotoni medför behöver en kontrast av något mer livligare, varierat, intimt och tåligt, som man uttryckte det. Anläggningen tilldelades Kasper Sahlinpriset år 1969, i motiveringen påpekas att detta var ett sällsynt väl genomtänkt exempel på industriellt byggande utan påträngande spår av stordrift. När man planerade anläggningen slog man i ett tidigt skede fast att det behövdes rikligt med konst för att det skulle bli en fullvärdig miljö. Man anlitade en sammanhållande konstnärlig konsult, skulptören Liss Eriksson, vilken samarbetade med arkitekterna när man bestämde inriktning och valde konstnärer. På så sätt fick huvudbyggnaden, hus 3, sin stora utsmyckning i entréhallen. Här använde konstnären Hans Viksten en klassisk teknik, färgskraffito, i sitt verk Tele-Vision som illustrerar telekommunikationerna och den enskilda människans roll i de stora sammanhangen. Asmund Arle fick i uppdrag att skapa en bronsskulptur för utomhusmiljöerna, vilken placerades i områdets västra del. Matsalarna och badet i hus 1 och 2 smyckades med keramiska bilder och kraftigt mönstrat kakel av Lars Abrahamson och Bo Ahlsén. I det ursprungliga programmet från 1960-talet ingick ytterligare fyra stora kontorshus med likartad utformning, som var avsedda att uppföras i en senare etapp. Den östvästliga inre gatan var tänkt att i ett senare skede löpa på bro över Ågesta Broväg så att Televerkets bägge anläggningar sammanknöts. Av detta blev intet. Istället tillkom under 1970- och 80-talen tre stycken provisoriska och ganska enkla kontorspaviljonger, även de ritade av Danielsson & Hidemark. Anläggningens lilla ursprungliga entrékur i stål och glas ersattes under 1980-talet av en ny entrébyggnad på samma plats, vid entrén Mårbackagatan 11. Byggnaderna har genomgått en hel del förändringar, framförallt under 1990- och 2000-talet. Hus 3, administrationsbyggnaden, har fått en stor takpåbyggnad och gården har delvis byggts över. I alla hus har de flesta fönster, burspråk och entrépartier bytts. De vackra innergårdarna har upprustats och omskapats efter en tids förfall delvis med bevarande av den ursprungliga utformningen. När det gäller husens inre har exempelvis korridorssystemen förändrats de välvda plåttaken har ersatts av mer ordinära plana undertak. När televerket avvecklades i början av 1990-talet kom anläggningen vid Mårbackagatan att fungera som det statliga bolaget Telias huvudkontor vilket även idag är den huvudsakliga funktionen. Källor: Arkitekten februari 2008; Kasperhistoria 1969 Arkitektur nr 6 1970; Televerkets förvaltningsbyggnader i Farsta TELE. Televerkets Tekniska Tidskrift, nr 2 1970 |
