Stäng fönster VÄSTERÅS DOMKYRKAN 1 - husnr 1, VÄSTERÅS DOMKYRKA
Byggnad - Beskrivning
| VÄSTERÅS DOMKYRKA (akt.) | |
| Historik |
|---|
|
Platsens första kyrka, byggd av gråsten, lär ha tillkommit på 1100-talet. Den kom att ingå i den nuvarande byggnaden som grundlades på 1230-talet. Under de följande tio åren uppfördes murarna, av hårdbränt, mörkrött tegel i munkförband och ryggslutna fogar. Fasaderna blev dekorerade med rundbågsfriser, fönsteröppningarna gjordes troligen rundbågiga och yttertaket spåntäcktes. Kyrkorummet var treskeppigt, okänt om valvslaget eller täckt av trätak. På 1260-talet stod koret färdigt, liksom kyrkans äldsta kända altare, bestående av en marmorskiva på 6 romanska kolonetter. Marmorskivan finns kvar – om än förändrad - och fyra av kolonetterna finns magasinerade på Västmanlands läns museum. I slutet av 1200-talet slogs högre kryss- och stjärnvalv över kyrkorummet, som ersättning för tidigare trätak/lägre slagna valv. De nya valven dekorerades med kalkmålningar, bland annat cirkelornament och kvaderdekorer. Under 1300-talet breddades kyrkan successivt, genom att olika sidokapell lades till på sidoskeppen. 1380 sattes kyrkan i brand av sjörövare. Vid följande återuppbyggnad lades grunden till kyrkans första torn. Det stod förmodligen färdigt omkring 1420, med en hög spira. Efter att tornspiran störtat vid en storm 1460 följde omfattande reparationer och en stor utbyggnad som förknippats med biskop Lydekas ämbetstid, 1466-87. Domkyrkan förlängdes mot öster och fick dagens halvrunda koromgång. Över sidoskeppen slogs högre valv, dekorerade med vegetativa målningar. Tornet återuppfördes och på dess norra sida utbyggdes lokaler för domkapitlet – kapitelhuset. År 1517 fick tornet även en sydlig utbyggnad, där från början ett sidokapell var inrymt. Sedan dess består kyrkans nuvarande yttre omfång. Vid samma tid anskaffades flertalet altarskåp, vilka ännu finns kvar. Den 29 april 1521 sattes kyrkan än en gång i brand, då danska trupper gjorde ett utfall från Västerås slott. Spiran antändes, likaså yttertaket. Kyrkorummets valv rämnade. Långhusets tak var provisoriskt täckt med halm fram till 1537, då en återuppbyggnad vidtog. De försvagade väggarna bands samman med ankarjärn och bjälkar. Yttertaket fick nya takstolar och spåntäcktes. Även kyrkorummets valv var skadade och måste lagas. Sedan detta skett vitlimmades de, med följden att återstående medeltida dekorationsmålningar doldes. Sannolikt skadades kyrkan även vid stadsbranden 1572. De följande åren finns räkenskapsuppgifter om stora reparationer på fasaderna och i koret. På 1580-talet hade tornet försetts med en hög, blyklädd spira och fyra små hörntorn, vilka ersatte den spira som förlorats 60 år tidigare. Under biskop Johannes Rudbeckius ämbetstid 1619-1646 och hans efterträdare Olaus Laurelius utbyttes långhustakets spåntäckning och tornets bly successivt mot smidda kopparplåtar. Försvagade murar stabiliserades med järn och nya, större fönster insattes. Fasaderna avfärgades med kopparvitriol, kanske för att dämpa kontrasterna mellan äldre och nyare tegelmurar och skyla över brandskador. I kyrkorummet blev golv omlagda och tre läktare tillkom. År 1659 blev en minnesplatta uppsatt, som en slutpunkt för många års arbeten med att göra kyrkan mer påkostad och representativ. En stor del av ovan beskrivna gestaltning gick förlorad vid ett blixtnedslag den 9 maj 1691. Då förstördes 1580-talets tornspira och de fyra småtornen, delar av taket och några av kyrkorummets valv. Även delar av inredningen skadades. Yttertaket täcktes tämligen omgående, sedan kung Karl XI engagerat sig och rekvirerat koppar från Falun. Året därpå anbringades en ny takfot och murverken genomgick omfattande lagningar, bland annat murades två valv om helt. Åren 1693-95 restes kyrkans nuvarande tornspira, ritad av Nicodemus Tessin d y. Den fick formen av en hög obelisk, på en underbyggnad av frontoner och en kransgesims prydd med konsoler. I