Stäng fönster Jönköping kn, BARNARP 6:1 BARNARPS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
Beskrivning |
---|
Allmän karaktär Gamla och nya kyrkogården utgör två skilda enheter på var sin sida av landsvägen. Gamla kyrkogården har en rektangulär nord-sydlig utsträckning med kyrkan i sydväst. Terrängen sluttar svagt åt norr från kyrkogårdens ursprungliga del och planar ut på nordligaste utvidgningen. Kyrkogårdens olika årsringar är klart avläsbara. Den ursprungliga, närmast kvadratiska delen, med kyrkan i söder är tämligen plan med stödmur i öster. Kvarteren i direkt anslutning till koret och söder om kyrkan benämns här A. Kvarteren norr om kyrkan benämns B och C och det i öster för D. 1871 års utsträckning markeras av en trädkrans och omfattar kvarteren E, F och G. 1891 års utsträckning markeras av en stenmur. Nämnda kvarter har en blandad karaktär med avseende på såväl gravarnas ålder som form. Längs sluttningen ned mot sjön sträcker sig ett smalt kvarter med vårdar från främst efterkrigstiden, kallat H. Detta har en plan yta i nivå med 1891 års utvidgning. 1971 års del ligger lägst och har en typisk efterkrigstida karaktär. Nya kyrkogården har en långsmal nord-sydlig utsträckning och sluttar åt söder. På krönet i norr avslutas den med en minneslund. Kyrkogårdens karaktär kommer av raka rader med låga vårdar från mellan- och efterkrigstiden. På båda kyrkogårdarna finns smidesarmaturer med råglaslyktor av en traditionell men enkel modell. Likaså finns rundade vattenkar från 1971, klädda med huggen kalksten. Omgärdning Gamla kyrkogården omges på alla sidor utom den östra av en kallmur från 1819-91. Muren är upp till ca 1 meter hög och består av oregelbundna gråstensblock i små storlekar. Den är överväxt med gräs, ormbunkar och sedum. Emedan kyrkogårdens norra hälft ligger lägre än landsvägen i väster övergår muren där till att bli stödmur. Södra mursträckningen fortsätter ända ned till sjön, om än låg och dåligt lagd. Muren mot 1971 års utvidgning är bevarad. Denna nya del omges i norr och väster av en knappa metern hög kallmur av kvaderhuggen granit i två skift. Längs östra sidan begränsas kyrkogården av en lövhäck. Nya kyrkogården omges på sin östra och södra sida av en låg mur från 1938 av fogad marksten, 0.2-0.5 meter hög. Denna är avtäckt med utåt sluttande skivor av kalksten med klovyta. I väster är en låg stödmur av kilad granit. Ingångar Gamla kyrkogårdens ingång är placerad i väster mitt för kyrkporten. Den är något indragen och fl ankeras av två fyrkantiga grindstolpar med vitkalkad spritputs och fl acka koppartäckta tälttak med klot. Mellan grindarna hänger en smidd pargrind med järnbandsslingor. Sannolikt är stolpar och grind från omkring 1820 då murarna omlades. Åtminstone fanns de 1885 när Eric Ihrfors avbildade kyrkan. Kyrkogårdens norra del från 1971 har tre ingångar, en i väster och två i norr. Dessa har grindstolpar av kanthuggen granit med toppiga krön och enkla parställda spjälgrindar av smide. Vidare fi nns en ingång i slänten mellan kvarter A och H med en enkel spjälgrind från 1900-talet. Nya kyrkogårdens ingång är placerad centralt på södra kortsidan, dock i sen tid fl yttad något västerifrån. Grindstolparna är som en förhöjning av själva muren och bär en pargrind i samma utförande som gamla kyrkogårdens gamla grindpar. Vegetation Gamla kyrkogården omges till stor del av en trädkrans, vilken utmärker såväl 1871 som 1891 års utsträckning. Vid västra ingången växer två gamla lindar. Längs kyrkogårdens västra sida växer vidare fyra almar som sannolikt planterats kring 1890, vilket är fallet även längs norra sidan. 