Stäng fönster Linköping kn, VRETA KLOSTER 1:9 VRETA KLOSTERS KYRKA
Anlaggning - Historik
Historik |
---|
Kyrkogårdens historik Bilder se bifogat dokument! Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från Lantmäteriets websida. Stora delar av historiken är hämtad ur Curman/Lundbergs beskrivning från 1935, som bland annat innehåller en genomgång av kyrkogårdens utveckling med kartor. Gravvårdar Vreta kyrkogård kan som enda kyrkogård i länet visa upp en obruten rad gravmonument från äldsta medeltid fram till dagens datum. Den äldsta kända begravningen på Vreta kyrkogård är redan från yngre stenålder. Fragment av en så kallas stridsyxegrav från ca 2 500 f Kr är påträffad här. Sannolikt har det på platsen också legat gravar från brons- och järnålder av samma typ som finns på alla andra höjder i socknen. Dessa bör dock tidigt ha försvunnit i och med platsens fortsatta användande. Från den första kristna tiden finns ett flertal fragment av gravmonument bevarade. Det rör sig huvudsakligen om fragment av ornerade och ibland runristade så kallade Eskiltunakistor. Dessa, uppkallade efter den plats där den först uppmärksammades, är ett senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument i form av en stenkista. Den är ofta är rikt ornerad, försedd med runinskrift och höga gavlar. Monumenten var avsedda att stå synliga på kyrkogården. Fragmenten påträffades på två olika ställen (i den äldsta stenkyrkans tvärskepp och i klosterruinens kapitelsal) under de arkeologiska utgrävningarna 1916-22. De hade sekundärt använts till andra medeltida gravar på dessa platser. Det rör sig om 5 fragment av gavelhällar, 8 fragment av lockhällar, varav det största har texten ……etu kiara……..kumbl eftir ola bota sin godh…. Lät göra kummel (grav) efter Ola bonden (maken) sin godan……Dessutom sju fragment av sidohällar. Fragmenten kommer från minst tre olika gravmonument. De förvaras i stenmuseet i det gamla sädesmagasinets bottenvåning där en rekonstruktion av en eskiltunakista står. Denna är dock sammanfogad av fragment från flera olika kistor. Fragmenten visar att Vreta var en väl etablerad begravningsplats de den kungliga närvaron började göra sig gällande kring år 1100. Samtliga runstensfynd är tillkomna efter 1911, vilket innebär att de inte finns förtecknade i Östergötlands runinskrifter, de saknar därmed ÖG nummer. De har inte heller egna RAÄ nummer. Detta är mycket olyckligt och runstenarna borde omgående föras in i respektive register. Inne i kyrkan finns kungliga gravar tillhörande medlemmar av Stenkilska ätten samt möjligen också Sverkerska ätten och folkkungarna. Dessa är fördelade till de tre gravkor som efter de personer som tidigast antogs vara begravda i dem kallas ”Ragnvald Knaphövdes gravkor”, ”Magnus Nilssons” gravkor och ”Sune Siks gravkor”. Över dessa finns fyra hällar av medeltida typ. På 1500-talet var Johan III mycket intresserad av att framhäva det svenska rikets historia och även Vreta kloster och dess kungagravar. Han lät sin hovhistoriker Rasmus Ludvigson arbeta med frågan och denne lät delvis hugga om de befintliga gravstenarna och delvis tillverka nya. Gravmonumenten iordningställdes så att de framstod som centralmonument i ett genomkomponerat monumentrum. Detsamma gällde vid den av Magnus Gabriel de la Gardie på 1670-talet bekostade renoveringen av Varnhems klosterkyrka. Dessa avbildades även av Erik Dahlberg i verket Suecia antigua et hodierna vid 1600-talets slut. De tolkningar som gjordes av Ludvigsson och Johan III har utsatts för mycket kritik och många forskare har behandlat problematiken kring kungagravarna. Bland annat Sigurd Curman