Stäng fönster Vaggeryd kn, BYARUM 2:1 BYARUMS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Byarums kyrkogård är i grunden en traditionell landsortskyrkogård, men har genom stora utvidgningar under 1900-talet fått drag av stadskyrkogård för Vaggeryds tätort. Kyrkogården består av tre välavgränsade delar. Den äldsta delen fi ck sin nuvarande utsträckning 1826 och 1920. Formen är kvadratisk med kyrkan i mitten, något förskjuten åt söder. Kvarteren är betecknade A-K, varav de fyra första avser raderna längs sidorna. Kvarteren närmast kyrkan domineras av stora vårdar från tidigt 1900-tal. De mest påkostade återfinns inom det triangulära kvarteret öster om koret och längs gången från kyrkans nordport. I de två norra kvarteren är vårdarna yngre och mindre. Utvidgningen längs västra sidan är rektangulär och präglas av efterkrigstidens raka rader av uniforma små vårdar. Senare planteringar ger ett förtätat intryck som motverkar stramheten. Den norra utvidgningen är strikt uppbyggd med sina likaså raka rader av låga, uniforma vårdar. Omgärdning Kyrkogården äldsta del omges på alla sidor utom den norra av en kallmur av otuktade markblock av granit. Muren är omkring en meter hög och bred. Upptill är det övervägande tunna hällar. Ovansidan är överväxt med mossa. Till stor del härrör muren från 1827-28. I det sydvästra hörnet bildar den stödmur. Den likartade kallmuren kring utvidgningen från 1944 är försedd med en jordvall på insidan. Den senaste utvidgningen omges på alla sidor utom den södra av en kallmurad skalmur. Denna består av kvaderhuggen granit i tre jämna skift med en fyllning av skolsten. Den västra sträckningen har en jordvall på insidan. Ingångar Kyrkogården har åtta ingångar. Den äldsta delen har tre av dessa. Huvudingången är i öster, mitt för koret, genom en stiglucka. Denna är uppförd 1828 av gråsten och bär en spritputs med gulbruten kalkfärg. Ovanför den rundbågiga öppningen sitter en kalkstenstavla med följande inskription: ”Kyrkans namn är Eugenia Desideria gifvit af Sveriges och Norriges Drottning d. 5 Aug. 1827.” Stigluckan bär ett brutet tak med täckning av järnplåt, krönt med ett förgyllt kors. I porten sitter en smidd pargrind från samma år. En ingång är placerad i nordöstra hörnet av 1920 års utvidgning. Den har en snarlik smidesgrind mellan två fyrkantiga granitstolpar med släthuggna kanter. Samma stolpar återfi nns kring den öppning som 1936 togs upp mitt för kyrkans sydportal. Mitt för västporten är en förbindelse mot västra delen. Denna omges av kraftiga murade stolpar av röd granitkvader från 1944. Västra delen har två ingångar i söder med dubbla spjälgrindar av järn mellan fyrkantiga granitstolpar. I nordväst fi nns en förbindelse mot norra delen. Denna del har sin huvudentré i linje med kyrkans nordport. Det är ett stramt grindpar av samma slag som i västra delen. Grindstolparna är av släthuggen granit, fyrkantiga med rundade krön. Ytterligare två ingångar av samma slag fi nns i norr, den västligaste i linje med förbindelsen mot 1944 års del. Den mellersta har en enkel grind. Vegetation Kring kyrkogårdens tre delar fi nns separata trädkransar, mer eller mindre sammanhängande. Den äldsta delen omges på alla sidor utom den norra av en krans med gamla lönnar, i sydost sannolikt från 1800-talets förra hälft. En lucka fi nns i söder och norr om stigluckan växer lindar som troligen planterats vid förra sekelskiftet. Mot norra delen växer en låg lövhäck och en rad av unga rönnar. Norra delen har vidare en rad av rönn längs östra sidan. Västra delen omges, utom i öster, av en tät krans med ursprungliga lindar. I framförallt västra delen används rygghäckar av måbär, men även i norra delen i rumsbildande syfte. Som regel har varje häck