1871 års utsträckning markeras av fyra gamla lönnar. Längs kyrkogårdens östra begränsning saknas träd. I söder växer en lönn vid klockstapeln samt några blandade träd utanför muren. Nere vid stranden växer bl.a. al och cypress samt några gamla lönnar. 1971 års utvidgning präglas av hagtornshäckar och rönnar i strikt arrangemang. Nya kyrkogården har en trädrad av unga lindar längs vägen i öster. Längs västra sidan växer en gammal björk, tre unga lindar och en äldre alm. Till minneslunden leder en allé av hamlade lönnar. Den tomma trapetsoida ytan norr om minneslunden har några friväxande äldre lönnar och lindar. Gångsystem Gamla kyrkogården binds samman av grusgångar i ett rätvinkligt nät som defi nierar gravkvarteren. Huvudriktningen är nord-sydlig. En huvudaxel sträcker sig från kyrkans nordport genom alla utvidgningarna till prästgården. Denna korsas på två ställen av breda tvärgångar som markerar utsträckningen för kyrkogården innan och efter 1871. Ytterligare en bred gång löper från norr till söder genom kyrkogårdens östra del. De västliga kvarteren B och E genomlöps av tre nord-sydliga små grusgångar. Att grusgångsnätet bevarats i sådan stor utsträckning är av stor vikt för intrycket av kyrkogården. Även 1971 års utvidgning har grusgångar. Dessa utgörs av nämnda huvudaxel och en bred gång som i rät vinkel löper längs utvidgningens sidor. Inom gravkvarteren är rätvinkliga gångar belagda med plattsten av betong. Av nya kyrkogårdens grusgångar är endast den nord-sydliga huvudaxeln bevarad. Minneslundens allé är grusad medan förbindelsen till parkeringen i norr är asfalterad. Gravvårdstyper Gamla kyrkogården kan uppvisa ett brett spektra av gravkonst från 1700-talet fram till idag, nya kyrkogården från tidigt 1900-tal till idag. De äldsta vårdarna utgörs av ett fåtal enkla, resta sandstenshällar från omkring 1700, liksom en gravhäll från samma tid. Någon rikedom av bevarade vårdar fi nns dock ej förrän från och med 1800- talets slut. Bland de äldsta av dessa märks de av gjutjärn liksom ett antal bevarade träkors med emaljplåtar, sistnämnda troligen från den nu försvunna allmänna linjen. I denna begravdes man kostnadsfritt, den ene efter den andre i linje. Vårdarna är enkla, oftast endast en liten platta av svart granit. Här förekommer sällan titlar på samma sätt som på övriga vårdar. Ett fåtal fi nns bevarade på plats på nya kyrkogården. Ett vanligt inslag på gamla kyrkogården är familjegravarna från förra sekelskiftet med resliga vårdtyper av granit, vanligen i form av bautasten eller obelisk. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd på vårdar fi ck status istället uttryckas på bredden istället. Bruket av grusbäddar med inramning av sten är vanligt bland dessa, liksom hos de föregående. Ofta utgör vård och stenram en helhet som blivit bruten när stenramen avlägsnats. Bland de äldre vårdarna fi nns några exempel på inramning i form av järnstaket eller kätting på stenstolpar. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av likheten inför Gud och det kollektiva samhället. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material, ofta med polerad yta. Beskrivning av enskilda kvarter Kvarter A Allmän karaktär Vad som här benämns som kvarter A är de två ytorna i direkt anslutning till kyrkan liksom ytan längs med södra kyrkogårdsmuren. Kring klockstapeln i sydväst har ett antal borttagna äldre vårdar placerats som ett slags ”museikvarter”. Ytorna vid kyrkan präglas av låga mellan- och efterkrigstidsvårdar i glesa nord-sydliga rader, vid kyrkogårdsmuren av en rad med resliga sekelskiftesvårdar. Gravvårdstyper De äldsta vårdarna återfi nns i ”museikvarteret”. Det är tre resta sandstenshällar från omkring 1700. Den ena är rest över en Nilsson 1690 och en annan med avslaget krön med änglahuvud över Jon Persson 1687. Nio träkors med emaljerade plåtar från 1897-1918 minner bl.a. om en mjölnare och en snickarmästare. Flera kan knytas till brukssamhället Norrahammar. De utgör en kontrast till samtidens mer påkostade vårdar, bl.a. det nygotiska gjutjärnskorset från 1871 i samma område. Ytterligare två gjutjärnskors fi nns från 1906 över en handelsföreståndare och 1908. Ett järnbandskors är från 1939. Ett kors på sockel i kalksten är hugget 1885 efter smedsmästaren S A Andersson. Mot muren i söder är fem polerade vårdar av svart granit från 1895-1930 lutade, bl.a. över en maskinförare. Raden längs södra muren upptags nästan helt av de Wennbergska familjegravarna, vilka ursprungligen knutits samman av en gemensam grusbädd. Äldst är ett gjutjärnskors från 1858 över Augusta Wennberg, följt av en hög bautasten i röd granit från 1868 över brukspatron Nils Wennberg med familj, ägare till Odensjö, samt en obelisk i svart granit från 1899 över sonen, ingeniör C F Wennberg med fru, grundare till Torsviks och Barnarps fabriker. ”Wården restes af tacksamma tjenstemän och arbetare”. Övriga vårdar över senare familjemedlemmar utgörs av två mindre bautastenar från 1938 (över redaktör G Wennberg) och 1951 samt en liggande häll från 1950 (över grosshandlare T Wennberg). Två andra vårdar i kvarteret är en liten enkel rektangulär vård från 1931 över hammarsmeden Nils Osbäck och en påkostad hög jugendvård från 1911 med rosrelief över landtbrukaren Arvid Johansson med fru. Kvarteret söder om kyrkan uppvisar låga rektangulära vårdar av röd och grå granit från 1937-95. En familjegrav med bevarad grusbädd i sydväst märker ut sig. Vård saknas och inskriptionen är istället utförd på en förhöjning av stenramen, en vanlig gravtyp under 1900-talets förra hälft. Detta är en av två på kyrkogården med bevarad grusbädd. Bland de övriga fåtaliga familjegravarna fi nns en vanlig mellankrigsform med fl yglar, vilken haft en samkomponerad stenram. Övriga vårdar är ”anonyma” och saknar titlar. Norr om koret är några spridda gravar av olika karaktär. Intressantast är en grusgrav från 1916 av samma slag som ovannämnda, fast med något mer påkostat utförande. Kvarter B och C Allmän karaktär Med kvarter B avses kvarteret nordväst om kyrkan och med C dess motsvarighet i nordost. B uppdelas av tre nord-sydliga grusgångar. Kvarteren utgörs av i allt sju nord-sydliga gravrader, varav fyra är dubbla. Gravarna är vända mot de nord-sydliga gångarna. Raderna kring B:s västliga gång utmärker sig genom sina grusbäddar. I övrigt är det övervägande låga gravvårdar från mellan- och efterkrigstid, men med påtagligt inslag av äldre resligare typer. C har ursprungligen också haft grusgångar, men dessa är i sen tid igenlagda, till men för karaktären. Gravvårdstyper Den äldsta vården är en svårt vittrad och nu oläslig 1600-talsgravhäll av sandsten vid kyrkogårdsentrén. Denna är troligen lagd över bergsmannen vid Taberg, Peder Andersson, far till professor Anders Spole. Invid denna står den näst äldsta vården, ett sirligt gjutjärnskors från 1864. Kvarter B har tio bevarade