och Erik Lundberg (Curman/Lundberg 1935), som också genomförde utgrävningar av sagda gravar 1916-1920. Vid samma tillfälle undersöktes också stora delar av klosterruinen, varvid flera medeltida gravar framkom. Den senaste omtolkningen av materialet är gjord av Marcus Lindberg (Lindberg 2004). Att det rör sig om kungliga begravningar från tiden mellan 1100 och 1200 e.Kr är dock alla överens om. Vilka personer som ligger i de enskilda gravarna är dock mer osäkert. Alldeles oavsett vilken av de kungliga personer som verkligen vilar i graven i Ragnvald Knaphövdes gravkor, utgör graven en av de äldsta kända kungliga gravarna i landet, kanske den äldsta. Magnus Nilssons gravhäll i Vreta klosters kyrka. Åtminstone vapenskölden och en del av texten är tillverkad av Rasmus Ludvigsson på 1500-talet. Själva stenen och troligen texten kring kanten är dock troligen medeltida. Magnus Nilsson var en kort tid kung i Sverige efter att ha dräpt Erik den helige i Uppsala. Han störtades snart av sin medsammansvurne Karl Sverkerson. Troligen är det dock inte Magnus Nilsson som kistans text åtsyftar utan Magnus Henriksson (texten nämner bara Magnus, utan efternamn). Denne var dottersonson till kung Inge den yngre. Medeltida gravar har också vid ett flertal olika tillfällen påträffats vid arkeologiska undersökningar. Dessa finns huvudsakligen norr om kyrkan inom det gamla klosterområdet. Den första mer omfattande moderna undersökningen genomfördes av Göran Tagesson 1988 (Rapport Tagesson 1988). Undersökningen som orsakades av installation av VA och el kom att beröra medeltida gravar längs södra korsgången, under kapitelsalen och i ett långt schakt längs klosterbyggnadernas östmur. Sammanlagt påträffades 39 gravar, varav en relativt betydande andel låg i kalkstenskistor. Kistorna var både av äldre romansk typ och yngre medeltida typer. I flera fall var gravkistorna störda av senare begravningar och i några fall fanns så kallade huvudkistor, där borttagna benrester från äldre gravar lagts och återbegravts. Materialet är osteologiskt genomgånget av Margareta Backe och hennes rapport ligger som bilaga till Tagessons. Genomgången visade att det i de 36 gravarna sammantaget hade begravts ca 80 individer. Oftast en ”huvudindivid” från varje anläggning, med inblandning av äldre gravar i varje. 69 individer kunde bedömas som vuxna, av dessa var 33 kvinnor och 27 män. En förvånansvärt jämn könsfördelning med tanke på att Vreta var ett kvinnligt kloster. Begravningsplatsen tillhörde dock hela församlingen. Vid inventeringstillfället pågick arbeten med restaurering av klosterruinen. Detta arbete innebär att medeltida gravar kommer att beröras i relativt omfattande utsträckning. Dokumentationsarbete pågår under ledning av Göran Tagesson, men några resultat har ännu inte publicerats. I koret finns fyra trapetsoidformade gravhällar. Formen är typisk för tidig medeltid. Endast en av gravvårdarna är läsbar. Den är samtidigt den enda gravvård som finns kvar och påminner om nunnornas långa verksamhet i Vreta. Stenen är av grålila kalksten. Medeltida gravhäll i Vreta kloster. ”Herrans år 1344 den 23 januari dog syster Maria. Glöm henne icke, Maria!”