Stäng fönster Lund kn, DOMKYRKAN 1 LUNDS DOMKYRKA
Anläggning - Värdering
| Lunds domkyrka, LUNDS DOMKYRKA | |
| 12/8/22 |
| Motivering |
|---|
|
Domkyrkan med Domkyrkoplatsen och Lundagårds parkområde utgör tillsammans med den omgivande bebyggelsen en unik kulturmiljö, som speglar Lunds betydelse och utveckling som kyrklig metropol, stiftsstad och universitetsstad. Området runt domkyrkan förmedlar en historisk kontinuitet från tidig medeltid till modern tid med Liberiet, domkapitlets bibliotek, universitetsbyggnaderna och det sentida tillskottet Domkyrkoforum. Den historiska kopplingen mellan universitetet och kyrkan har allt sedan domkapitlet 1666 donerade medel för universitetets grundande varit täta, från att undervisning initialt bedrevs i domkyrkan till den sedan dess obrutna traditionen med doktorspromotioner. Den monumentala katedralen med sina karaktäristiska torn, de så kallade Lunna pågar, har ett stort symbolvärde för staden och avgörande betydelse för stadens siluett och stadsbild. Lund är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården, där domkyrkan och dess närmiljö utgör uttryck för riksintresset. Lunds domkyrka är en av de äldsta och mest betydelsefulla romanska kyrkobyggnaderna i Norden och den ursprungliga grundformen är i stort bevarad. Arkeologiska undersökningar tyder på att den ersatte en äldre stenkyrka och möjligen även en ännu äldre träkyrka, vilket visar på områdets långa kontinuitet som kyrkplats. Stilhistoriskt finns ingen uppenbar föregångare. Arkitektur och stenskulptur utgör en smältdegel av influenser från norra Västeuropa och Lombardiet i norra Italien, vilket skapat ett unikt byggnadsverk av såväl internationell, nationell som regional betydelse. Den mest välbevarade delen av kyrkan är kryptan, som ofta jämförts med den väldiga kryptan i Speyer från omkring 1040 och med den 1089 invigda kryptan i S:t Hermes i Ronse. Domkyrkobygget ska ses som en del i en omfattande byggnadsverksamhet som sträckte sig över hela den då kristna världen. Det var ett av de största byggnadsföretagen i Skåne under medeltiden och bygghyttan samlade både lokal och internationell expertis såsom stenhuggare, murare och timmermän. Hantverkarna drev på den allmänna utvecklingen inom det romanska kyrkobyggandet långt utanför stiftets gränser, något som inte minst gällde stenhuggarnas ornamentala och arkitektoniska formvärld där den stramare nordiska romantiken blandades upp med Lombardiets organiska formrikedom. Absidens konstfullt utformade kolonnettgalleri återfinns i förenklade versioner på flera landsortskyrkor. Valvslagningen av domkyrkan, som påbörjades efter den omfattande branden 1234, anses vara startskottet för valvslagningen i nuvarande södra Sverige. Genom sin arkitektur, skulptur och uppbyggnad förmedlar katedralen den tidiga kyrkokonstens mystik och livsåskådning. Den dekorativa utsmyckningens ursprungliga betydelse känner vi endast delvis till idag men förmedlar då liksom nu en stark gudstro och övertygelse om den kommande frälsningen. De sägenomspunna Finnskulpturerna i kryptan samt de monumentala seraferna och lejonväktarna i norra transeptet tillhör kyrkans främsta byggnadsskulpturer. Mindre påtagliga symboler döljs i kyrkans kapitäl, arkivolter och listverk. Adam Van Dürens stenhuggeriarbeten från 1500-talet förmedlar en unik och mer samhällskritisk syn på omvärlden genom sina allegoriska reliefer. Domkyrkan har även stora restaureringshistoriska värden där olika ideologier kommer till uttryck i dagens kyrkobyggnad genom domkyrkoarkitekternas restaureringar från 1800-talet och framåt. Främst gäller detta Carl Georg Brunius och Helgo Zettervall, vars arbeten även haft stort inflytande på det skånska kyrkobyggnadsbeståndet. I domkyrkan representerar Brunius sin tids nyvaknade intresse för medeltiden men även ett konsthistoriskt och förhållandevis varsamt förhållningssätt. Zettervall har istället ett mer fritt förhållningssätt till den äldre byggnaden och hans genomgripande restaurering av domkyrkan kom att bli landets första och största stilhistoriska kyrkorestaurering. Utmärkande är också tilltron till tidens moderna material och banbrytande ingenjörskonst, såsom användandet av portlandcement och den monumentala takstolskonstruktionen i järn. Eiler Græbes invändiga restaurering vid mitten av 1900-talet speglar sin tids mer avskalade ideal. Domkyrkans exteriör präglas ännu av den av Brunius påbörjade restaureringen, men framför allt av Zettervalls