två eller fl era rönnar. En rik buskvegetation av bl a ölandstok och oxbär upptar slänterna mellan terrasserna i västra delen. Inom dessa växer även rader med omväxlande cypresser och rönnar. På den äldsta delen av kyrkogården finns ett antal planterade träd. Längs gången kring kyrkan har bl a åtta gamla björkar sparats. Närmare redogörelse görs under beskrivningen av respektive kvarter. Gångsystem Kyrkogården knyts samman av ett nät med kantskurna grusgångar. Från huvudingångarna i norr och söder samt från urnlunden leder raka gångar fram till kyrkans portar. Runt kyrkan löper en närmast rombisk gång som mynnar framför stigluckan. En rak gång skär norra gången i rät vinkel och bildar därigenom gräns mellan kvarteren på norra delen av gamla kyrkogården. Längs alla sidor av gamla delen, utom den södra löper en rätvinklig grusgång längs gravkvarteren. Den västra utvidgningen har ett strikt rätvinkligt gångsystem med fyra nord-sydliga gångar som korsas av fyra östvästliga, vilka alla möts kring urnlunden. Den norra utvidgningen har en rätvinklig gång som löper längs murarna och där ansluter till de äldre delarna av kyrkogården. Längs gamla delen är en gång belagd med råbrutna kalkstenshällar. I sluttningen i öster ersätts dessa av tvärställda, hyvlade trappstenar av röd kalksten, lagda med visst mellanrum. Gravvårdstyper Kyrkogården uppvisar ett representativt spektrum över vanliga gravvårdar från det sena 1600-talet till idag. Den större delen utgör de enskilda gravarnas vårdar och tidsmässigt de från 1900-talet. Fram till 1900-talets förra hälft är vårdarna oftast resliga, vanligen med obeliskform. Det mest frekventa materialet är den svarta, gärna polerade, graniten. Fram till och med 1800-talet var dock kalkstenen det mest brukade. Även under 1900-talet har det beställts ett ansenligt antal vårdar i detta material. Ett antal vårdar har bevarade grusbäddar med gjutjärnsstaket. Med bestämmelser om maximihöjd under mellankrigstiden kom vårdarna att breda ut sig istället. De breda, låga vårdarna är rikligt förekommande på kyrkogårdens äldre del. Deras formspråk är ofta klassiserande och som regel har de varit samkomponerade med en grusbädd samt stenram. I de flesta fall har dessa arrangemang avlägsnats under senare år, varför en del vårdar ger ett stympat intryck. Med efterkrigstidens folkhem kom jämlikhetssträvanden att speglas i gravkonsten. Låga, uniforma vårdar av modesta mått understryker likheten inför Gud. Formspråket är enkelt, gärna med klassicistiska element som tempelgaveln men senare allt stramare. Dessa vårdar dominerar helt de yngre delarna av kyrkogården. Det tidigare så vanliga bruket av titlar är här mer sporadiskt. Materialvalet utgörs framförallt av granit, vars färg och behandling är rikt varierad. Den röda graniten markerar sig bland den vanligare svarta och gråa. Som nämnt förekommer även en del kalksten, främst rödaktig. Marmor förekommer också i viss utsträckning. Det begränsade antalet av vårdtyper under framför allt efterkrigstiden har sin grund bl.a. i de fåtaliga gravvårdsproducenterna som ofta nyttjade samma kataloger. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf. Kvarter A-D Allmän karaktär Kvarter A-D utgör gravraderna längs med gamla kyrkogårdens sidor. A och B i öster, C i väster och D i norr. Det rör sig uteslutande om enskilda gravar med blandat vårdbestånd från hela 1900-talet. