Stäng fönster Kristinehamn kn, MEDHAMN 1:32 M.FL.
Anlaggning - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
| I nordöstra Värmlandssjön skiftar landskapsbilden – från de grunda vassrika vikarna nere kring Gullspångsälvens mynning, längs en ofta karg och bergig ostkust, vidare upp mot det fagra örika vattenlandskapet kring Vålön och Ölme skärgård. Bergslagens högland blånar bortom Vänern i norr och vittnar om att här är det är nära till inlandsterräng med norrländskt landskapskynne. Den långa inseglingen genom Vålösundet mot Kristinehamn vid Varnumsviken är en av de vackraste i Vänern, men framför allt har sjöfarten här gamla anor. Om tidiga sjöleder och aktiviteter i vattenlandskapet vittnar t.ex. bronsåldersgravar längs Vålösundet och inte minst lämningarna av den mytomspunna medel tidsborgen Saxholmen, uppförd under 1200-talet på en bergholme i Ölme skärgård. Där Varnan rinner ut i Vänern låg under medeltiden handels- och vägknuten Bro som även var utskepp nings hamn. Bro upphöjdes till stad år 1642 med namnet Kristinehamn och en seglande vänerbojort i sitt stadsvapen. Staden blev under lång tid en starkt styrande faktor i sjöfartsfl ödet i Vänern, i egenskap av stor handels- och marknadsplats och centralort för järnut skepp ningen från Bergslagen. Jämte Karlstad och Lidköping kom Kristinehamn att bli en av Vänerns stora rederistäder, bl.a. grundades här Broströmsrederierna på 1860-talet. Kristinehamn är fortfarande år 2000 en av de mest betydelsefulla vänerhamnarna. Sågat timmer är det dominerande exportgodset. Strandudden vid Vålösundet blev på 1830-talet en av de första fyrplatserna i sjön, följd av Lakholmen nere vid Märöarna 1870. Fyrplatserna längs sundet är annars mestadels av sent datum och kännetecknas främst av en mängd småfyrar från 1950- och 60-talen. Sedan 1965 är den 15 m höga Picassoskulpturen på udden vid Vålösundet ett avancerat tillskott i floran av sjömärken i Vänern. En av knutpunkterna i den lite äldre vänersjöfarten var Hult som på 1600- och 1700-talen var en bihamn till Kristinehamn. Under 1800-talet var Hult såväl varvs plats som utskeppningshamn för järn, och var även före järnvägsnätets utbyggnad station på diligens- och ångbåtslinjen Stockholm–Göteborg. Hult var påtänkt som en knutpunkt för sjö- och järnvägstrafiken, men därav blev intet. I området i övrigt finns fl era mindre hamnplatser, nödhamnar och ankringsplatser, som var flitigt använda i den äldre vänersjöfarten. De många skärgårdarna i området ingår numer i naturreservat. KÄLLA: Vänerns fyrar - en lysande historia. Erik Holmström, 2000. |