grusgravar, där fem av dessa upptager hela den västligaste raden och ger ett gott helhetsintryck. Det är påkostade familjegravar med stenramar. Vårdarna är av olika form. Blomdahlska familjegraven har en kraftig jugendgavel med pelare och reliefer. Över kamrer J W Engdahl är en bautasten av röd granit från 1927 och kring graven en kätting på stenstolpar i samma material. En annan reslig bautasten står på bergsmannen C F Ljunges familjegrav. En annan bergsmannagrav har en mer småskalig gavel och vittnar om reglerna kring maximihöjd. Två grusbäddar från 1940-talet har också låga vårdar. Större delen av kvarterens gravar har tidigare haft grusbäddar med stenram eller häck, vilket syns på äldre fotografi er. I övrigt dominerar mellan- och efterkrigstidens jämnt låga vårdar intrycket. Dessa har en stor spridning i tid, från 1930-talet till idag. Materialet varierar mellan grå, svart och röd granit, ofta polerad. Bland de äldre är svart granit vanligast, bland de yngre röd. Under de första decennierna är klassiserande former och detaljer vanligt förekommande. Av de äldre är också ett stort antal familjegravar. Titlar är för övrigt sparsamt förekommande. I kvarter C skapas en dynamik och ett historiskt djup genom några resliga vårdar från 1920-talet, främst i öster. Flera av dem kan knytas till ortens brukshistoria genom titlar som smedmästaren, gjutaren och bergsmannen eller genom gamla vallonnamn som Bonnevier och Ousbäck. Bland dessa märks särskilt två små gjutjärnskors över ingenjör J A V Sandell med fru från 1921. Av övriga titlar i kvarteren fi nns rektorn, hemmansägaren, folkskolläraren och förmannen. Kvarter D Allmän karaktär Med D avses här det långsmala, svagt rektangulära kvarteret längs kyrkogårdens östra sida. Detta domineras helt av den Spånbergska familjegraven. Åt öster begränsas kvarteret av en stödmur av kalkstenshällar från 1900-talet. Denna har på ett ställe kalvat ut och fått stöttas upp. Gravvårdstyper Kvarteret består nästan helt av högreståndsgravar med grusbäddar, med undantag för några sentida låga vårdar i ena hörnet. Äldst är vården från 1912 över civilingenjören John Spånberg med fru, grundare av Hulufors Britanniafabriken. Det är en rest kalkstenshäll med tydlig barockanspelning i sina kartuscher i hög relief. Brodern och grundaren till Norrahammar, Wilhelm Spånbergs familjegrav dominerar hela kyrkogården genom sin tre meter höga bautasten. Den lika storskaliga grusbädden omges av ett gjutjärnsstaket. Den tredje familjegraven är en grusbädd från 1931 med en stor svart granithäll över brukspatron C E B Spånberg med fru. Ytterligare tre grusbäddar med stenram fi nns i kvarteret. En av dem likaså med gravhäll, lagd 1922 över Casimir Reutersköld med fru. En annan har en obeliskformig vård av svart granit från 1912 över en hemmansägare. Vidare fi nns ett par enklare låga vårdar från efterkrigstiden och ett kors rest av kyrkorådet 1981 över socknens förste folkskollärare. Kvarter E-G Allmän karaktär Nämnda kvarter utgör 1871 års utvidgning. De ansluter i sin karaktär mycket till kvarteren i söder, B och C. Kvarteren har ett blandat bestånd av äldre och yngre vårdar i nord-sydliga rader. Kvarter E uppdelas likt B av små grusgångar. I F och G är de igenlagda. Gravvårdsbestånd Den äldsta vården är ett gjutjärnskors från 1879 över manufaktursmeden Joh. Moberg. De yngsta vårdarna är från vår tid. Beståndet av vårdar är sammansatt och varierar i ålder, form och olika slags granit. Vanligast är dock mellan- och