. För syster Marias själ åberopas hennes namne, Jesu moder. Vården är dokumenterad och avritad av Sune Ljungstedt 1984. Ljungstedt nr 1. Vården är en omhuggen tidigmedeltida stavkorshäll. Stavkorshällarna kan sägas utgöra ett mellanled mellan de runristade eskilstunakistorna och de medeltida gravhällarna och kan dateras till tiden kring 1100. De finns bevarade i ett fåtal exemplar i Östergötland (2 från Söderköping och 1 från Fivelstad). De brukar vara aningen trapetsoida och i den smala delen ha ett korsets nedre del stående på en fot och i den bredare delen ett keltiskt ringkors. Detta stämmer utmärkt på det aktuella exemplaret, där också spår av stavkorsets fot finns kvar, liksom själva det rundade korset, vilket blivit ifyllt med text. Även från 1500-talet finns en del gravmonument i kyrkan. Både gravhällen över Anna Eriksdotter Bielke och den över Per Stolpe är både historiskt och kulturhistoriskt värdefulla. Till vänster gravvården över Anna Eriksdotter Bielke. Till höger vården över Per Stolpe från 1598. Teckningar av Sune Ljungstedt. Ljungstedt nr 7 och 9. I korets norra vägg finns vården över Anna Bielke. Hon var syster till drottning Margareta Leijonhuvud (Gustav Vasas andra hustru) och farmor till Johan III:s drottning Gunilla Bielke. På väggen ovanför finns Johan III: och Gunilla Bielkes initialer. Per Stolpes gravmonument är den enda kända graven med anknytning till slaget vid Stångebro 1598. ”HER VNDER HVILAS I CHRISTO HE AEDLE OCH WELBÖRDEGHE PER STOLPE TILL YTERSIÖHOLM, HVILKEN FÖR LINKIÖPINGH SLAGE BLEF, THEN 25 SEPTEMB ANNO 1598: SAMPT HANS ELSKLIGE KIERE HUSFRV ÄDLE OCH WELBÖRDIGE ANNA SOME, HVILKEN AFSOMNADE I HERANOM THEN……ANNO……..GVDH GIFVE THEM OCH OS ALLOM EN SALIGH VPSTONDELSE AMEN. Uppgifterna för hustrun är aldrig ifyllda. Stolpe var amiral vid flottan och spelade en avgörande roll vid belägringen av Stegeborg tidigt i september. Sannolikt var han vid Stångebro ansvarig för hertig Carls artilleri, som bör ha tagits från flottan och möjligen från det erövrade Stegeborg. Sannolikt finns fler offer för slaget begravna i Vreta kloster, då Kungsbro gård användes som fältsjukhus för de sårade på hertig Carls sida. Enligt Dahlqvist 1948 ska också Vreta klosters sista kända nunna, Ebba Wase-Lejonhufvud, Gustav Vasas svärmor, vara begravd inne i kyrkan under en gravhäll 1549. Det är dock okänt var och kan röra sig om en av hällarna med numera oläslig text. Inne i kyrkan finns också ett stort antal gravhällar och epitaphium från 16- och 1700-talen bevarade. Sune Ljungstedt har förutom de redan ovan nämnda registrerat och ritat av ytterligare 11 gravvårdar. Mest iögonenfallande av dessa är givetvis fältmarskalken Robert Douglas och hans söners kistor, som förvaras bakom en glasvägg i det Douglaska gravkoret. Robert Douglas var av grevlig skotsk ätt och flydde till Sverige som ung tillsammans med sina två bröder efter en konflikt med det skotska kungahuset. De tog tjänst under Carl IX och Gustav II Adolf och deltog bland annat i 30-åriga kriget. Robert var den ende som överlevde krigen av bröderna. Han tjänade upp sig till fältmarskalk och greve. I Sverige grundade han Stjärnorps gods och påbörjade bygget av det nuvarande slottet och slottsruinen. Den äldsta gravvården på kyrkogården som sannolikt står på ursprunglig plats är en liten vård av röd kalksten rest över Ion Anderson i Malfors och hans hustru, döda 1668 respektive 1684. Vården är mycket välbevarad och står i kvarter 2c eller 14 på södra delen av gamla kyrkogården (grav 14-20). Stenen är avritad av Ljungstedt (Ljungstedt nr 19). Ljungstedt har också ritat av och registrerat ytterligare 3 stycken typiska vårdar från mitten av 1600-talet som förvaras i stenboden. (Ljungstedt 20-23). På kyrkogården intill gravkapellet står två undanflyttade vårdar från 1600- och 1700-talen. Den ena rest 1695 över smeden Lars Suenson (Svensson) i Sultegatan (svältgatan) och hans bägge hustrur. Den andra med oläsligt namn men med årtalet 175? och titeln kyrkoherdens änka läsliga. Vreta gamla kyrkogård innehåller för övrigt ett mycket stort bestånd av