Stäng fönster MÖRBYLÅNGA RESMO KYRKA 1:1 - husnr 1, RESMO KYRKA
Byggnad - Värdering
| RESMO KYRKA (akt.) | |
| 3/1/10 |
| Motivering |
|---|
|
ÖVERGRIPANDE KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR KYRKOMILJÖ OCH KYRKA Allmän bakgrund På Öland är samspelet mellan naturlandskapets förutsättningar och bebyggelsens lokalisering mycket tydligt. Detta gäller också kyrkornas placering i landskapet. Under medeltiden anknöts kyrkorna geografiskt till tidigare maktstrukturer. Byarna växte upp nära kyrkorna. Placeringen av byar och kyrkor längs med landborgarna i öster och väster är typisk för landskapet. Det öländska kyrkobeståndet består av en betydligt högre andel ombyggda medeltidskyrkor än vad som är fallet för fastlandet. Dessa medeltida sockenkyrkor var i huvudsak uppförda på 1100-talet som enkla absidkyrkor, men byggdes ofta om under 1200-talets orostider och befästes. Under de följande seklernas krig kom kyrkorna i många fall att användas som skydd för befolkningen. Krigen som drabbade ölänningarna och deras kyrkor hårt ända fram till 1700-talet var en viktig orsak till att det gick långsamt med återuppbyggnad och att underhållet ofta fick stå tillbaka för återanskaffning av nödvändiga inventarier. Vid 1700-talets mitt var kyrkobeståndet i princip oförändrat sedan högmedeltiden och utgjordes av en brokig samling kombinerade kyrkor och sockenbefästningar vilka också användes som magasin. Att anpassa dessa trånga och dåligt underhållna byggnader för de växande församlingarnas behov var en svår uppgift. En del av kyrkorna genomgick bara mindre anpassningar, varför några av medeltidskyrkorna till största del har bevarats till idag. Kyrkorna på Öland har formats av öns relativa fattigdom och isolering, vilket sannolikt har bidragit till att ge lokala självständiga och uppfinningsrika byggmästare utrymme att återanvända och ta tillvara så mycket som möjligt av de äldre kyrkorna. Vid ombyggnader och nybyggnader har denna sparsamhet lett till att proportionsförhållandena vanligen är långt ifrån den klassiska harmoni som förordades av Överintendentsämbetet från 1700-talets mitt och ca 100 år framåt i tiden. Tornen är ofta kraftiga i förhållande till långhuset, lanterninerna något överdimensionerade, fönstren på tornen gärna små, få och oregelbundet placerade. Närmast de nyklassicistiska idealen kommer de kyrkor på ön som nybyggdes på 1820-talet och framåt. Från början till mitten av 1800-talet ledde de stabilare politiska och ekonomiska förhållandena tillsammans med en stadigt växande folkmängd till ökad kyrkobyggnadsverksamhet på Öland, liksom i landet i övrigt. På Öland kom dock om- och tillbyggnader att vara vanligare än hel nybyggnad. Genom en kunglig förordning 1759 hade byggande av klockstaplar av trä förbjudits på det träfattiga Öland. De medeltida tornen påbyggdes därför med bastanta lanterniner i klassicistisk stil för att härbärgera kyrkklockorna. Kyrkomiljön och kyrkan med fast inredning och inventarier Resmo kyrka vilar på öns västra landborg och ligger med vid utblick över det karga Stora alvaret i öster och den uppodlade, bördiga Mörbylångadalen i väster. Kyrkornas placering längs med landborgskantens vägnät och radbymiljöer är typisk för ön och Resmo kyrka utgör ett tydligt exempel. Tillsammans skapar Algutsrum, Torslunda, Vickleby och Resmo kyrkor ett pärlband av kyrkor längs med västra landborgen. Resmo socken har uppmärksammats särskilt för sina många förhistoriska fynd, där megalitgravarna från yngre stenåldern i form av tre gånggrifter och en dös är unika för Öland, och de enda kända i hela östra delen av Sverige. Resmo kyrkby ligger i sluttningen av landborgen och är en välbevarad radby med gårdar och enskild bebyggelse. Närmast kyrkan finns kyrkogård