restaureringsperiod från 1800-talets andra hälft då den välkända dubbeltornsiluetten tillkom. Karaktäristiskt för exteriören är även de mörka fasaderna i höörsandsten och de sammanhållna blytäckta taken. Zettervalls restaurering med nya torn och västparti utmärker sig som det första stora svenska kyrkobyggnadsprojektet med fasader helt utförda i natursten sedan medeltiden. Därtill återfick domkyrkan efter en period på knappt hundra år med kopparplåtsavtäckt mansardtak sin medeltida gestaltning med blyavtäckta sadeltak. Domkyrkan är idag den enda kyrkan i landet som har en komplett taktäckning av bly, och de väl exponerade blytaken utgör en bärande del i exteriörens arkitektoniska särprägel. Domkyrkans interiör har trots att nästan 1000 år har gått sedan den grundlades behållit sin övergripande uppbyggnad med konsekvent utförd symmetrisk planlösning. Dagens kyrkorum präglas i hög grad av den romanska kyrkokonstens byggstenar med kvadrar, kolonner, pelare, arkader och valvbågar i grå höörsandsten. Kyrkans stenhuggeri från romansk till modern tid är betydelsefullt ur teknik- och arkitekturhistorisk synpunkt, i synnerhet kyrkans äldre stenmurverk med bevarade stenarbetningsspår och stenhuggarmärkning. Viktiga delar av Zettervalls restaurering finns bevarade i förhallen, vars gestaltning är typisk för 1800-talets stilrestaureringar. Græbes arbeten omfattade bland annat dagens golvbeläggning av komstadkalksten samt att bänkrader började plockas bort, en företeelse som fortsatt under 1990- och 2000-talen vilket lämnat kyrkorummet helt utan fast bänkinredning. Till Græbes förändringar som påverkar upplevelsen av kyrkorummet hör även väggarnas framtagna sandstensmurverk och rökfärgade fönsterglas. Kryptans, transeptkapellens och sakristiornas utformning har släktskap med kryptkyrkor på kontinenten och kryptan i Lunds domkyrka är ett viktigt exempel på denna kyrkoarkitektur. Brunn, sidokapell och altare är viktiga inslag i kryptan och betydelsefulla för förståelsen av kryptans funktion i den tidigmedeltida kyrkan. Kryptan präglas också av de ursprungliga valven av tuffsten och kolonnerna samt de djupa fönsternischerna. Domkyrkan har ett flertal äldre bevarade inventarier och fast inredning av hög konstnärlig kvalitet med stora sakrala värden. Altarskåpet från 1398 är ett av Nordens äldsta och största altarskåp och de välbevarade korstolarna med sin synnerligen rika höggotiska utsmyckning med ålderdomliga inslag av djurbilder är högst ovanliga bland samtidens och efterföljande tiders korstolar. Även kyrkans rikt skulpterade celebrantstol och sakramentsskåp är värdefulla medeltida föremål. Predikstolen tillhör ett av bildhuggaren Johannes Ganssogs förnämsta verk och har varit den stora förebilden för bland andra Jacob Kremberg och Köpingemästaren som tillverkat predikstolar till ett flertal skånska kyrkor. Det rekonstruerade astronomiska uret har stora upplevelsevärden och utgör en av domkyrkans stora sevärdheter. Bronsstoderna och den sjuarmade ljusstaken är unika konsthistoriska föremål och tillhör kyrkans äldsta inventarier. Det tidiga 1900-talets utsmyckningar, som absidens kraftfulla mosaik av Joakim Skovgaard och de målade glasfönstren av Emanuel Vigeland, är intressanta tillägg av hög konstnärlig kvalitet till det medeltida kyrkorummet. I kryptan har gravhällar som tidigare legat i kapellen samt i mitt- och sidoskeppen samlats. Dessa utgör en viktig källa till kunskap om äldre tiders begravningstraditioner och syn på livet efter detta. Gravhällarna har liksom kyrkorummets epitafier och minnestavlor även stora personhistoriska värden, då de förmedlar historien om flera av domkyrkans ärkebiskopar och biskopar samt framträdande adelspersoner och digniteter från universitetsvärlden. En av de mest välkända är biskop Peder Winstrup, vars kvarlevor som ännu bevaras i kyrkan blivit föremål för omfattande vetenskapliga undersökningar. Sägnen om jätten Finn bidrar starkt till den historiska upplevelsen och hör, liksom traditionen att kyrkans skyddshelgon S:t Laurentius kontinuerligt förses med ett nytt palmblad i ena handen, till de immateriellt baserade kulturhistoriska värdena i domkyrkan. Vid Brunius restaurering 1832–59 påträffades olika föremål under korstolarna, såsom kvitton och minneslappar, som kan berätta om gångna tiders vardagsliv. Dessa finns nu tillsammans med andra inventarier utställda i Domkyrkomuseet som blivit en viktig del i förmedlingen av domkyrkans historia. |
