Stäng fönster VÄXJÖ DOMKYRKAN 1 - husnr 1, VÄXJÖ DOMKYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Växjö Domkyrka (akt.), VÄXJÖ DOMKYRKA (akt.) | |
| 2006-01 |
| Historik |
|---|
|
Växjö socken nämns första gången i de skriftliga källorna år 1170. På 1200-talet skrivs namnet Wexio. Fynd under den nuvarande domkyrkan tyder på att en träkyrka uppfördes på samma plats vid mitten av 1000-talet. Enligt legenden var det Sigfrid som lät bygga denna föregångare till domkyrkan. Den ersattes på 1160-talet av en mindre stenkyrka som sedan successivt byggdes ut. Under 1200-talet förlängdes koret åt öster och korsarmar byggdes. På 1300-talet, då Växjö fick stadsprivilegier, utökades kyrkan med sakristia, kapell och sidoskepp. Stora förändringar gjordes sedan under 1400-talets senare del. Tornet höjdes och tegelvalv slogs över kyrkans olika utrymmen, samt byggdes själakoret söder om tornet till. Tornets höga spiror restes på 1580-talet. Efter att blixten slagit ner år 1740 och förstört tornet och stora delar av interiören revs det senmedeltida vapenhuset utanför norra sidoskeppet. Då tillkom också den norra utbyggnaden av tornet. Den södra har funnit sedan senmedeltiden. Vid mitten av 1800-talet ansåg Esaias Tegnér kyrkan vara ”gammal, ful och förfallen”, och lät amatörarkitekten och konstforskaren C G Brunius utarbeta ett förslag till restaurering. Detta genomfördes under åren 1849-54, trots Överintendentämbetets och Kungliga majestätets krav på omarbetning av de presenterade ritningarna. Då fick kyrkan sin trappgavelsilhuett och den tidigmedeltida sakristian norr om koret revs. Långhusets nordöstra och sydöstra travéer tillkom. Under restaureringen 1898-99 uppfördes tillbyggnaden söder om koret till att bli sakristia, samt dekormålades kyrkan interiört. Vid restaureringen 1957-60 fick kyrkan sitt nuvarande utseende, vilket påminner om dess senmedeltida gestaltning. Exteriöra förändringar Växjö domkyrka har under åren växt från en liten träkyrka till dagens pampiga stenbyggnad, varför förändringen uppenbarligen är total. Den har, från det att en liten stenkyrka anlades på 1100-talet, byggts om och ut ett flertal gånger varför det är svårt att tala om någon egentlig ursprunglighet. Vissa delar har förstörts av brand och krigshärjningar och nya har uppstått efter behov och senare rivits. Idag präglas exteriören nästan helt av den genomgripande restaurering och omgestaltning som skedde under 1950-talet. Först i slutet av 1500-talet hade kyrkan fått ungefär den storlek och det utseende som den har idag. Det var exempelvis på 1580-talet som tornet höjdes och fick sina spiror. Dessa var spåntäckta, tjärade och dekorerade med målade rosor. De förstördes dock vid ett åsknedslag 1740 och tornet försågs efter återuppbyggnaden med en låg plåtklädd huv år 1771. Den första stora omdaningen i modern tid skedde vid 1800-talets mitt, då restaureringsuppdraget gick till C. G. Brunius, Lund. Han lät ta bort det högresta taket och försåg långhus och kor med ett antal trappgavlar efter skånsk förebild. Även tornet fick trappgavlar istället för den tidigare huven. Över mittskeppet lades ett lågt sadeltak och över sidoskeppen tvärställda sadeltak. Dessa tak belades med skiffer. Sidoskeppen förlängdes med en valvlängd åt öster. De stora fönsteröppningarna på långhusets norra och södra sida togs upp. Strävpelare flyttades för att få en mer regelbunden fasad. Väggarna putsades och avfärgades vita, utom på tornets trappgavlar och övriga gavlars tegelorneringar. Restaureringen 1957-60 skedde under ledning av arkitekten Kurt von Schmalensee, med medverkan av konstnären Jan Brazda. Exteriören omdanades för att delvis återskapa kyrkans senmedeltida utseende och undanröja nygotiken. Samtliga trappgavlar, utom den på korets östra fasad, revs och takkonstruktionen ändrades. Ett högrest sadeltak av säterityp restes på nya takstolar över långhuset. Tornet försågs med höga spiror liknande de senmedeltida föregångarna. Entréportalen fick ny kopparklädd port och gallerverk av tegel i tympanon. Sydportalen murades upp. Tornets större ljudöppning åt väster fick dekorativt gallerverk. Förändringen av exteriören var dramatisk, men lovordades av de flesta. Redaktören Clas Brunius, ättling till den Brunius som på 1800-talet omdanade kyrkan, var dock kritisk till kyrkans nya utseende och framförallt till dubbelspirorna. I Växjöbladet den 19 februari 1960 skriver han: ”Här har funnits dubbelspiror under ett skede av domkyrkans tillvaro, men det är inget skäl – minst av allt historiskt – för att denna domkyrka allt framgent skall ha två sputnikar som står och trängs över västfasaden.” Han ansåg dem vara ”pinniga och inte imponerande” och kallade