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet spänner från det tidiga 1900-talets resliga vårdar i svart granit till dagens små, låga vårdar. Flertalet av de äldre familjegravarna har haft grusbädd och stenram eller häck. Påtagligast är detta i kvarter D som har en viss prägel av påkostade vårdar från 1900-talets förra hälft. Formerna är överlag låga, men kraftfulla. Ett undantag utgör bautastenen över vagnfabrikanten C Svensson från 1931. Några vårdar minner med sina titlar om viktiga funktioner i socknen och stationssamhället: stenen över lärarinnan Amalia Tenggren som restes av skolbarn 1917, de identiska vårdarna över en lokomotivförare respektive banmästare Hult från omkring 1930, den strama svarta granitvården över en stationsinspektör från 1960 med SJ:s vapen inhugget, det kraftiga gavelstycket till en borttagen grusbädd med titeln teleföreståndare. Bland övriga titlar fi nns järnsvarvaren, skomakarmästaren, skräddarmästaren, kvarnägaren, rättaren och hemmansägaren. Titlar är vanligt förekommande ännu på 1960-talet. Vid stigluckan lägger man märke till sju små svarta granitliggare över familjen Wennerström från Eckersholm. De daterar sig från 1901-70. Efterkrigstidens vårdar har uniform storlek, några bär klassiserande drag, andra har mer reducerat formspråk. Bland dessa fi nns även några liggande hällar, bl.a. över två von Seth i sydvästra hörnet. Kvarter E och F Allmän karaktär Kvarter E och F svarar mot den utvidgning som företogs åt norr 1920. Det är två rektangulära kvarter med nord-sydliga, dubbla gravrader, i E med rygghäckar av måbär. Gravvårdsbeståndet utgörs nästan enbart av 1900-talets låga vårdformer, framförallt från seklets förra hälft. Utöver dessa fi nns ett stort antal sentida vårdar som sannolikt har ersatt äldre gravar. Kvarter E och F har delvis karaktär av allmänna linjen, d.v.s. kronologiska gratisgravar med enkla småskaliga vårdar. Kvarter E:s äldre generation vårdar stammar från 1921-34 och står kronologiskt. Enskilda gravar är insprängda bland allmänna. I F är det två gravrader vid mitten, med ryggen mot varann, som kan klassas som allmänna. De är från 1935-43. I övrigt är de äldre vårdarna från 1935-46, likaså kronologiskt stående. Några mer påkostade familjegravar är placerade längs huvudgången. E uppvisar tre rader med rönnar. I centrum av F fi nns en vilplats omgiven av fyra hängalmar, s.k. sorgeträd. I varje hörn av kvarteret växer en ung rönn. Gravvårdstyper De bevarade allmänna linjegravarna har småskaliga versioner av sin tids vanliga vårdar, bautastenar eller senare moderna vårdar. Som regel är de under halvmetern i höjd. Vanliga är även de små liggarna, vilka brukats för fl era barngravar och ofta bara bär ett förnamn. Några av gravarna har träkors med sentida namnplåtar. De enskilda gravarna har i ett äldsta skede kvar de resliga sekelskiftesformerna, men i F är det främst de låga, utbredda vårdarna som märks. Alla har de mist sina tillhörande stenramar. I de fall inskriptionen anbringats direkt på en stenram är detta särskilt markant. Den mest påkostade vården är från 1924, placerad i E vid huvudgången och formad som en reslig tempelgavel i grå granit. Vid sidan av nämnda vårdar fi nns olika typer av moderna vårdar, med eller utan klassiserande formspråk. Materialet är främst granit i olika färger, men även kalksten förekommer. På de äldre vårdarna är den svarta graniten ofta försedd med polerad dekor. Kvarteren kan uppvisa ett antal titlar: målarmästare, snickare, hammarsmed, smedmästare, korpral, predikant, arrendator, soldat, barnmorska, verkmästare, skräddarmästare, hemmansägare, torpare, möbelhandlande. Fem vårdar bär referenser till Missionsförbundets sångbok och ger därigenom en spegling av frikyrklighetens stora betydelse i socknen. De yngre vårdarna speglar efterkrigstidens ideal. I sen tid har några äldre vårdar slipats ned och återanvänts. Därvid är det anmärkningsvärt att man ännu brukar titlar. Kvarter G och H Allmän karaktär Kvarter G och H bildar två trapetser, eller mot huvudgången avkapade trianglar. De består av