efterkrigstidens låga rektangulära vårdar, vanligen utan titel. De enda två titlarna är övervägmästare och hemmansägare. De äldre vårdarna märks dock genom sin storlek. Särskilt gäller detta de sex bevarade grusgravarna. Tre upptager västra sidan av kyrkogårdens huvudgång, en statusfylld plats. Störst är häradsdomare J A Lindskogs familjegrav med bautasten och kättingar på granitstolpar. Påkostad är även J A Hedins familjegrav, vars kraftiga jugendgavel pryds av ett änglahuvud i relief. För sig själv i nordost ligger kyrkoherde John B Sjöstrands familjegrav från 1929 med en gravhäll inom grusbädd. Med ryggen mot denna är en annan prästgrav, en svart granitobelisk från 1902 över kyrkoherde A S Ekström, rest av pastoratsbor. I närheten finns kamrer Swahns grusbädd från 1919 med kraftig låg vård och stenram. Det är på de äldre vårdarna från 1900-talets första decennier man finner titlarna. Dessa minner överlag om bruksepoken och vittnar om yrkesstolthet: smeden, gjutaren, smedmästaren. En av dem har även en referens till Missionsförbundets sångbok och vittnar därmed om frikyrklighetens roll. Av de äldre vårdarna är flertalet resta över familjegravar. Kvarter H Allmän karaktär Med kvarter H avses den avlånga remsa som upptager kyrkogårdens hela östra sida. Denna utgörs av två gravrader, varav den västra är dubbel och har rygghäck. Genomgående rör det sig om mellan- och efterkrigstidens låga vårdar, varför intrycket är enhetligt. Gravvårdsbestånd Emedan ytan började tagas i bruk i nordväst i samband med 1891 års utvidgning så fi nns därstädes ett litet antal äldre vårdar. Bland dessa märks en bautasten från 1927 över lantbrukare A J Jonassons grav, vilken liksom ett par andra vårdar bör ha haft grusbäddar. De låga moderna vårdarna daterar sig från 1930-talet tills idag men 50- och 60-talen dominerar. De är tämligen enhetliga i storlek. Materialet varierar mellan röd, grå och svart granit. Formspråket bland de äldre är inte sällan klassiserande. Titlar förekommer knappt. Titlar som finns är: offi cer, verkmästare, köpman, kyrkovaktmästare, agronom, riksdagsman, banbiträde, överingenjör. En ovanligt påkostad vård är den stora liggande granithällen över Törnquistska familjegraven. Den lilla plattan över svenskamerikanskan J Westross från 1962 är ett exempel på de mest anspråkslösa vårdarna. Kvarter I och J Allmän karaktär Kvarter I och J utgör utvidgningen från 1891. De nord-sydliga gravraderna är till större delen dubbla och domineras av efterkrigstidens låga vårdar. Ett fåtal äldre vårdar markerar sig genom sin storlek. De en gång befi ntliga grusgångarna är alla igenlagda utom en. Gravvårdsbestånd Det är efterkrigstidens likartade låga vårdar som dominerar intrycket. De har stor spridning i tid och är främst av grå eller svart granit. Flera av de äldre markerar familjegravar. Titlar är ej vanligt förekommande. Ett mindre antal äldre vårdar ger dynamik och historiskt djup åt kvarteren. Främst märks fyra grusbäddar med stenram. Bland dessa fi nns bergsmannen J Svenssons familjegrav med typisk låg vård med fl yglar från mellankrigstiden. Likartad är vården över folkskollärare Alfred Lykanders familjegrav, men denna har mist sin grusbädd och företer ett stympat intryck. Förra sekelskiftets resliga vårdtyp av svart polerad granit fi nns företrädd på en grav från 1906 knuten till gården Flahult, på vars stenram är en inhuggen inskription över en trotjänarinna, död 1939. En obeliskformad vård från 1906 av polerad svart granit är rest över