med bårhus liksom två generationers skolhus, vilka alla ingår i den värdefulla kyrkomiljön. Resmo ligger inom det av UNESCO utnämnda världsarvsområdet som går under beteckningen ”Södra Ölands odlingslandskap”. Kyrkogården har använts sedan medeltiden men området fungerade som gravfält även under järnåldern. På kyrkogården har gjorts flera fynd av runstenar och delar till Eskilstunakistor. Till sin yta är kyrkogården ovanligt stor, speciellt med sin långa utsträckning mot norr. Omgärdningen består av en typiskt öländsk kallmurad kalkstensmur. Kring kyrkogården finns en uppvuxen trädkrans som tillsammans med den karaktärsskapande allén av alm och ek i norr skänker grönska och struktur. Såväl murar, kvarvarande äldre gravvårdar, grusgravar, murgrönskullar och trädkrans är väsentliga delar i upplevelsen av kyrkogården. Resmo kyrka tillhör den lilla grupp av kyrkor på Öland som till största delen är bevarade sedan medeltiden. De övriga är Egby, Gärdslösa, Ventlinge, Vickleby, Ås och Källa gamla kyrka. En utblick på Kalmar län som helhet ger vid handen att det finns en koncentration av bevarade medeltida kyrkor just på Öland och på fastlandssidan av den södra hälften av Kalmarsund. Resmo kyrka gör starka anspråk på titeln: Sveriges äldsta i bruk varande kyrka1. Titeln är inte okontroversiell men har underbyggts genom byggnadsarkeologiska undersökningar. Genom åren har kyrkan varit föremål för flera omfattande studier. På 1930-talet skrev doktor William Anderson en skrift om kyrkan efter att ha deltagit i restaureringar både interiört och exteriört. Kyrkohistorikern Ragnhild Boström gjorde en stor forskningsinsats i samband med skrivandet av boken om Resmo kyrka inom projektet ”Sveriges kyrkor” 1987. År 1992 frilades kyrkans murar och blev föremål för en murverksdokumentation under ledning av antikvarie Torbjörn Sjögren, Kalmar läns museum. Även dendrokronologiska analyser genomfördes. Genom dessa båda senare studier förändrades bilden av medeltidskyrkan något. Även Ragnhild Boström har därefter gjort revideringar av tidigare historieskrivning i ett par artiklar. För detaljerade uppgifter om kyrkans byggnadshistoria kan här bara hänvisas till den forskning som har genomförts under senare år. Grunden till Resmo kyrka med absid, kor, långhus och torn lades ut i ett skede kring år 1100. Tornet byggdes först bara upp till långhusets höjd. I flera etapper färdigställdes sedan kyrkan. Tornet fick sin fulla höjd under tidigt 1200-tal och något senare byggdes även ett östtorn. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka – en typ som förekom i hälften av de öländska socknarna under medeltiden. Kyrkans planform med smalare kor än långhus samt absid var vanlig på Öland men är idag bara bevarad i Resmo och Egby kyrkor. I sitt utförande i övrigt var och är dock Resmo kyrka ovanlig, vilket Boströms och Sjögrens undersökningar visat. Sjögren omnämner till och med kyrkan som ”en av landets i särklass märkligaste byggnader”2. På vilket vis är då kyrkan så ovanlig och märklig? Murverksdokumentationen har visat att kyrkans murar består av öländsk kalksten i mycket litet format, lokal sandsten samt kalktuff som inte finns naturligt på Öland utan närmast på Gotland, i Skåne och Danmark. Murtjockleken är ovanligt liten, bara 95 cm, och konstruktionen är utförd som ett gjutet murverk; skivor av kalksten och kalktuff sitter ”klistrade” utanpå det övriga murverket. Murningstekniken är känd från medeltida kyrkor på Bornholm och Själland. Kyrkan hade ursprungligen tre portaler, en i norr, en i söder och en i väster, alla av samma typ; avtäckta med kraftiga ekplankor. Portaltypen kan härledas till England men närmast till Danmark där de är relativt vanliga i tidiga, romanska kyrkor. På Öland