nord-sydliga gravrader, i H och västra halvan av G dubbla. I G dominerar de låga efterkrigsvårdarna, i H är gravvårdsbeståndet mer varierat i höjd och form. Överlag rör det sig om enskilda gravar. Två rönnar fl ankerar huvudgången, längs vilken de mest påkostade familjegravarna är placerade. I nordöstra hörnet av H växer två gamla lönnar och i det nordvästra hörnet av G ännu en. G delas på mitten av en rygghäck. Gravvårdstyper Kvarterens äldsta gravvård utgörs av en stor kalkstenshäll i västra delen av G, lagd över ”i lifstiden majorskan” Hedvig Sophia Odencrantz, död 1821. Vid dess fotände växer en stor syrenbuske. Norr om hällen är den Sundbergska graven. Där står tre gjutjärnskors över organisten och kantorn Johan Sundberg (död 1852) med fru och dotter. Den äldsta vården i H är en bautasten från 1892. Kyrkogårdens resligaste vård torde vara bautastenen över kyrkovärden Sven Pehrsson från 1919, placerad i G vid huvudgången mellan de båda kvarteren. Invid denna fi nns även två av kyrkogårdens få bevarade grusbäddar. Den ena omges av en stenram och den andra av ett smidesstaket. Sistnämnda har en reslig vård från 1924 över en hemmansägare från Vaggeryd. På motsatt sida i H fi nns tre stora, breda vårdar som ursprungligen haft grusbäddar. Särskilt den ena, tillhörande handlande P A Svensson, har stora fl yglar som skjuter ut och som inramat gruset. Övriga två tillhör en nämndeman och en järnhandlare. Ytterligare några sådana familjegravar fi nns i kvarteret. Den enda bevarade grusbädden i H fi nns i nordöstra hörnet och omges av ett påkostat nygotiskt gjutjärnsstaket. Dess svartpolerade granitobelisk är rest 1905 och bär den avlidnes fotografi ska porträtt infattat som porslinsmedaljong, en kuriositet vid tiden. Vid sidan av de monumentala vårdarna i östra änden och de enhetliga efterkrigsvårdarna fi nns i G rester av en allmän linje. Det rör sig om ett knappt tiotal små vårdar från 1918-33 i den västra hälften. Bland dessa märks ett par träkors med namnplåtar. I H fi nns ett vitmålat smideskors från 1894 med en referens till Missionsförbundets sångbok. Som goda exempel på låga vårdar i stram klassicism från 1930-talet kan man nämna vården över skogvaktaren Höglund respektive lärarinnan Ida Johansson. Titlar är vanligt förekommande långt in i efterkrigstiden: fabrikör, hemmansägare, skomakarmästare, skräddarmästare, komminister, soldat, säteriägare, husägare, kommunalordförande, smedmästare, mjölnare, lantbrukare, folkskollärare, landstingsman. Kvarter I och J Allmän karaktär Kvarter I och J svarar planmässigt mot G och H. Båda består av nord-sydliga, dubbla gravrader. I I har vartannat radpar en rygghäck av måbär. De vårdar som är störst till antal är efterkrigstidens låga och uniforma typ. Bland dessa markerar sig dock en äldre generations mer monumentala vårdar. Gravvårdstyper I kvarter I står en av kyrkogårdens äldsta gravvårdar, en rest kalkstenshäll från 1781 över ”en sann christen god medborgare välsinnad Riksdagsman vid fem möten” Sven Håkansson i Smedjebo. Vården har klätts in i ett fodral av galvaniserad plåt. Placeringen är sannolikt den ursprungliga. Bland kyrkogårdens mest intressanta vårdar återfi nns även två påkostade 1800-talsgravar. I södra delen av I fi nns en grusbädd med kalkstensvård och gjutjärnsstaket i konsekvent genomförd nygotik. Graven tillhör majoren och riddaren, friherre B V Lilliecreutz, död 1862. Vid dess sida växer ett sorgeträd i form av en björk. Den andra graven ligger i sydöstra hörnet av J och tillhör greve John Hamilton på Eckersholm, död 1843. Det är en grusbädd med likaså nygotiskt gjutjärnsstaket. Vården utgörs av en kalkstensobelisk på ett runt marmorpostament. Inskriptionen är författad av makan Louise Piper: ”Han var en ömsint menskovän/ Hans lust för andras väl att vaka/ Bland dödelige ingen än/ fullkomligt njutit sällheten/ Han derför gick till himmelen/ att frukten af sin dygd få smaka/ O! Kom en osedd engel snart tillbaka/ och hviska tröst åt din förgråtna maka.” Vården har fl era sprickor och är stadgad med järnband. Den är i behov av översyn av stenkonservator. En annan särpräglad vård är granittumban från 1928 över fru Gunnerson. Ett gjutjärnskors från 1850 är rest över en mamsell Knutson. Ytterligare två gjutjärnskors fi nns från tidigt 1900-tal, båda över bergsmän. Ett träkors är rest över soldaten Qvist 1912 och bär en referens till Missionsförbundets sångbok. F.d. skolbarn reste 1903 en liten vård över lärarinnan Hanna Karlsson. Bland efterkrigstidens vanligen enformiga vårdtyper lägger man märke till den modernistiskt inspirerade vården över en stationsförman från 1946 med inhugget SJ-vapen liksom de båda strama kalkstenshällar som rests över konstnären Bruno Ekström (död 1990) med föräldrar. Titlar är vanligt förekommande, långt in i efterkrigstiden: verkmästare, järnhandlare, slaktare, bruksinspektor, hemmansägare, byggmästare, predikant, fabrikör, lantbrukare, skogsinspektor, nämndeman, kyrkovaktmästare, stationsföreståndare, målarmästare, grenadjär. En familjegrav vittnar genom titeln direkt om Munksjö sulfatfabrik. Kvarter K Allmän karaktär Kvarter K utgör en triangel öster om koret. Det är gamla kyrkogårdens mest enhetliga kvarter och består nästan uteslutande av resliga vårdar från förra sekelskiftet, vända mot öster. Raderna är något oregelbundna. Ursprungligen hade större delen av vårdarna grusbäddar med inramande häckar, idag är det en sammanhängande gräsmatta i likhet med övriga kvarter. Kvarteret har tidigt ansetts som ett av de mest statusfyllda på kyrkogården. Gravvårdstyper Den mest framträdande vårdtypen är den flata obelisken av polerad svart granit. Detta material och nämnda behandling är för övrigt det mest frekventa. Större delen av vårdarna daterar sig från 1900-talets två första decennier. I hörnet vid södra korsarmen fi nns kvarterets enda bevarade grusbädd. Den omges av en stenram från vars huvudända ett hjulkors av grå kalksten reser sig. Vården är rest kring 1910 över paret Åkerman. I närheten fi nns tre identiska svarta granitkors över kyrkoherdar, den yngsta från 1986. Den äldsta är rest 1948 över J A Bredin. En stor kalkstenshäll är lagd 1881 över folkskolläraren och organisten Johan Abraham Ljungström av ”tacksamma barn”. Särpräglad är den skrinformiga vården i blågrå granit över bankdirektör August Svensson i Waggeryd från 1924. Invid denna finns ännu en personlig vård med den döde porträtterad i en bronsmedaljong 1943. En smäcker obelisk är rest på Rupprechts familjegrav. Kvarterets enklaste vård är en liggare från 1920 över en barnmorska. Vid sidan av de stora monumenten finns även ett antal låga vårdar från 1900-talets senare del och en återanvänd bautasten. Titlar är legio på vårdarna: nämndeman, lantbrukare, kronojägare, kvarnägare, lektor, direktör, trävaruhandlare, fanjunkare. Två stycken bär referens till Missionsförbundets sångbok. Vid sakristian står kyrkogårdens äldsta gravvård: en rest kalkstenshäll med profi lerat krön och änglafl ykt i relief. Vården är rest 1756 över ”välförståndige Rusthållaren” Jöns Trulsson från Krängshult. Vården stod redan 1829 på denna plats som sannolikt är den ursprungliga. Samma gäller den likartade vården på andra sidan norra korsarmen. Denna är betydligt mer vittrad och numera svårläst. Den skall dock vara rest 1791 över ”Panne- och Factori Smeden” Mäster Petter Moberg ifrån Norra Dufveled. Västra kyrkogården och urnlunden Allmän karaktär Västra kyrkogården tillkom 1944 i