efterhand lagades även tornets murar. Tornspiran var Sveriges högsta ända in till 1880-talet. Under 1700-talet blev kyrkorummets tegelgolv vartefter utbytt mot kalksten. År 1793 avslutades en stor omläggning av yttertaket och 1798 fick högkoret ett större altare, beklätt med marmorskivor, vilket alltjämt finns kvar fast på annan plats. Därefter följde en tid av måttliga förändringar, fram till ombyggnaden 1856-61. De väldiga arbeten som följde föranleddes av att hela kyrkan försvagats av sättningar och tidigare bränder. Valv och väggar hade uppförts vid vitt skilda tidpunkter i varierande utförande, vilket gjorde att de samverkade dåligt. Ett annat motiv var estetiskt: En samlad höggotisk katedralsinteriör skulle skapas, motsvarande ett ideal som gångna generationer inte kunna förverkliga på grund av resursbrist. Ombyggnadshandlingarna upprättades av Västeråsarkitekten P J Ekman, men i praktiken kom ansvarige byggledaren Helgo Zetterwall att svara för en stor del av de konstruktiva lösningarna. För att få en konsekvent genomförd katedral revs medeltida murar som verkade avskiljande mellan mittskepp och sidoskepp. De yttre sidoskeppens olika stjärnvalv och tunnvalv ersattes med nuvarande, mer enhetliga valv på knippepelare. Även tvärgångens tio valv slogs på nytt. Sakristian i norra sidoskeppets främre del revs för att ersättas av en ny i tornets södra sidoutbyggnad. Ny bänkinredning i nygotik tillverkades, liksom altarring och predikstol med avancerade sniderier. Av 1856-61 års yttre förändringar märks i första hand att samtliga fönsteröppningar, förut olika till storlek och form, nu blev likformigt spetsbågiga. Några flyttades för att få symmetri. De 29 nya fönsterbågar som insattes var av gjutjärn, med rutor av omväxlande matt och klart glas. Även norra och södra portarna flyttades till nya lägen. Yttre murarna i tornets södra sidoutbyggnad murades upp på nytt och i denna del av kyrkan inreddes ny sakristia. Första fullskaliga uppvärmningen tillkom 1877, då domkapitlets sessionssal norr om vapenhuset omvandlades till panncentral. En koleldad kalorifer från Kockums installerades och därifrån drogs varmluftskanaler till kyrkorummet. Elektrisk belysning infördes 1889, finansierad med medel testamenterade av fabrikör Sundin. Nästa större förnyelse ägde rum 1896-98, efter arkitekt Agi Lindegrens handlingar. Den kan ses som en uppföljning av de arbeten som inte rymdes inom 1856-61 års ombyggnad. Kyrkans sockel borttogs såsom bristfällig och bakomvarande grundmur kompletterades med betong. Sedan uppsattes den nuvarande sockeln av huggna granitblock med slät skråkant. Fasadmurarna var så anfrätta att ca 800 kvadratmeter söndervittrat tegel blev utbytt och nya murfogar anbringades. Norra och södra sidans portaler byggdes om till ett utseende mer överensstämmande med den västra. Portar av ek med järnbeslag nytillverkades. Av de inre förändringarna 1896-1898 märks i första hand dekorationsmålningar al secco, vilka kom att uppta alla valv- och väggytor. Som förebilder för målningsmotiven tjänade uppländska/västmanländska kyrkomålningar från 1400-talets senare hälft. Syftet var att ge kyrkorummet en mer historisk atmosfär och komma ifrån den monotona prägel som rått sedan 1861. Av samma anledning målades bänkinredningen i starkare färger och glasmålningar tillkom i flera fönster. En ny västläktare murades av tegel och kläddes med skotsk sandsten, samt en balustrad med rosverk i betong. På läktaren installerades ett 40-stämmigt orgelverk (Setterquist) med fasad i nygotik, tillverkad av skuren, laserad furu, orneringar och figurer upplagda med guld. Ganska snart hamnade 1800-talets byggnadsförnyelse i vanrykte; kritiken gick ut på att rivningarna varit alltför urskillningslösa och att historiska belägg saknades för den katedral som hade åstadkommits. Redan på 1920-talet fanns starka krafter som ville få bort mesta möjliga av 1800-talets gestaltning. Även funktionella aspekter spelade in: centralvärmen