Stäng fönster Lund kn, ESKIL 19 ALLHELGONAKYRKAN
Anläggning - Värdering
| Allhelgonakyrkan, ALLHELGONAKYRKAN | |
| 9/30/15 |
| Motivering |
|---|
|
Allhelgonakyrkan i Lund är belägen på en liten höjd direkt norr om Lunds gamla stadsvall och norra infart. Kyrkan saknar kyrkogård och omges istället av en kyrkotomt med parkkaraktär. På platsen för dagens Allhelgonakyrka eller i dess direkta närhet låg under medeltiden benediktinerklostret Alla Helgons kloster och S:t Olofs kyrka. Kyrkobyggnaden är i sin helhet ovanligt välbevarad. Detta trots en historia av skadeproblem, men Allhelgonakyrkan utmärker sig också särskilt eftersom väldigt få nygotiska kyrkor undkom de förändringar i framförallt interiören som det allmänna ogillandet av stilen som rådde under större delen av 1900-talet genererade. Påtagliga sentida förändringar kan i stort sett avgränsas till John Ancherts ytterportar och Eiler Græbes vindfång, från 1934 respektive 1968, samt tornspirans ändrade taktäckningsmaterial. Exteriören kännetecknas av de för nygotiken typiska fasaderna i rött (med inslag av svart) maskinslaget tegel där dekorativa detaljer som listverk, masverk och vattenkastare är utförda i cementputs eller som gjutna betongelement. Planformen med resligt västtorn flankerat av ett främre tvärskepp, väl tilltaget långhus med sidoskepp, ett kort tvärskepp vid koret samt rund absid med koromgång utgör ett skolexempel på den kyrkobyggnadstyp arkitekten Helgo Zettervall förordade och har ett sammanhållet och monumentalt uttryck. Kyrkans sällsynt bibehållna interiör präglas av en modern nygotik där dåtidens materialsammansättningar, färgsättningar och hantverksutförande med osviklig konsekvens genomsyrar alla utrymmen ner till minsta detaljnivå. Detta gäller inte minst den fasta inredningen, som till allra största del är ursprunglig och har en betydande roll i den arkitektoniska och konstnärliga kompositionen. Den autentiska 1800-talsmiljön i Allhelgonakyrkan är helt unik ur såväl konstnärligt som konst- och arkitekturhistoriskt perspektiv och har i dessa hänseenden kulturhistoriska värden av nationellt intresse. Den högklassiga interiören och dess goda akustisk gör därtill Allhelgonakyrkan till en av Lunds mest uppskattade gudstjänst- och konsertlokaler. Kyrkan är uppförd under en tid då statskyrkans roll ifrågasattes och försvagades. Frikyrkorörelsen var på stark frammarsch och en viss våg av sekularisering kunde skönjas. Nygotiken tog runt 1880 över som den helt dominerande arkitekturstilen för nyuppförda kyrkor i Sverige, inte minst i Skåne. En av anledningarna till detta var att det ståtliga, expressiva och vertikalsträvande formspråket skulle fungera som en motpol till de nya trenderna, som en påminnelse och ett framhävande av högkyrkliga ideal och kyrkans tradition och roll i samhället. I bräschen för denna utveckling gick Helgo Zettervall, som genom sin position som överintendent hade ett helt avgörande inflytande över kyrkobyggandet i landet under 1800-talets sista decennier. Allhelgonakyrkan i Lund betraktas allmänt som den svenska nygotikens flaggskepp och kyrkan utgör på så vis en symbol för en brytningstid i svensk religions- och samhällshistoria. Besökskapaciteten på över 2000 personer och behovet av en sådan kyrka förmedlar också historien om det sena 1800-talets ökade befolkningstal och den urbanisering och expansion av svenska städer industrialiseringen förde med sig. Nygotiken var på inga sätt en oomstridd arkitekturstil. Redan av sin samtid mötte Zettervall och hans gelikar stark kritik. Stilen, med sina perfekta linjer, sitt maskintillverkade tegel och exakta cementornament, anklagades för att vara själlös och artificiell, och kom för många att förknippas med industrialismens baksidor. Den nationalromantiska anda som vid tidpunkten växte i hela Europa gynnade inte heller nygotiken, som hade sina förebilder i 1200-talets franska höggotik och därmed ansågs osvensk. Zettervall fann dock inga problem i användandet av moderna material i kombination med ett 600–700 år gammalt formspråk. Tvärtom såg han det som sin uppgift att med byggnadsindustrins för dagen modernaste material uppföra en kyrkobyggnad på det vis högmedeltidens byggmästare hade önskat om de haft tillgång till samma tekniker som han själv. Att formgjutna exakta kapitäl eller maskinslagna tegelfasader gav kyrkan ett artificiellt uttryck gick hand i hand med arkitektens högkyrkliga ideal, här uppvisades en byggnad så sakral att den till synes var orörd av mänsklig hand. Allhelgonakyrkan var på så vis en manifestation för nygotiken och de ideal Zettervall vurmade för, ett talande inlägg i en hätsk arkitekturdebatt, och har en självklar plats i den svenska arkitekturhistoriens kanon. Införandet av för kyrkobyggnadstraditionen tidigare okända material och konstruktionstekniker ger också kyrkan ett byggnadsteknikhistoriskt värde. Att Helgo Zettervall dömdes hårt av såväl sin samtid som nästkommande generationer arkitekter och konstkritiker hade kanske sin främsta förklaring i de stilrestaureringsideal som han praktiserade i bland annat restaureringarna av domkyrkorna i Lund, Uppsala och Skara. Ideologin kan enkelt beskrivas som att kyrkan genomgick en ombyggnation till ett utseende arkitekten menade att den borde ha haft när den uppfördes snarare än en restaurering med utgång från byggnadens faktiska historia. Detta synsätt avspeglar sig som synes i hans nyuppförda byggnader, där han argumenterar för ett goticerande formspråk utfört med moderna material och tekniker. Om vår samtid ännu inte till fullo har kunnat förlika sig med Zettervalls stilrestaureringar så har omdömet gällande hans nyuppförda kyrkor på senare tid svängt. Allhelgonakyrkan i Lund betraktas idag som hans mästerstycke inom kyrkobyggnadskonsten och byggnaden är starkt knuten till personen Helgo Zettervall, som numera ses som en av Sveriges genom tiderna främsta och mest inflytelserika arkitekter. |
