Stäng fönster Sala kn, SALA KOMMUN, Västmanland
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Kommunen som består av många socknar, sju stycken, tillhör Bergslagens landskap i sin norra och västra del. Där gränsar den till Gästrikland i norr och till den utpräglade Bergslagskommunen Norberg i väster. De sydliga socknarna präglas däremot av Mälardalens landskap. Nuvarande Sala kommun bildades 1971. Genom sammanslagning av Sala stad med flera typiska landsbygdskommuner skapades en av Mellansveriges till ytan största kommuner. Kring Sala med orten som centrum finns riktliga förekomster av malm som tidigt gett upphov till exploatering i synnerhet för utvinning av silver. I anslutning till malmådrarna förekommer även betydande fickor av kristalliniskt kalksten som huvudsakligen är av dolomitkaraktär. Kalksten har exploaterats och exploateras ännu i stor skala inom området. En omfattande åsrygg sträcker sig i nordsydlig riktning genom kommunen, mellan Avesta i norr och Tillberga i söder. På många platser har åsen utnyttjats som grus- och sandtäkt. Sala regionen är ett av de grusrikaste områdena i länet och exploateringen har varit omfattande, särskilt under den industriella perioden. Västerfärnebo socken ligger i nordväst mot gränsen till Norbergs och Avesta kommuner. Den övre delen av Svartåns dalgång har kring orten Västerfärnebo skapat ett bördigt odlingslandskap som utgjort socknens kärna. På 1920-talet var åkerarealen länets största. I söder öppnar sig slätten mot Fläckebo sockens odlingsområden. Närheten till malmproducerande områden, goda skogstillgångar vid sidan om de stora odlingsområdena samt sjöar, åar och bäckar möjliggjorde också tidigt etableringen av hyttor och smedjor. Vid Hörnsjöfors bruk fanns redan på 1500-talet en kvarn och på 1600-talet tillkom hammarsmedja och såg. På 1800-talet tillkom också ett tegelbruk på platsen. En mäktig rullstensås, Badelundaåsen, sträcker sig från norr till söder genom socknen. Helt naturligt kom grustillgången att tidigt exploateras. Socknen berörs i sin norra del av järnvägen mellan Sala och Krylbo, med station vid Rosshyttan. Fläckebo socken. Socknen sträcker sig kring Svartåns mellersta lopp som omfattar sjöarna Fläcksjön, och Hällsjön. Jordbruksmarken är begränsad till slätten nordost och nordväst om kyrkan. Slättpartier hänger samman med Västerfärnebo och Sätra Brunns odlingsområden. I mindre omfattning finns även öppna fält i anslutning till Svartån, kring Öster Vrenninge. Övriga delar av socknen utgörs av skogar, mossar och mindre sjöar. Under en period ägdes stora arealer av Surahammars bruk som hade införlivat egendomarna från Svanå. Kila socken. Socknen har dominerats av jordbruk. Odlingsområdena följer Lillåns och dess biflödens dalgångar. Lillån bildar avlopp för Ljömsebosjön som ligger i norra delen av socknen. Övriga landskapsdelar utgörs av större skogsområden, på vissa platser växer skogen på sänkt mark. Nordost samt sydväst om och längs med Grällstaåsen finns två större mossar, Tångmossen och Solingsmyran. Mossområden finns också kring Lisjö samt söder om Gullvallan, där de har exploaterats och gett upphov till en torvströfabrik. Järnvägen mellan Sala och Tillberga anlades i grannsocknen Kumla. Däremot genomkorsas Kilabygden av huvudvägen Västerås-Sala som följer Lillåns dalgång. I höjd med socknens södra spets går en vägförgrening mot nordväst till Sätra Brunn, Salbohed och Västerfärnebo. Vägen följer Lånsta- och Grällstaåsarnas (Balundaåsen) sträckning. Åsryggarna som genomkorsar området har exploaterats på många platser som grustag. Möklinta socken. Socknen utgör kommunens nordliga utpost mot Dalarna och Dalälven. Socknen får sin karaktär dels av rullstensåsen (Fornbyåsen som är en gren av Badelundaåsen) som sträcker sig från norr till söder och som utnyttjas av bl.a. landsvägen. Karakteristiskt är även den sänka med en rad sjöar och ängar som förekommer tvärs genom socknen. Landskapet domineras av stora skogar som sträcker sig upp till Dalälven. Odlingslandskapet är koncentrerat kring Storsjönsområdet. Genom regleringen av först Storsjön och sedan av Hallaren kunde nya stora odlingsbara ytor tas i anspråk. De naturliga förutsättningarna har främjat främst etableringen av sågverk. Vid Vesterbo etablerades på 1870-talet i anslutning till kvarnen och sågen ett tegelbruk som drevs fram till 1970-talet. Sala socken består till två tredjedelar av åkermark men har stora sammanhängande skogsområden i norr. Genom torrläggningen i början på 1900-talet av Sala damm och Hallaren, som utgjorde del av gruvans vattensystem, har stora odlingsbara arealer erövrats nord och nordost om Sala stad. Av central betydelse vid sidan om jord- och skogsbruket blev framför allt exploateringen kring Sala av silvermalm och senare av kalksten. Den senaste en ännu betydande verksamhet. Även tegelindustrin fick en betydande ställning, främst under 1900-talets första hälft. Bruken var lokaliserade norr om staden samt i socknens norra delar. Också kvarnar och sågar har varit ett vanligt förekommande inslag i Salabygden. Sala blev så småningom en viktig järnvägsknut där inte mindre än tre järnvägslinjer förenades. De utmärkta förbindelserna åt alla väderstreck främjade naturligtvis utvecklingen av råvaruindustrin men småningom också etableringen av mekaniska verkstäder, snickerifabriker med flera företag. Norrby socken består huvudsakligen av en jordbruksbygd som i sin östra del utgör gränsen mot Heby kommun och i väster avgränsas av Sagån. Socknen är sammansatt till ungefär hälften av större slättområden i anslutning till å- och bäckdalgångar och i övrigt av sammanhängande skogar. Jord- och skogsbruk har varit helt dominerande. Övriga näringar har varit begränsade till sågar och mejerier samt till ett flertal mindre tegelbruk vars ruiner fortfarande kan påträffas i anslutning till åkerfälten. Även några kalkugnar har förekommit inom socknen. Numera finns en elektromekanisk industri vid Norrby-Boda. Socknen genomkorsas i västöstlig riktning av järnvägen mellan Sala och Uppsala (norra stambanan). Ursprungligen fanns en station vid Isätra. Tärna socken utgörs övervägande i norr av låga, skogsbeklädda åsar som övergår till svag kuperad slättbygd mot Sagån i syd och sydväst. Socknen är en utpräglad jordbruksbygd som länge förblivit geografiskt avskild från viktiga förbindelser. Likaså har bygden saknat inslag av industriell produktion. Kumla socken begränsas i sin östra del av Sagån, vars dalgång domineras av odlingsmarker, och i väster av skogstrakter mot Kila socken. De södra delarna präglas av Lillån, ett tillflöde till Sagån, och av forna ängsmarker som genom vattenreglering omvandlats till åkrar. Socknen genomkorsas i nordsydlig riktning av järnvägen Västerås-Tillberga-Sala, omständigheter som kom att inverka tydligt på socknens utveckling. Framför allt främjade förhållandena lokaliseringen av industrier och rörelser i anslutning till järnvägen. Som en följd av detta utvecklades också Ransta stationssamhälle där de flesta företagen etablerade sig. Mejerier, kvarnar och sågar har dessutom förekommit på ett flera andra platser i socknen. |
