Stäng fönster Gislaved kn, VILLSTAD 3:1 VILLSTADS KYRKA
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| Allmän karaktär Villstads kyrkogård består av en gammal och en ny del, avskilda genom murparti. Gamla kyrkogården har en närmast rektangulär plan med rundade respektive fasade hörn i nordväst och sydost. Kyrkan står mitt på den västra hälften, med koret sedvanligt vänt mot öster. Söder om kyrkan ligger två jämnstora kvarter som här kallas A och B. Norr och öster om kyrkan är ett stort, numera sammanhängande kvarter som jag benämner C. I gamla kyrkogårdens nordöstra hörn fi nns ett kvarter som kallas D och i det sydöstra ett som kallas E. Norr om gamla kyrkogårdens östra hälft utsträcker sig den nya delen från 1958. I vinkeln mellan denna och gamla delens västra hälft står ett bårhus. I backen väster om gamla kyrkogården är en ekonomibyggnad sammanbyggd med kyrkogårdsmuren. Omgärdning Gamla kyrkogården omges av kallmurar från 1815 – 1902 i skalmursteknik. De är 0,5 till 1,5 meter höga och ca 0,5 meter breda, lägst i väster och högst i söder. Profi len är något avsmalnande uppåt. Murarna består av hällar och block av marksten i skiftande storlekar. På murkrönet växer mossor. Åt söder är murens yttersida klädd med stora kanthuggna granitblock i två jämna skift. Denna del är tillkommen kring 1900. Murens sydvästra del har en vall på insidan. Nya kyrkogården begränsas åt öster och norr av en drygt 1 meter hög och nästan lika bred kallmurad skalmur av kanthuggen granit i tre jämna skift. Murkrönet är beväxt med mossa. Ingångar Kyrkogårdens huvudingång är i söder mitt för kyrkans sydport. Denna har fyra slätputsade och vitkalkade grindstolpar med korsprydda kopparplåtshuvar. Dessa är från 1815 och uppbär smidesgrindar, formgivna 1943 av arkitekt Dag Ribbing, med stiliserade växtslingor. Samma slags smidesgrindar sitter i östra och västra ingången. Stolparna där och vid passagen mot nya kyrkogården har ett identiskt utförande, slätputsade och vitkalkade med kopparplåtshuvar. De härrör från 1855 – 1881. I södra muren fi nns en liten ingång från ca 1900 med en smidesgrind med bandjärnsrosetter och spjutspetsar, upphängd på huggna granitstolpar med fasade hörn och toppigt krön. Nya kyrkogården har ett något indraget entréparti på östra sidan vid anslutningen till gamla delen. Dess strama pargrind i smide med spjälor är ritad av nämnde Ribbing och hänger mellan murade stolpar av stora granitkvadrar, avtäckta med mindre hällar. Vegetation Gamla kyrkogården omges av rester av en trädkrans. Längs norra och södra muren växer en handfull gamla lönnar. I öster växer några gamla lindar och en alm. En oxel och en lönn är nyplanterade. Vid södra kyrkogårdsmuren växer en stor gammal kastanj. En stor gammal lönn växer öster om koret och utgör tillsammans med två hängalmar, s.k. sorgeträd, en stämningsskapande faktor på kyrkogården. Längs nya kyrkogårdens mur växer två lindar och nyplanterade oxlar. I väster begränsas denna del av dalgångens täta lövträdsvegetation. Gångsystem Gamla kyrkogården genomlöps av några få breda grusgångar, rätvinkligt utlagda från ingångarna. På nya kyrkogården är likaså några få breda grusgångar. Den ena löper rakt från ingången till bårhuset och den andra avgränsar gravkvarteren. Fram till kyrkogårdens ceremoniplats/minneslund leder en rak gång belagd med råbrutna plattor av rödaktig kalksten. Denna är en fortsättning på gången från gamla kyrkogården. Gravvårdstyper Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från medeltiden fram till idag. Från medeltiden fi nns en gravhäll och eventuellt ett ristat gravkors i granit. Från 1700-talets slut fi nns några s.k. parstenar huggna i sandsten och resta över äkta makar. Från 1700-talet ända fram till 1870-talet har man huggit en slags enkla gravvårdar av granitfl is, ofta med profi lerat krön och ristad inskription. Ibland är de endast nödtorftigt tillhuggna. Dessa var en vanlig typ på kyrkogården ännu vid 1900-talets början, liksom de särpräglade