Stäng fönster Osby kn, OSBY 192:60 OSBY KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Kyrkomiljö Osby ligger i småkuperad och glesbefolkad skogsbygd i nordöstra delen av Skåne. Kommunen gränsar både mot Småland och Blekinge. Samhället har vuxit fram invid Osbysjön som är den största av socknens sjöar. Norr och väster om kyrkogården ligger den äldsta bebyggelsen, som är av lantlig karaktär. Här slingrar sig Drivån fram i landskapet. När södra stambanan byggdes under 1860-talet växte ett stationssamhälle fram sydväst om det gamla sockencentrat. Direkt väster om kyrkogården ligger den före detta prästgården med flygelbyggnader som idag används för församlingens egen verksamhet. Den västra delen av kyrkogården, närmast kyrkan, ligger inom fornlämningsområdet för den historiska bytomten enligt kartan från 1780-talet. I övrigt är fornlämningsmiljön i och omkring kyrkbyn inte särskilt omfattande. En bit söderut i anslutning till Osbysjön finns ett par förhistoriska boplatser, inne i Osby har fynd av flintyxor gjorts, det finns flera områden med fossil åkermark och en förekomst av förhistoriska röjningsrösen. Till senare tiders lämningar finns flera stenvalvsbroar. De tidigaste skriftliga beläggen för ortnamnet Osby är enligt svenskt ortnamnslexikon tidigt 1200-tal. Namnet innehåller ’by’ som i gård eller by och ’os’ som betyder åmynning och syftar på Drivåns utflöde i Osbysjön. Kartor från 1809 och 1816 visar att kyrkogården var strikt kvadratisk. På kartan från 1816 återges kyrkan på ett realistiskt sätt med korsformig plan och halvrund absid. Vägar anslöt till kyrkogården rakt framför västtornet samt i kyrkogårdens nordöstra hörn varför det är rimligt att anta att det fanns ingångar till kyrkogården vid dessa platser. En akvarellmålning målad omkring 1820 visar kyrkan, kyrkogården, prästgården och landskapet närmast. Drivån slingrar sig mellan betraktaren och kyrkan och en stenvalvsbro leder över ån i riktning mot kyrkogården. Kyrkogården omgärdas av en vitputsad mur med stigluckor i väster, nordväst och nordost samt på östra sidan. I sydöstra hörnet syns ett benhus och ett storvuxet träd. Kyrkan består av långhus, lägre kor, halvrund absid, nordlig korsarm med klocktorn samt en sakristia mellan kor och nordlig korsarm. Byggnaden är putsad och vitkalkad, med undantag för sakristian och klocktornet. Taken är sannolikt täckta med ekspån. Målningen finns att se i Osby kyrka. Kyrkan ligger inom fornlämningsområde för Osby bytomt enligt karta från 1780–81. Området har fornlämningsnummer Osby 92:1 och skyddas enligt Kulturmiljölagen 2 kap. Kyrkogården Från 1600-talets slut finns uppgifter om att kyrkogårdsmuren som åtminstone delvis var gjord av trä hade bränts upp i samband med stridigheter år 1678. Muren reparerades och fick nytt tak av ekspån på 1680-talet. Ett benhus på kyrkogårdens sydöstra del uppfördes 1693 för förvaring av de dödas ben ”… som allest liggia på kiörchiogården förspridde, och esomoftast uthbäras av hundar, eller och kunna snart komma iblandt höö, som der på kiörchiogården bärgas”. Citatet ger oss en bild av den oordnade kyrkogården, där benen efter tidigare gravsatta kom fram vid ny gravsättning. Vi får också veta att hundar sprang lösa på området och att höet togs omhand. Det är möjligt att benhuset murades om 1782. Under 1700-talet täcktes stigluckorna, ingångarna till kyrkogården med taktegel och/eller ekspån som rödtjärades. Kyrkogården, med kyrkan mitt på den västra delen, ligger på en flack yta med den historiska kopplingen till prästgården bibehållen direkt väster om huvudentrén. Det flacka läget förstärks av att träden, i synnerhet på norra sidan av kyrkogården är relativt unga och sparsamt utplacerade. Kyrkogården har utvidgats flera gånger i samtliga väderstreck och den dominerande karaktären är grusade gravplatser med stenramar och grusade gångar. De senast anlagda delarna i söder har en grönare grundstruktur med rygghäckar. På 1970-talet anlades ytterligare en begravningsplats på motsatt sida Drivån. Ett stort antal äldre gravhällar av stort kulturhistoriskt värde är monterade mot kyrkans fasader. Kyrkogårdens norra och västra sida begränsas av en cementfogad mur av natursten med kraftiga stenskivor på, sannolikt murad på 1940-talet. Flera äldre gravvårdar är inmurade i muren. I öster övergår muren i en lägre skalmur av natursten. Längs södra gränsen är en stödmur som tar upp en relativt stor höjdskillnad mot utanförliggande parkmark. Ovan stödmuren finns en rad knuthamlade lindar och en aven-bokshäck. Huvudentrén som utgörs av en svartmålad järngrind från 1940 är utförd i tre sektioner och sitter mitt för kyrkans västport i kraftiga murade och putsade grindstolpar. I norr finns ytterligare en grindförsedd entré med en gångväg som ansluter till norra korsarmens port. Dubbla grindblad i järn sitter fästa i fyrkantiga, huggna stenstolpar med indragna flackt pyramidformade avslut. I öster finns en svartmålad dubbelgrind i järn. På ömse sidor om grinden finns två enkelgrindar. Grindarna är utförda i rak och enkel form likande det norra grindpartiet. Byggnader på kyrkogården På kyrkogårdens sydvästra del, längsmed muren, uppfördes på 1930-talet ett bårhus med slätputsade, vitmålade fasader enligt ritningar av arkitekt Eiler Graebe. Entrén är på byggnadens norra gavel och utgörs av en pardörr i ek med en omfattning av mörkbrunt tegel. Portomfattningen kröns av en avtäckning i koppar. Fasaden pryds även av kvadratiska öppningar tillsammans med två belysningsarmaturer och ett kors. Byggnaden har ett sadeltak täckt med lertegel. Strax söder om bårhuset ligger en ekonomibyggnad med personal- och förrådsutrymmen samt toalett för besökare. Byggnaden har en vitmålad tegelfasad och en slätputsad gråmålad låg sockel, fönster och dörrar i brunmålat trä vetter mot kyrkogården. Den västra fasaden ligger i liv med kyrkogårdsmuren och har ett fåtal ljusinsläpp i form av glasbetong. Byggnaden är sekundärt förlängd åt söder under 1970-talet med kontorsutrymme och på gaveln finns en uteplats för personalen. |