gjutmästaren Stenbom och bär referens till Missionsförbundets sångbok. Ännu en reslig polerad svart granitvård minner om en fanjunkare och svärdsman. En för sin tid ovanligt individuell vård är en kalkstenshäll från 1956 med kopparplatta över fabrikören Janne E Andersson med familj. Ett uttryck för en begynnande ny individualitet inom gravkonsten är ett smideskors från 1999. Norra utvidgningen Allmän karaktär Nordligaste utvidgningen från 1971 är klart avskild genom bibehållet murparti åt söder och en egen gestaltning. Ytan indelas av rätvinkliga grusgångar i en västlig kvadratisk del och en östlig rektangulär. Dessa två delar är i sin tur accentuerade genom ett system med rätvinkliga hagtornshäckar av en sådan höjd att klart avskilda rum bildas. Med jämna avstånd växer rönnar i linje med häckarna. Det östra kvarteret är uppdelat i tre rum. Det östligaste är öppet mot öster och rymmer en minneslund. Denna är utformad med spaljé och parkbänkar i väster samt i öster en halvrund gräsyta med rabatter, cypresser och i centrum en liten vattenlek med natursten. Halvrundeln definieras av en grusgång. Gravrummen är ännu inte ianspråktagna för gravläggningar. De enda gravarna återfinns längs muren i söder och muren i norr. Gravvårdstyper De äldsta gravarna är längs södra muren och utgörs av små granitliggare från 1973-99. Bland dessa finns bara en titel (frälsningsofficeren 1979) och en familjegrav. Gravarna längs norra muren är från 1999 tills idag. Det är resta, tämligen småskaliga vårdar av grå och röd granit. Sinsemellan har de en påtaglig variation i form. Nya kyrkogården Allmän karaktär Nya kyrkogården från 1916 har en rektangulär form och delas i två delar av en mittgång. Tillsammans delar de båda kvarteren på sex nord-sydliga (fyra är dubbla) gravrader med rygghäckar. Alla vårdar är har låg höjd, vilket ger ett enhetligt intryck. Gravvårdstyper Kvarteret visar på de olika typer av de låga vårdar som var vanliga under mellan- och efterkrigstiden. Materialet är främst granit, röd, svart och grå. Ett par vårdar är av kalksten. Som regel rör det som om en enkelt rektangulär form, bland de äldre ofta klassiserande, senare stramare. De daterar sig från 1930-talet fram till idag, med tyngdpunkt på perioden 1940-80. Ett antal bredare låga vårdar från mellankrigstid har haft grusbäddar, vilket också syns på ett flygfotografi från tiden. Särdeles vanliga är de familjegravar (ofta med ortsnamnet Norrahammar) med vårdar i form av en sida till en stenram där inskriptionen är anbringad på en svag förhöjning. Inga av grusbäddarna finns dock kvar. En stor del av vårdarna är familjegravar, långt in i efterkrigstiden. Vårdarna med titlar är dock fåtaliga: hemmansägare, arkitekt, lastare, lärarinna, fabrikör, tandtekniker, konditor, lantbrukare. De speglar dock sammansättningen i en liten bruksort. I sydöstra delen av kyrkogården kan man ännu skönja en ursprunglig allmän linje. Denna yttrar sig i nio enkla små vårdar av svart granit från 1926-29 (nya kyrkogårdens äldsta) och 1937-38. I sitt formspråk anspelar de på de enskilda gravarnas stora monument. Några stora luckor i gravraderna talar också för en allmän linje. Minneslund Minneslunden norr om nya kyrkogården utgörs av en rundel besatt med gatsten. I dess mitt är en springbrunn i samma material och rabatt. I västra änden är ett tjärat träkors rest. Kring rundeln står parkbänkar och armaturer av galvaniserat stål. Utanför dessa växer en häck med hamlade lönnar som ansluter till allén från vägen. |