har portaltypen, förutom i Resmo, bara påträffats i Ventlinge kyrka. Det har spekulerats i vem som byggde denna ovanliga kyrka med sten, murningsteknik och portaltyper som var främmande för ön (och Sverige). En teori är att byggmästaren och byggherren kom från Danmark och att Öland vid denna tid låg inom det danska väldet. Det kan konstateras att Resmo är en av de få riktigt välbevarade medeltida kyrkorna på Öland, en av de äldsta bevarade stenkyrkorna i dåvarande Sverige och att mycket i medeltidskyrkans utförande gör byggnaden till ett synnerligt intressant byggnadsarkeolog-iskt objekt i Sverige idag. Kyrkans medeltida karaktär är tydlig i det yttre. Långshuset är litet, smalt och har höga murar. Tornet är kraftigt – lika brett som långhuset, vilket förekommer i ytterligare tre av de öländska kyrkorna, nämligen Vickleby, Ventlinge och Ås, vilka alla har medeltida (senare förlängda) långhus. Under medeltiden var torn och långhus på de öländska kyrkorna vanligen jämnbreda. Den lilla absiden i öster med sina lisener bidrar till den medeltida karaktären liksom de återupptagna, högt sittande fönstren på långhusets södra och norra fasader. Genom de bevarade romanska portalerna i norr och söder förstärks intrycket av den medeltida sockenkyrkan. På 1740-talet tillkom sakristian i norr och ett halvsekel senare byggdes predikstolstrappan mellan sakristia och långhus, något som exteriört gav den märkliga anslutningen mellan byggnadskropparna i väster. Långhusets och absidens stora fönster är en förändring genomförd 1785, under nyklassicismens era när man ville släppa in ljuset i kyrkorummen. Formen man valde var spetsbågig, med inspiration från gotiken. Fönstrens spetsbågiga form är ett av de tidigaste uttrycken för nygotik som finns i Kalmar läns kyrkor. Nygotiken vurmade för medeltiden och ansåg att den gotiska epoken var den mest högstående och passande stilen för kyrkobyggnader. Fönstrens form var sannolikt byggmästaren Wermelins förtjänst, som några år tidigare nybyggt Torslunda kyrka med samma fönstertyp. Vid 1700-talets slut och 1800-talets början fanns stora behov av restaurering och önskemål om anpassning av byggnaden till tidens ideal. Resmo kyrkas torn är i sin utformning starkt påverkad av en större ombyggnad på 1820-talet då bland annat det stora runda fönstret mot väster tillkom, den höga spiran revs och dagens åttkantiga lanternin byggdes. Samtidigt revs östtornet och långhustaket gavs dagens takvinkel, som är brantare än den ursprungliga. Genom rivningen av östtornet och tillkomsten av lanterninen blev byggnaden mer lik kyrkorna som nybyggdes vid tiden. Den åttkantiga lanterninen är typisk för Öland där tjugo av öns kyrktorn fick just åttkantiga lanterniner under 1800-talet. Vid 1900-talets alla utvändiga restaureringar har stort intresse visats för kyrkans äldsta historia, som kartlagts steg för steg. Ambitionen har i olika grad varit att återföra mer av medeltida karaktär till kyrkan. Vid 1924 års restaurering föreslog Överintendentsämbetet att murverket skulle lämnas utan att överputsas, vilket var den ursprungliga intentionen. Murverket har dock fortsatt behållits putsat, från 1970-talet med tekniker som låter murverkets ojämnheter framträda. Putsen ses som ett offerskikt som skyddar det känsliga och intressanta murverket. På 1960-talet fanns radikala förslag om att rekonstruera klövsadel-kyrkan, något som dock avslogs av de antikvariska myndigheterna. Man hänvisade därvid till kyrkans betydande konstnärliga och kulturhistoriska värden med särskild betoning på den klassicistiska inredningen. Resmo kyrka har en exteriör som berättar mycket om kyrkans historia. Den medeltida karaktären är stark men kyrkan präglas också av de förändringar som genomfördes under 