Stäng fönster Karlskrona kn, LÖSEN 7:2 LÖSENS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Kyrkomiljön Lösens kyrka ligger på en bergig platå strax söder om europaväg 22 omkring en mil nordost om Karlskrona i utkanten av orten Lyckeby. Den gamla byvägen följer kyrkogårdsmuren i väster och sträcker sig söderut förbi naturreservatet Prästamarken. Kustremsan i söder är delvis synlig från kyrkogården. Drygt en kilometer västerut slingrar sig den nio mil långa Lyckebyån. Ett vidsträckt odlingslandskap med kuperade lövskogspartier sträcker sig öster om kyrkan. I området har fornlämningar påträffats så som fornåkrar, stensättningar och hällristningar från bronsåldern, och det finns teorier om att här redan under förhistorisk tid ska ha legat en kult- och samlingsplats. Under 1200-talet var Lösen en av Blekinges huvudorter och den viktigaste orten i Lyckebyåns dalgång. På 1500-talet omnämns ”det helige Losen” då kyrkan fortfarande hade kvar katolska helgonbilder. Vallfärdsorten kom dock att successivt minska i betydelse. Sedan 1967 är det del av Karlskrona kommun för att tidigare ha tillhört Lyckeby. I Lyckeby fanns tidigare en annexförsamling till Lösen med en egen kyrka. En karta från 1700-talet visar en byggnad med ett rektangulärt långhus och ett rakavslutat kor. Församlingen hade dålig ekonomi och 1736 rasade kyrkan efter en lång tid av eftersatt underhåll. Lyckeby församlingen kom därefter att tillhöra Lösen. Kyrkogården i Lyckeby fanns kvar i bruk in på 1830-talet. På platsen byggdes med tiden ett tingshus och det sägs att gravstenar ska ha använts till dess uppförande. Lyckeby spelade fram till 1600-talet en viktig roll som dansk försvarsanläggning och har haft såväl en träfästning och ett stenslott samt vallgrav. Kyrkogård Kyrkogården kring Lösens medeltida kyrka finns beskriven på 1600-talet och omgärdades då om en kallmurad gråstensmur med två stigluckor en i öst och en i väst. På kyrkogården stod en klockstapel i trä och av planterade träd nämns lönn. Den gamla kyrkogården utgörs av området strax söder och väster om kyrkan. Kyrkogården präglas som helhet främst av de utvidgningar som skett under 1900-talet. 1874 gjordes omdanande ”försköningsarbete” under ledning av kantor J.P. Kjällqvist som bland annat innebar terrassering samt plantering av drygt trettio lindar och ytterligare växtlighet. Den första reella utvidgningen skedde emellertid först 1905 i östlig riktning. 1944 förstorades kyrkogården söderut efter ritning av arkitekt Sigge Ullén. För att stödja upp de stora mängder fyllnadsmassor som den bergiga grunden krävde restes stödmurar i syd, väst och öst. Från två grusade huvudgångar, dels i nord-sydlig och dels i öst-västlig riktning, utgick mindre gångar som tillsammans bildade ett rutnätsmönster. Ulléns ritningar kom endast att realiseras i delar och bland annat var tanken att det nuvarande församlingshemmet skulle rivas, vilket emellertid aldrig genomfördes. På 1990-talet färdigställdes ett gravkvarter söder om församlingshemmet. Behovet av nya gravplatser har dock minskat avsevärt sedan Griftegården i Augerum anlades på 1980-talet. Den västra murgränsen markeras av trädkransens högresta lindar och har tre entréer. Kyrkogårdens huvudentré är placerad sydväst om kyrkan och flankeras av två putsade stenstolpar med kvaderritsning. Den svarta plåtavtäckningen kröns av kors och mellan stolparna sitter svartmålade järngrindar. Norr om denna, i linje med kyrkobyggnadens huvudentré finns en granittrappa kantad av två svarta handledare av järn som leder upp genom stödmuren. En öppning i muren finns även i syd i anslutning till bilparkeringen på andra sidan byvägen. Grusade gångar leder besökaren från entréerna in på kyrkogården. Från den nordvästra entrén kantas gången av en lindallé. Stentrappor lotsar mellan terrasseringar. I väst har kyrkogården till stor del en parkliknande karaktär där oregelbundna grästäckningar omgärdas av slingrande gångar. I den östra och södra delen är gravarna ordnade efter striktare mönster. Gräsbevuxna kvarter omgärdas här med raka grusgångar. I sydväst ligger den 1986 anlagda minneslunden med en cirkelformad grusplan omgärdad av en högre stenkant. Häckar och låga stensocklar omgärdar ännu många gravar. På kyrkogården växer förutom lind och buxbom även hängask, gran, cypress, rödbok, syren, tuja och spirea. I minneslunden finns hängmispel, lagerhäck, avenbok och häckoxbär. I kyrkogårdens västra del har en plats vigts åt äldre gravstenar och inbäddad i grönska sydväst om kyrkan finns en före detta gravhäll med runskrift. Stenen kallas Lösenstenen och användes under 1800-talet som bänk för kyrkobesökare. Byggnader på kyrkogården Runt år 1790 uppfördes en klockarebostad på kyrkogården som idag fungerar som församlingshem. Den rektangulära byggnaden står på en grund av granit och har rödmålade fasader klädda med locklistpanel. Sadeltaket är avtäckt med tvåkupigt rött tegel och vartdera takfallet har en lunettformad takkupa. Ett gravkapell finns beläget nordöst om kyrkan. Byggnaden är putsad och avfärgad i med texten ”Sälla äro de som sova, de som slutat vandringen”. Intill byvägen i sydväst ligger en ekonomibyggnad med personal- och förrådsutrymmen. Källor och litteratur Anderson, William, Kyrkor i Östra härad, Svenska bokhandelscentralen, Stockholm, 1926. Cinthio, Erik (red.), Kyrkobyggnader 1760-1860 D. 1 Skåne och Blekinge = [Skåne and Blekinge], Almqvist & Wiksell International, Stockholm, 1989. Frohnert, J., Öreberg A., Jarnestad B. Å., Eriksson, J., Anglert., M., Lösens kyrka. Underhållsplan, Sweco FFNS Arkitekter AB, 2007. Skiöld, Anna-Karin, Lösens kyrkogård, Länsstyrelsen Blekinge län, 2011. Riksantikvarieämbetet. Bebyggelseregistret: http://www.bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/byggnad/visaHistorik.raa?byggnadId=21400000441428&page=historik&visaHistorik=true (hämtad 2020-08-05). Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/ (hämtad 2020-08-05). Tuulse, Armin (red.), Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium. Blekinge. Bd 5, En konsthistorisk översikt samt generalregister., Stockholm, 1961. Ullén, Marian, Franzén, Kristina, Lindblad, Jakob & Sjöström, Ingrid, Blekinge. Landskapets kyrkor, Riksantikvarieämbetet, 2002. |