äldre gravvårdar, från 17- och 1800-talen. Öster om koret finns kvarter 2a eller 12 som nästan uteslutande innehåller vårdar av denna typ. Här finns sammantaget 3 vårdar daterade till 1700-tal och 5 daterade till tidigt 1800-tal. I kvarter 1 står 6 vårdar daterade mellan 1799 och 1850 samt ytterligare 2 daterade till 1852 och 1856. De mest märkvärdiga av dessa är vården över stenhuggaren Peter Hultststen, död 1799, som tillverkat grindstolparna till kyrkgrindarna. Hans bror Pehr, sam hade samma yrke har tillverkat vården (han ligger själv begravd i Ljung). Dessutom linköpingsbiskopen Magnus Lenberg, död 1808 och hans kollega från Växjö O L Wallqvist, död 1800.. Ytterligare 11 vårdar från samma period står på den västra delen av kyrkogården. Historiskt viktig är inte minst vården över biskopen Lindblom, död 1819. Lindblom var den biskop som omgestaltade kyrkogården i Vreta till dess nuvarande form och lät uppföra den nuvarande prästgården, bland annat. Förutom vad som redovisas på Sune Ljungstedts lista finns ytterligare ett mycket stort antal vårdar från 1800-talet bevarade på kyrkogården, 33 stycken. 2 Två av dessa är från 1840-talet medan de övriga tillhör århundrades sista två decennier. Kyrkogårdens utsträckning Det är osäkert hur stor utsträckning den äldsta kyrkogården i Vreta haft. De kända medeltida gravarna är koncentrerade till själva kyrkan, med dess gravkapell och till området med klosterlämningar norr om kyrkan. Klostret förfogade över en stor trädgårdsanläggning, som med ett komplicerat mönster av murar täckte in större delen av vad som idag är Vreta klosters kyrkogård. Troligen fanns tidigt en kyrkogård söder om kyrkan även om några medeltida gravar ännu inte påträffats här. Den kyrkogård som fanns före 1790 (se karta nedan) var större än den ursprungliga. Den samlare sydliga delen bör vara ett tillägg till den ursprungliga bredare norra delen. Enligt Curman/Lundberg (Curman/Lundberg 1935 s 13) finns rester av en östvästligt löpande mur under markytan. Detta bör innebära att den äldsta kyrkogården haft en rektangulär form. En del av den framgrävda muren var murad i opus spicatumteknik (fiskbensmönster). Före 1790-talet hade kyrkogården en mer oregelbunden form som framgår av utsnittet av lantmäterikartan från 1696 ovan. (Bild se bifogat dokument) Den östra och huvuddelen av de södra murarna på gamla kyrkogården är desamma som idag. På västra sidan kyrkogården finns däremot en inskärning (7) som togs bort 1790. Kalkstensmurarna ligger kvar under markytan och är enligt Curman och Lundberg åtminstone delvis välbevarade (Curman/Lundberg 1935). Den nya muren murades i gråsten och är alltså betydligt yngre än de kalkstensmurar som finns kvar. Den gamla kyrkogården fick sin nuvarande form under biskop J A Lindbloms tid (1787-1805. Då tillskapades den nuvarande regelbundna formen och de nuvarande ingångarna tillkom. Vid samma tillfälle tillskapades också förplatser framför den södra och västra ingången. Den södra i förening med fattig- och sockenstuga. Den västra (nuvarande närparkeringen) som en symetriaxel med tanke på den nya prästgård som anlades vid amma tillfälle. Lindblom lät även bryta bort en del av klosterruinerna och skotta över en annan del av med jord och anlade en trädgård på platsen. Denna var en utbyggnad av prosten Tiburtius trädgård på platsen (begravd i kvarter 2a). Kyrkogårdens utveckling har av Curman och Lundberg delats upp i fyra faser, som alla är illustrerade i deras bok. Till detta kommer läget 1935 och 1996. Stadium 1, den äldsta kyrkogården. Kring den kyrka som fanns i Vreta innan klostret instiftades fanns en muromgärdad