Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Tomelilla kn, SILLARÖD 1:38 SKVALTKVARN I SILLARÖDSBÄCKEN

 Anlaggning - Historik

Historik
Skvaltkvarnen är den äldsta typen av vattenkvarn. De har använts för malning till det
enskilda hushållet och benämns i dagligt tal ”skvaltor”. Benämningen anses komma
av hur det lät när de var igång. Skvaltorna var mycket vanliga i Skåne, liksom i
övriga Sverige och Danmark, från medeltiden och fram till början av 1900-talet.

Skvaltan som kvarntyp är liten, byggnaderna mätte vanligen cirka 2 x 3 meter. De
var lämpade för mindre vattendrag eftersom de inte krävde någon stor fallhöjd eller
hög fart på vattnet för att kunna drivas. En tunna med säd kunde utvinnas på ett
dygn. Vid goda förhållanden kunde samma mängd produceras på några timmar
beroende på fallhöjd, vattentillgång och lokal konstruktionstyp. Flödet i
vattendragen styrde dock användningsperioderna och vanligen var det under våroch
höstfloderna som det fanns tillräckligt med vatten för att driva runt kvarnhjulet.

En skvaltkvarn kunde brukas av en gård men också av flera gårdar eller av en hel by.
Närheten till gården/byn möjliggjorde att andra sysslor kunde utföras under tiden
man malde.

Under 1800-talet upphörde successivt användningen av skvaltkvarnar. Orsakerna
var flera. Utdikning av landskap och sjösänkningar ledde till att flödena sinade i
mindre vattendrag. Ett ökat krav på mjölets kvalitet påverkade också användningen
av skvaltorna. När centrifugalsikten kom till de större hjulkvarnarna eller
vindmöllorna under 1800-talets andra hälft fick man ett finare mjöl utan skal från
sädeskornen. I samband med detta frångick man i flera fall att mala brödsäd vid
skvaltorna, de kom därefter främst att användas vid malning av fodersäd.

När elektricitet introducerades och blev vanligt förekommande under början av
1900-talet kom de flesta kvarvarande vattendrivna möllor att tappa sin betydelse.
Vid en del hjulkvarnar ersattes vattenhjulet av en turbin och kvarnverket drevs av en
generator. När elnätet byggdes ut kunde bönder investera i mindre eldrivna kvarnar
som på så vis ersatte de mindre skvaltkvarnarnas gårdsnära placering. De elektriska
kvarnarna möjliggjorde nu en placering som inte var bunden till något vattendrag.
Större eldrivna kvarnar etablerades i flera fall vid de framväxande stationssamhällena
vid samma tidpunkt.