enlighet med ett program upprättat av arkitekt Paul Boberg. Terrängen sluttar åt väster och är terrasserad i två steg. Den övre terrassen sträcker sig längs hela gamla kyrkogårdsmuren, medan den nedre avslutas i söder mot den lägre liggande urnlunden och övriga kyrkogården i väster. Mellan de båda terrasserna är en avsats belagd med råbrutna kalkstenshällar. De tre olika nivåerna förbinds medelst trappor av röd granit. Urnlunden är utgångspunkt för två axlar: åt öster mot tornporten och åt norr genom den lägre terrassen. Den övre och lägre terrassen består av enskilda gravar från 1946-57 och några senare. Den övre terrassen är delad i tre kvarter med korta öst-västliga gravrader samt en nord-sydlig längs terrasskanten. Den nedre terrassen består av en nord-sydlig rad på ömse sida om gången. Den lägst liggande delen av kyrkogården upptags av i sin smalare norra hälft av två stycken dubbla, nord-sydliga gravrader med rygghäck och en enkel mot öster. Vårdarna är från 1960-65 och står kronologiskt. I den södra hälften är kortare dubbla gravrader, fem nord-sydliga i söder och två öst-västliga i norr, alla med rygghäck. Dessa är från 1953 till idag. Vidare är rader av gravar längs kyrkogårdsmurarna, vilka daterar sig från 1960-talet. Formspråket på vårdarna är uniformt och småskaligt. Gravvårdstyper Vårdarna är av efterkrigstidens låga typer. Materialet är på terrasserna genomgående grå eller röd granit, på den nedre nivån något mer blandat. Intrycket är uniformt till såväl storlek som utformning. Titlar förekommer sparsamt under hela det tidsspann som gravvårdarna omspänner: köpman, målarmästare, förrådsförvaltare, fabrikör, banbiträde, byggmästare, specerihandlare, hemmansägare, smedmästare, överassistent, lantbrukare. En ovanlig vård i form av ett granitkors är uppsatt 1958 vid norra muren. Urnlunden fi ck sin nuvarande utformning på 1970-talet. Den kvadratiska planen rymmer en inre stensatt cirkel med springbrunn av gatsten. Kring denna är två cirklar med urngravar från 1978 till 2003. Några av vårdarna är i form av små rundade naturstenar. Övrig yta upptags av rabatter med blommor och buskar, bl.a. rhododendron och ölandstok. I hörnen växer hängbjörkar som sorgträd. Åt väster är en rad med cypresser. Norra kyrkogården och minneslunden Allmän karaktär Norra kyrkogården tillkom 1965 i enlighet med ett program upprättat av stadsträdgårdsmästaren i Jönköping, Ivar Andersson. Uppbyggnaden är stram med nord-sydliga rader av gravvårdar vända mot öster. Fyra nord-sydliga, låga måbärshäckar delar upp gravkvarteren i mindre rum. Gravvårdarna är påtagligt uniforma. Den sluttande västra änden av kyrkogården är terrasserad i fyra steg men ännu ej tagen i bruk. I övergången mellan de två delarna ligger en rektangulär minneslund. En gräsmatta avgränsas där åt norr och söder med rabatter samt omges av en gång av marksten i rödaktig betong. Framför södra rabatten är en likadant stensatt halvrundel begränsad av cypresshäckar. Inom rundeln är en springbrunn i form av ett stort runt metallfat. På ömse sidor om detta står hållare för ljus. Minneslunden avgränsas medelst låga, rätvinkliga måbärshäckar samt åt väster tre rader av höga lövhäckar. Innanför dessa är rader med urngravar från 1990-talet och framåt. Gravvårdsbestånd Gravvårdarna är ovanligt enhetligt utformade. Alla har samma storlek och rektangulära form utan utsmyckning. Den enda variationen är i materialet, olika slags granit och i några fall även vit marmor. Vårdarna daterar sig från 1967 till idag. De äldsta bildar en öst-västlig rad längs gamla kyrkogården. Titlar förekommer enbart i denna rad: hemmansägaren, folkskolläraren och byggmästaren. Flera av minneslundens urngravar utgörs av små rundade naturstenar. |