kyrkogård. Denna hade ungefär lika stor utbredning i norr som i söder. Muren var omsorgsfullt murad av tuktad sten. I vissa delar, kanske i hela muren förekom murning i opus spicatum. Stadium 2 kyrkogården före 1432 Då klostret instiftades blev kyrkogårdens område betydligt förminskat eftersom hela området norr om kyrkan föll bort. Troligen tillkom utbyggnaden i söder av denna anledning. Stadium 3, kyrkogården efter 1432. Efter branden 1432 förändrades och ombyggdes klostrets ingångsparti och gränsen mellan ingången och kyrkogården markerades med en gråstensmur. På samma gång uppfördes troligen den mur som utåt begränsade klosterområdet. Och som nu är delvis återuppförd. Stadium 4, Kyrkogården efter Lindbloms omändring ca 1790. Förändringarna initierades av Lindblom eftersom hela norra sidan av kyrkan var avgärda från kyrkogården och muren kring denna var förfallen och försedd med obekväma ingångsluckor (stigluckor). Gränsen för kyrkogården flyttades också norrut. De gamla socken och fattigstugorna som låg i vägen för den nya norrmuren flyttades till nuvarande läge. Kyrkogården breddades i väster och gavs regelbunden form. De gamla höga murarna nedtogs till nuvarande höjd. Stadium 5 ”Dagens kyrkogård” (1935). Dagens kyrkogård (1935) har förändrats i och med nya kyrkogårdens tillkomst 1916 (Kv A-K) och dess tillägg 1922 (Kv L markerad som ”ny kyrkogård” på kartan). Den del av kyrkogårdsmuren som sträckte sig norr om kyrkan togs bort i samband med restaureringen på 1910-talet. Stadium 6 Dagens kyrkogård(1996). Efter 1790 genomfördes inga större föreändringar av kyrkogårdens utsträckning förrän den nya kyrkogården anlades 1916-1917 efter ritningar av Erik Fant. Den utvidgades redan 1922 och två kvarter lades till. 1944 föredrogs ett förslag om ytterligare en utvidgning efter en plan av Erik Lundberg. Vissa arbeten lär också ha påbörjats. De sista kvarteren tillkom dock först 1969 Efter ritningar av arkitekten Harald Tafvelin i Sthlm. För att få plats med utvigdningen flyttades Ledbergsvägen ut mot sydväst, till sitt nuvarande läge. Portarna Före biskop Lindbloms tid fanns endast en trång ingång till kyrkogården i väster och två större försedda med stigluckor i öster. Den ena av dessa är den nedan omnämnda Bergsluckan, då kallad Likporten. Porten hade en stiglucka med avtrappade gavlar och uppfördes på bekostnad av ryttmästare Nils Jons i Högby före 1658 då den omnämns i protokoll. Den revs 1839 efter att ha renoverats 1809. Den andra ingången låg närmare kyrkan, troligen strax söder om nuvarande övergången till nya kyrkogården (Kv E). Denna ingång kallades ursprungligen Bergsporten, men togs bort 1809, varefter dess namn övertogs av den gamla likporten. Av de nuvarande ingångarna tillkom den västra (kallad Brudluckan) 1796 och stolparna består av putsat tegel. Arbetet bekostades av biskop Lindblom. Stolparna murades om 1921. Grindarna tillkom 1839 och är signerade C.I.B.L. Södra ingången (kallad likporten) uppsattes 1800 och höggs av stenhuggaren Peter Hultsten1 (begravd på kyrkogården), Den renoverades 1917. Järngrindarna, som ersatte de ursprungliga av trä tillkom 1831. De är ritade av direktör A B Nyström och smidda av smidesmästaren Olof Ekberg i Nybro. Den tredje ingången (Bergluckan) leder in till nya kyrkogården. Den hade 1936 samma slags grind som de övriga ingångarna (1851) och enkla granitstolpar, skänkta 1839. Idag finns här endast en enkel öppning ut mot nya kyrkogården. Vreta klosters kyrkogård, ur en förlaga till Svecial Antiqua et Hodernia av Erik Dahlberg. Kyrkogården återges sannolikt med schablonmässiga gravvårdar. Lägg dock märke till