Stäng fönster Kalmar kn, GAMLA KYRKOGÅRDEN 1
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Gamla kyrkogården är tagen ur bruk sedan lång tid tillbaka och är därför en fornlämning. En fornlämning är en lämning efter människors verksamhet i äldre tider som är varaktigt övergiven. Fornlämningar är skyddade enligt 2:a kap. Lagen om kulturminnen. Beskrivning av kyrkogården Allmän karaktär Gamla kyrkogården har idag karaktären av en lummig park mellan konstmuseet, inrymt i det gamla lasarettet, och Gamla stans trähusbebyggelse. Hela kyrkogården är gräsbevuxen och på området växer ett antal höga träd. Gravvårdarna är utspridda över hela kyrkogården men flest vårdar finns i söder och öster. I området finns också utplacerade stenar som markerar grunden för den rivna kyrkan. För besökarna finns skyltar som visar in till kyrkogården, en informationstavla och en minnessten med en planbild över den rivna kyrkan. I sydvästra hörnet av kyrkogården ligger det Stagnellska gravkoret. På kyrkogården finns såväl stående som liggande gravvårdar men de liggande hällarna är i majoritet. Kyrkogården har en ålderdomlig karaktär. När man vandrar runt bland gravvårdarna får man en känsla av att tiden här går långsamt. Gamla kyrkogården bildar en egen liten oas bortom vardagsbullret och slottets turistström. Omgärdning Kyrkogården omgärdas i alla väderstreck utom sydväst av en kallmurad stenmur som bitvis förstärkts med cement. Ingångar Markerade ingångar med dubbla svartmålade smidesgrindar i sydväst och nordost. Vegetation På kyrkogården växer flera gamla almar, lindar, kastanjer och hängask. En trädvårdsplan har tagits fram och arbetet med att ersätta äldre träd i dålig kondition pågår. Gångsystem Utmed kyrkogårdens gräns i sydväst går en gång belagd med fint grus. Från denna går en mindre gång fram till Stagnellska gravkoret. I övrigt är kyrkogården insådd med gräs. Gravvårdstyper Idag finns drygt 160 gravvårdar kvar på Gamla kyrkogården. Den äldsta av dessa gravvårdar är en del av en häll från senmedeltid. Majoriteten av gravvårdarna är hällar av kalksten varav flera kan dateras till 1600-tal. Det är dock vanligt att äldre hällar har återanvänts under 1700- och 1800-talen. Spår av den äldre inskriptionen från 1600-talet finns i de flesta fall kvar. En del av hällarna har en rik dekor. Vanliga symboler är timglaset, som ska påminna om livets förgänglighet, dödskallar som symbol för döden, kalken och rosen som är kristna symboler. De stående gravvårdarna är med några få undantag från 1800-talet. Här är antikens influenser tydliga. Facklor och urnor är typiska antika symboler som står för det utsläckta livet respektive sorgen. De används främst som dekor på vårdarna men i ett fall utgörs själva vården av en urna. Det är gravvården över Jacob Balabrega från 1859. Urnan är av gulbrunt lergods tillverkad av Höganäs. Formgivare var den danske skulptören Ferdinand Edvard Ring som levde 1829-1886. Vanliga kristna symboler på vårdar från 1800-talet är korset och fjärilen. Den sistnämnda återfinns både som puppa och som fjäril med utbredda vingar. Den symboliserar själens flykt till en sällare tillvaro. Korset användes dels som dekor på vårdar men också som form på själva vården. Korsen kan vara av sten men vanligare är gjutjärnskors. Bland dessa får gravvård nr 53 över apotekaren Johan Christoffer Wigander som dog 1856 sägas vara ett praktexemplar. Korset är 250 centimeter högt och 119 centimeter brett. Det är idag svårt att avgöra vilka gravvårdar som ligger på sin ursprungliga plats. Troligen står de yngre vårdarna, från 1800-talets mitt, på sina ursprungliga platser. För de äldre vårdarna fram till början av 1800-talet får man utgå ifrån att de flesta har flyttats från sitt ursprungliga läge. I några fall vet vi med säkerhet att det är så. Det gäller t.ex. gravvårdarna 166-168. De låg tidigare inne i Bykyrkan. Enligt Bæhrendtz ska dessa tre vårdar i slutet av 1800-talet, alternativt början på 1900-talet, ha flyttats in i källaren under Kuretornet på Kalmar slott. De flyttades senare tillbaka ut på kyrkogården, men när detta gjordes är inte känt. De bör dock ha funnits där 1935 då Manne Hofrén omtalar dem i en skrivelse. |