Schmalensees program för ”arkitektens patetiska deklaration”. Interiöra förändringar Genom de härjningar och bränder som vid flera tillfällen drabbat kyrkan har all äldre inredning gått förlorad. Bland annat har kyrkan fått ny predikstol sju gånger sedan reformationen. Idag präglas interiören i kyrkorummet främst av detaljarbeten och utsmyckningar som gjorts under 1950- och 1990-talen. Den förra restaureringen syftade till att återställa den senmedeltida atmosfären, medan den senare delvis återskapade 1740-talets bänkinredning. Efter det har flera moderna utsmyckningar tillkommit, exempelvis altarskåp och dophörna, vilket bidrar till rummets heterogena karaktär. Vid åsknedslaget 1740 raserades inte bara tornet, korets valv och de två dåvarande valvtravéerna i nordost utan även större delen av inredningen brann upp. Efter detta nytillverkades bänkinredning, predikstol och så vidare. Det tog lång tid att återställa kyrkan och det dröjde till 1779 innan den fått en ny orgel med tillhörande fasad i barockstil. Den mest genomgripande förändringen av interiören, skedde under de sista två åren på 1800-talet. Kyrkobyggnaden hade år 1849-54 omdanats fullständigt exteriört, med bland annat skånskinspirerade trappgavlar, av arkitekten C. G. Brunius. När så arkitekt Carl Möller tog sig an interiören femtio år senare kan man säga att denna förvandling till en nygotisk kyrka fulländades. Takets valvribbor dekorerades med heltäckande ornamentik, medan väggar och knippepelare kvadermålades. I koret försågs även valvkappor och väggar med dekorativa motiv. Pelarnas och väggarnas nederdel kläddes med mörk bröstpanel och den nya bänkinredningen tillverkades i en fornnordiskt nationalromantisk stil. Läktaren nytillverkades och sattes på tidstypiska pelare med snedsträvor och konsoler. Koret omgestaltades genom att altartavlan flyttades till kyrkorummets bakre vägg och det stora korfönstret försågs med glasmålningar. Goticerande altaruppsats och korstolar tillkom. Ett värmesystem för lågtrycksånga installerades. 1862 kompletterades inredningen med en predikstol i samma utpräglade nygotiska stil. Vid restaureringen av orgeln och dess läktare 1940, under ledning av arkitekt Paul Boberg, återfick läktaren sina 1700-talskolonner. Barriären försågs också med ett delat ryggpositiv samt landskapsvapnet från 1749. Nästa stora interiöra omdaning skedde vid restaureringen 1957-60, under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee. Till sin hjälp hade han konstnären Jan Brazda som utformade stora delar av inredningens dekorativa inslag. Innerväggarnas puts gjordes om och avfärgades vit. Samtliga paneler och bänkar togs bort och ett mönstrat marmorgolv lades i vapenhus och kyrkorum. Läktaren gjordes om och försågs med räcke med balusterdockor. En ny predikstol i grå gotlandsmarmor tillverkades och sattes upp på den norra sidan, istället för som tidigare på den södra sidan. Jan Brazda stod för det stora korfönstrets formgivning. Bänkarna ersattes med lösa stolar och över dem hängdes moderna mässingskronor. I det södra förrummet inreddes ett nytt själakor, med bland annat glasmålningar av Bo Beskow. Förändringen blev stor och Smålandsposten skrev: ”De båda herrarna Schmalensee och Brazda har åstadkommit något som liknar en vindsröjning. Det har rakats och skrapats bort allt obehövligt. Schablonmålningar i valven och annat 1800-talsmässigt skräp.” I början av 1990-talet utlystes en tävling om utformandet av ett nytt altarskåp till den förestående restaureringen. Men trots fyra kvalificerade förslag lades tanken på is. Under åren 1994-95 företogs en restaurering under ledning av arkitekt Mats Edström. I vapenhuset höjdes taket och försågs med prefabricerade tegelvalv. Glasdörrar installerades som vindfång i entrén. Över ingången till kyrkorummet utfördes en stuckrelief av Kajsa Mattas. Nya fasta och slutna bänkar utfördes i mittskeppet som kopior efter den senbarocka 1740-talsinredningen och målades i en ljusgrå färg. I sidoskeppen placerades nytillverkade lösa stolar, samt i det södra även en ny körläktare. I koret placerades nytillverkade korstolar av medeltida typ och altaret flyttades fram och gjordes fristående. Ett igensatt fönster togs upp och försågs med blyinfattat glas. I koret placerades också tillfälligt det medeltida altarskåpet från Tolgs kyrka. Kyrkan utsmyckades med en kormatta av Ulla Gowenius samt en ljusbärare av Erik Höglund och Lars Larsson. Dopplatsen Livets källa av Göran Wärff invigdes i långhusets sydvästra hörn. På norra väggens främre del placerades aluminiumtrappor till nödutgång. 1999 hade den långdragna tävlingen om altarskåpet avgjorts och år 2002 kunde Bertil Valliens pampiga altarskåp invigas. |