de gravvårdar i form av kyrkomodeller som tycks finnas. Triangulära smidda kors av den typ som återges finns bevarade bland annat i Skedevi i norra Östergötland. I bakgrunden syns den höga östmuren med sina två stigluckor (Bergsluckan i norr närmast kyrkan och likporten i söder). På kyrkogården står också en klockstapel av trä och ett timrat hus. Enligt Curman/Lundberg 1935 är det timrade huset troligen inritat av misstag på den plats där den sannolikt senmedeltida kyrkboden/gravkapellet står. 1 Hultsten och hans son med samma yrke anses också ha huggit en stor del av kalkstensvårdarna på kyrkogården. Vegetation och grusgångar I ett tidigaste skede antas att det bara funnits stigar över kyrkogården, något som också syns vara fallet på Dahlbergs teckning ovan. Den första medvetet anlagda gången drogs år 1800 från likporten till kyrkans sydportal. 1813 tillkom gången från Bergsluckan till nuvarande huvudingången. Övriga gångar tillkom 1841. Trappan med dess låga steg mellan brudporten och västra ingången tillkom 1917. I Sveriges kyrkor 1935 (Curman/Lundberg 1935) beskrivs kyrkogården som beväxt med stora träd. Bilderna i samma verk visar också att stora delar av den östra halvan av den gamla kyrkogården var en stor öppen yta med få synliga gravvårdar. Utmed ringmuren fanns en trädkrans huvudsakligen av askar och utmed gångarna fanns lönnar. Samtliga planterade 1841. Några askar intill Bergsluckan var ännu. En uppgift från 1852 talar om att detta år togs alla de gamla askarna på kyrkogården utom de vid östra porten bort. Tidigare uppgifter talar om att prosten Tiburtius planterat korg och poppelpil 1751 samt sibiriska ärteträd, samt almar, oxlar, rönnar och lindar kring bogårdsmuren. Tidigare fanns askar vid västra gaveln. Övrigt Den på Erik Dahlbergs teckning synliga klockstapeln uppfördes under kyrkoherden Nicolaus Magnis tid (1608-1650). Den revs då det nuvarande tornet tillkom 1764. De gällande gravkartorna över den gamla kyrkogården är från 1941 och visar en helt annan kyrkogård än idag. Dagens kyrkogård präglas av rygghäckssytem eller öppna gräsytor. 1940- talets kyrkogård var helt uppfylld av grusade gravar, endera med mer eller mindre stora stenramar mellan eller något mindre och med häckomgärding. Enda undantagen från detta är de områden med gravar på allmänna linjen som fanns insprängda i mitten av kvarter 3 och 4 (numera kvarter 15 och 16). Linjegravområdet i kvarter 4 har ett eget kvartersnummer, 32, men kallades tidigare kvarter 4 linje. Arkeologiska undersökningar är genomförda vid ett flertal tillfällen förutom de som är nämnda i den löpande texten. 2004 genomfördes två mindre undersökningar i samband med anläggandet av en avfallshanteringsanläggning mellan parkeringen och klostergården. Samma år genomfördes också antikvariska kontroller i samband med dragning av elledningar mm. Inga anmärkningsvärda resultat framkom. Undersökningsledare var Christina Helander respektive Magnus Rolöf från Riksantikvarieämbetet UV-Öst (se respektive rapporter). Ytterligare tre undersökningar genomfördes 2005, samtliga av Göran Tagesson. Rapporter föreligger ännu inte men slutredovisningar finns på alla tre. Den undersökningen gällde nygrusning av västra grusgången. Här avbröts nedgrävningen då kulturlager framkom. Den andra gällde VA-ledningar utanför klockaregården. Här framkom äldre odlingslämningar. Slutligen genomfördes en undersökning i samband med den förra avfallsanläggningens borttagande och områdets iordningställande till park. Här påträffades bland annat en äldre mur som tolkades som tillhörig ett äldre hus och kulturlager vilka inte kom att beröras. |