som blivit insatt 1877 fungerade dåligt och i mitten av 1950-talet hade betänkligt mycket puts fallit ner från valven. Vid den stora inre ombyggnaden 1958-61 fick kyrkorummet den karaktär som alltjämt äger bestånd. Arkitekten Erik Lundbergs centrala idé var att åtminstone visuellt återskapa en mer sammansatt interiör, så som den kan ha upplevts före 1856. Den nygotiska gestaltningen behölls bara på den västra läktaren, där Lindegrens målningar finns kvar, liksom det skulpterade kalkstensräcket och orgelns mörkbetsade fasader. I västra delen var Lundbergs tanke att gestalta kyrkorummet i äldsta tid, med tegelröda väggar sparsamt upplysta av dagsljus. Det röda förstärktes genom att golvet här belades med Älvdalssandsten. I mitten hängdes ett triumfkrucifix från 1200-talet. Mindre kapell för bröllop, dop och vardagsgudstjänster inreddes i västra delens yttre sidoskepp. Den egentliga församlingskyrkan förlades till kyrkans östra del, där valv och väggar laverades i en gråvit nyans. Ny bänkinredning tillkom, målad med temperafärger i koboltblått. De yttre sidoskeppen kom att bilda en inramning genom att dess golv gjordes några steg högre än i mitten och bänkarna där orienterades i byggnadens längdriktning. En stor teknisk förnyelse var att kyrkan anslöts till stadens fjärrvärmenät och golvvärmeslingor lades in i de nygjutna undergolven av betong. För att kunna gjuta måste dock många av de gravvalv som fanns under kyrkan rivas. Sedan den tidigare panncentralen borttagits flyttades kyrkans sakristia dit. Tornets södra sidobyggnad fick istället moderna personallokaler i bottenvåningen och ett nyinrett museum i våningarna ovanför, där betongbjälklag göts. De yttre förändringarna 1958-61 berörde fönstren, som i flertalet fall fick sina tidigare rutor och sina spröjsverk av gjutjärn ersatta med blyinfattat antikglas. Fönsteröppningarna i västra gavelns sidopartier minskades: från tidigare stora spetsbågar till dagens små, rektangulära. För historisk händelselista med årtal, händelser och specifika källhänvisningar se bifogad PDF med bifogad händelselista. Källor och litteratur Otryckta källor Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA): • Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900 Västerås domkyrkas arkiv (VDKA) • F2: 1, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1789-1989 • F2: 2, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1830-1991 • F2: 3, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1797-1989 • F2: 4, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1898-1974 • F2: 5, Handlingar angående kyrkobyggnaden 1691-1814 • F5: 1, Domkyrkorestaureringar 1856-1948 • F5: 2-7, Domkyrkorestaureringen 1956-1961 • F5: 10, Omläggningen av domkyrkans tak 1980-82 Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS): • Bygghandlingar, fakturor, protokoll 1980-1994 Litteratur Edholm, Dag W: Västerås Domkyrkas orgelverk under 600 år – Västerås 1998 Ekström, Gunnar (1): Domkyrkan/Västerås/Svenska stadsmonografier – Stockholm 1946, s 103-114/ Ekström, Gunnar (2): Västerås domkyrkas inventarier genom tiderna – Västerås 1976/1994 Hahr, August: Västerås domkyrka, beskrivning och byggnadshistorik – Västerås 1923 Hammarskiöld, Rolf (1): Västerås domkyrka – Nyinredning och yttre renovering 2002/Västmanlands läns museum Kulturmiljöavdelningen Rapport 2002: B17/ Hammarskiöld, Rolf (2): Västerås domkyrka – Inre rengöring 2004/Västmanlands läns museum Kulturmiljöavdelningen Rapport 2004: B2/ Henschen, Ingegerd: Västerås domkyrkas gamla högaltare/Västmanlands fornminnesförenings årsskrift XI – Västerås 1920, s 25-34/ Lindegren, Agi: Mariakyrkan i Västerås – Anteckningar till dess byggnadshistoria – Stockholm 1898 Lundberg, Erik: Mariadomen i Västerås/Västerås stiftsbok 1962, s 169-178/ Ramnerö, Bertil: Domkyrkorestaureringen/Västerås stiftsbok 1961, s 171-184/ Sohlberg, Lars Gustaf: Historisk beskrifning över Domkyrkan i Västerås – Västerås, tryckt hos T R Björkbom 1834 |