smideskors med löv, av vilka endast ett är bevarat. Dessa vårdtyper representerar den hantverksmässiga gravkonstframställningen innan industrialismen. Från förra sekelskiftet fi nns fl era industriellt framställda, resliga gravvårdar av granit i form av bl.a. obelisker och bautastenar, sin tids statusmarkörer efter döden. Under mellankrigstiden fi ck stenarna en annan form, låg och bred. Ofta gavs de klassiserande drag med tempelgavel och kolonner. En stor del av gravarna från förra sekelskiftet och tiden fram till 1950 har haft grusbädd och häckinramning, av vilket idag inget kvarstår. Flera typer var samkomponerade med stenramen via fl yglar och dylikt, varför de idag företer ett stympat intryck sedan ramen avlägsnats. Vid sidan av dessa som regel enskilda gravar fi nns allmänna linjens enkla små vårdar, som sällan överstiger en halvmeter i höjd. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer uniforma. Detta gravskick kan betraktas som ett uttryck för ståndssamhällets utjämning. Under senare tid har det börjat synas en större variation i form och material, vilket speglar en ökande individualism. I viss utsträckning har äldre vårdar återanvänts genom att de vänts och fått ny inskription, medan den gamla kunnat stå kvar och fortsätta förmedla information. Bårhus Bårhuset från 1958 är ritat av arkitekt Boo D:son Widén. Planen är sexkantig genom långsidornas svaga vinkling. Fasaderna är slätputsade och vitkalkade. Porten på östra gaveln är en pardörr klädd med kopparplåt. Särpräglande är det branta, valmade sadeltaket som är neddraget till specialritade stuprör på långsidorna. Taket bär en skivtäckning av kopparplåt med förskjutna hakfalsar. Ekonomibyggnad Mot kyrkogårdsmuren är två byggnadskroppar med en betongtrappa upp till kyrkogården emellan sig. De är slätputsade och avfärgade med en gulbruten vit kulör. Deras plantak är täckta med tjärpapp. De är uppförda omkring 1940 och har en modern prägel. Den ena byggnaden omdanades 1964 till pannrum, men är idag garage. Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf. Kvarter A och B Allmän karaktär Med kvarter A och B avses de jämnstora ytorna söder om kyrkan. Dessa är idag stora gräsytor med nord-sydliga gravrader, lagda mot varann. Flera gravar är familjegravar från 1900-talet. Gravvårdstyper Kvarteren har ett blandat vårdbestånd som spänner från 1850 till idag. I kvarter A domineras intrycket av låga och breda vårdtyper från 1930-talet och framåt medan inslaget av högresta äldre vårdar är större i B. Flertalet av de äldsta vårdarna återfi nns på båda sidor om gången fram till kyrkan. Äldst är en stor handhuggen granitvård över den på sin tid välkände urmakaren Carl Nilsson i Släthult. I de båda gravraderna återfi nns fyra kyrkovärdar, en av dem har en handhuggen granitvård från 1861 och en annan en rest gjutjärnshäll från 1877 av en typ som tillverkades vid såväl Häryd som Åminne bruk. En tredje kyrkovärdssten är från 1898 av polerad svart granit och har en infattad Th orvaldsenbiskvi, ”Dagen”. Från 1890-talet finns två särpräglade vårdar i marmor respektive granit med relief av två hälsande händer, den ena rest över en gästgivare, den andra över en häradsdomare. Kvarterens mest individuellt utformade vård är en hög kolonn av svart granit från 1922 med rankdekor och urna. I kvarter B kan särskilt uppmärksammas – vid sidan av ovannämnda karaktäristiska vårdar – ännu en handhuggen vård från 1856 och ett gjutjärnskors från 1884. Tidigare har en stor del av gravarna haft grusbädd med inramning. Idag kvarstår endast fyra grusbäddar med stenram, den äldsta med vård från 1896 över en småskollärare. Titlar är vanligt förekommande på vårdar fram till och med 1950-talet, förutom ovannämnda titlar rör det sig om hemmansägare och lantbrukare – vilka är vanligast – och riksdagsman, tråddragare, soldat, häradsdomare, disponent, folkskollärare, predikant, fabrikör, trävaruhandlare, stationsmästare, lärarinna, kyrkvaktmästare, garvare, byggmästare. I en rabatt i vinkeln mellan torn och långhus ligger en på mitten sönderbruten gravhäll i granit, sannolikt från 1300-talet. Den nu svårt vittrade latinska inskriptionen berättar att den lagts över en ”Sven”. Kvarter C Allmän karaktär Kvarter C kallar jag ytan norr och öster om kyrkan. Denna består egentligen av fem mindre kvarter som slagits samman till ett genom borttagandet av grusgångarna emellan dem. Således rör det sig nu om en stor sammanhängande gräsyta med gravar i nord-sydliga rader mot varann. Det går ännu att utläsa vissa kvarter. Öster om koret är ett område med stora, gamla familjegravar. Längs kyrkogårdsmuren i norr är också en egen del, vilken i sin förlängning mot sydväst övergår i ett ”museikvarter” med uppställda äldre vårdar. Ett par sorgeträd och en gammal lönn betyder mycket för intrycket av kvarteret. Gravvårdstyper Majoriteten av vårdarna utgörs av låga och breda stenar från omkring 1940 till idag. De äldre är strama i formspråket och ofta av svart granit. Många av dessa är resta på familjegravar. Inslaget av äldre, ofta mer högresta, vårdar är framträdande i söder vid sakristian och i sydost. Tre kyrkoherdegravar fi nns vid sakristian. Den äldsta utgörs av en stor och föga tuktad, rest granithäll från 1799 över prosten Daniel Bexell. Denna är kyrkogårdens äldsta vård på ursprunglig plats. Något yngre är den stramt nyklassicistiska kalkstensvården från 1810 över prosten Anders Nyman med fru. En polerad vård av svart granit är rest 1904 över kyrkoherde C F Hadders. Invid denna är en annan reslig vård från 1929 över en kantor. Bland de äldre vårdarna märks bl.a. en från 1884 med Th orvaldsenbiskvin ”Dagen” infattad. Från 1876 finns ett gjutjärnskors. Ytan öster om koret har en utpräglad högreståndskaraktär. Den domineras av prosten P E Oséens familjegrav med nio resta vårdar från 1867 – 1923. Fyra av dem är i kalksten med murgrönsrelief samt plattor och kors i marmor (en av dem är söndersprucken). Tidigare har vårdarnas samhörighet klargjorts av en inhägnad. Nu återstår endast fyra inramade familjegravar i kvarteret, varav tre med grusbädd. Av dessa har en pollare och kätting, de andra stenramar. Iögonenfallande är direktör C A Anderssons grav från 1913 med infattade fotografi er av denne och makan på dess höga urnkrönta sten i ljus granit. Kyrkogårdens mest särpräglade grav återfi nns i raden längs kyrkogårdsmuren. Det är en romanskt infl uerad sarkofag i marmor över E Wickström, ägare till godset Isberga under 1900-talets förra hälft. Kistan står på stenbelagd yta med infattad mosaik, omgiven av ett lågt smidesstaket. I samma rad återfi nns en löst liggande marmorplatta över en av godsets tidigare ägare, O Kollander, död 1896. Denna ligger under en hängalm, ett s.k. sorgeträd, vilket var vanligt som gravprydnad kring förra sekelskiftet. I raden återfi nns en otuktad granithäll lagd över prosten Daniel Nordin, vilken dog 1854. Denne blev vida känd som en kraftfull ivrare för utvecklingen av jordbruk, kultur och sunt leverne i Västbo härad. Från 1930-talet är två strama granithällar över prosten H Nordström och en sjökapten samt en sentida över en kantor. I kvarteret finns ytterligare några 1900-talshällar, en av dem mycket storskalig. Titlarna inom kvarteret återfinns främst på de vårdar som är äldre än 1950-talet. Vanligast är hemmansägare och lantbrukare. Vidare finns lokalredaktör, studerande, adjunkt, soldat, lärarinna, skräd- darmästare, kyrkovärd, missionär, bokhållare, stationsinspektor, stenhuggare, godsägare, kapten, hembygdsvän, landsfi skal, folkskollärare, banmästare, fl ottningsförman, riksdagsman. De musealt uppställda vårdarna står längs västra kyrkogårdsmuren och längs kyrkans nordsida. Äldst är ett sannolikt medeltida gravkors av granit med ristad dekor. Från 1741 – 95 är fem parstenar i sandsten med inskription i relief. Från 1729 – 1874 är 13 likaså handhuggna vårdar av granit. Somliga är mycket grovt tuktade medan andra har fint arbetade krön. Inskription och eventuell dekor är inristad. Från 1873 – 87 är tre gjutjärnskors och från 1867 ett smitt hjulkors med löv och flöjel. Kvarter D Allmän karaktär Kvarter D benämns här kyrkogårdens nordöstra kvarter, vilket tillkom 1881. Det består av nord-sydliga gravrader med vårdar vända mot öster och mot gången i väster. Gravvårdstyper Gravvårdsbeståndet utgörs av småskaliga vårdar från 1910-, 20- och 30-talen samt låga breda vårdar från 1940-talet och fram till idag. Äldst är en högrest granitvård från 1886 med marmorplatta och Thorvaldsenbiskvin ”Dagen”. De äldre gravläggningarna har skett kronologiskt i linje, vilket är typiskt för allmänna linjen, men det rör sig inte enbart om ensamgravar utan också om par- och familjegravar. Titlar förekommer på en liten del av vårdarna: hemmansägaren, lantbrukaren, grenadjären, ”trotjänaren på Isberga”, mjölnaren, smeden, pastor, soldaten, lärarinnan, urmakaren, parkettläggaren. Vid kyrkogårdsmuren i öster är en rad med ett 30-tal små liggande stenar på barngravar från 1914 – 2004, med tyngd- punkt på 1900-talets förra hälft. Överlag är de av polerad svart granit med enkel form. Kvarter E Allmän karaktär Kvarter E benämns här kyrkogårdens sydöstra hörn. Det består av nord-sydliga gravrader mot varann. Gravvårdstyper Vårdbeståndet är blandat, hälften hör ihop med gamla köpegravar medan den andra hälften är låga och breda vårdar från omkring 1940 och fram till idag. De äldsta vårdarna är två gjutjärnskors från 1879 respektive 1880 vid gången i väster. Flertalet av vårdarna från decennierna kring 1900 är högresta med form av bautasten eller obelisk. Störst är en långt över två meter hög bautasten från 1918. Bland andra vårdar med en individuell framtoning märks ett granitkors med från 1923 med keltiskt inspirerad ornamentik. Flera av gravarna är familjegravar, de från 1930-, 40 och 50-talen har vanligen strama, låga vårdar av svart granit. Alla gravar hade ursprungligen grusbädd och häck- eller stenram. Idag kvarstår en- dast två. Av några stenramar kvarstår huvudändens bit med inskription, vilken ger ett stympat intryck. Flera vårdar kan uppvisa titel: banvakt, smedmästare, urmakare, skogsinspektor. Hemmansägare och kyrkovärd är vanligast. En liten enkel vård från 1946 över en estnisk medborgare minner om den baltiska fl yktingströmmen till Sverige 1944. Nya kyrkogården och minneslunden Allmän karaktär Nya kyrkogården är uppbyggd längs en nord-sydlig axel som löper från gamla kyrkogården på en svag förhöjning. Gravkvarteren är placerade på ömse sidor om denna. Axeln utgörs av en gång av kalkstensplattor som leder fram till en minneslund/ceremoniplats i norr där förhöjningen slutar och övergår i en ännu outnyttjad slänt. Längs gången är gravar med rygghäckskantade vårdar vända mot denna. Rygghäckarna avgränsar de tre gravkvarteren från varann och har rätvinkliga utlöpare i sina ändar. Det västra kvarteret är föga utnyttjat med gravar vända mot väster. I det östra kvarteret är nord-sydliga gravrader med vårdar vända mot en mindre gång i samma riktning, vilken delar det i två halvor. Ceremoniplatsen fungerar idag som minneslund. Den har en halvrund gräsyta kantad av kalkstensplattor och längs rundningen även av en måbärshäck. I fonden reser sig ett högt, omålat träkors. I samband med omdanandet till minneslund placerades ett naturstensblock med inhugget bibelord och några små granitpelare från blommor. Gravvårdstyper Gravvårdarna är från 1960 till idag och har en låg profi l. De äldre från 1960- och 70-talen är vanligen av ljus granit och är något högre än breda. Deras formspråk är stramt. Ett fåtal av dem bär titel, vanligen hemmansägare, men här fi nns även lantbrukare, grenadjär, direktör, verkmästare och åkeriägare. Familjegravar förekommer inte. Dessa de äldsta vårdarna återfi nns längs mittgången. De sentida vårdarna i östra kvarteret har en större variation i form och material med bl.a. högpolerad färgstark bergart. Längs östra muren är några urngravar från 1978 – 1996 med små liggande stenar. |