1700- och 1800-talen. Dagens utseende är ett resultat av århundraden av olika behov och smak samt restaureringsideologiska lösningar typiska för sin tid. Kyrkans långa och intressanta historia kan studeras även interiört. Det gäller inte bara kyrkorummet utan även långhusvind och västtornets alla våningsplan där murverk, muröppningar och äldre konstruktioner framträder. Detsamma gäller uppgången till det forna östtornet där den medeltida stentrappan är bevarad, liksom puts och små rester av målningar. Kyrkorummet hade ursprungligen en öppen takstol. Bara i absiden var valv slaget och i dess östvägg fanns ett runt fönster som släppte in ljus över valvets kalkmålningar. Den snäva triumfbågen, som även den smyckades av figurscener i kalkmåleri, skiljde tydligt församlingen från prästerskapet. I långhuset fanns troligen inga bänkar utan församlingen stod upp under gudstjänsten. Jämfört med idag var golvnivån i kyrkan ca 65 cm lägre och de små rundbågiga fönstren satt högt uppe på väggarna. Under medeltiden förändrades främst absiden där fönstersättningen varierade. Valv slogs i koret och i vapenhuset i slutet av 1100-talet eller omkring 1200. Efter reformationen, på 1580-90-talen, smyckades långhusväggarna med målningar tillskrivna målaren Arendt Lambrechtz, som vid tiden var anställd av Johan III på Kalmar slott. Kyrkans bildrikedom måste ha varit en stor upplevelse för församlingsborna! 1600-talets krig lämnade kyrkan svårt sargad. I beskrivningen från tiden sägs bl a ”…för det andra hafwe wi mist all Kyrkans skrud, både kalk och Mässehakar, prädikstol, stolar samt allt som i Kiörkan fanns, så att dett intet war likt något Gudz huss; utan en röfwarehuss…”3 Inventarier och inredning var alltså förstörda och på många sätt fick den kyrkliga verksamheten börja om på nytt. Vad gäller kyrkorummets utsmyckning och inredning blev det en återhämtningsperiod som varade i ungefär hundra år. Resmo kyrka har i denna historieskrivning mycket gemensamt med öns övriga kyrkor där byggnadsverksamheten och möjligheten till investeringar var låg under tvåhundraårsperioden från 1500-talets mitt till 1700-talets mitt. Den långvariga stagnationen var ett resultat av förändrade ekonomiska villkor för öns handel och sjöfart parat med återkommande härjningar i samband med de svensk-danska krigen. Från 1700-talets mitt och ungefär hundra år framåt i tiden präglades förändringar i kyrkorum av det nyklassicistiska stilidealet. Det gällde såväl för landet i stort som för Öland. Idealbilden föreskrev ett stort, ljust och enhetligt kyrkorum där de symmetriska arrangemangen var viktiga. Altarpartiet, predikstolen och läktaren utgjorde en monumental treklang, så som de även gjort tidigare. Nu blev dock formspråket och dekoren mer återhållsam med enkla tecken för kristna dygder och teologiska allmänbegrepp parat med dekormotiv inspirerade av den klassiska antikens. Med ett medeltida kyrkorum, som det i Resmo, kunde inte alla delar av stilidealet uppfyllas, men man kunde nå en bit på vägen. Under 1700-talets andra hälft vitkalkades väggarna i kyrkorummet och en ny, sluten bänkinredningen tillverkades, ordnad i två symmetriska kvarter. Nya, stora fönster (se även ovan) togs upp och långhusets tunnvalv tillkom. En ny läktare med två symmetrisk placerade trappor byggdes i väster. År 1799 installerades predikstol och altaruppsats, båda ritade av hovintendenten och arkitekten Carl Fredrik Sundwall och utförda i stram nyklassicistisk stil. Altarmålningen utfördes samma år av historie- och porträttmålaren Anders Johan Hansson, Stockholm. Vid 1890-talets stora renovering upptäcktes det bortglömda kalkmåleriet på väggarna, men man valde att kalka över dem igen, trots tidens stora intresse för medeltiden. Vid samma renovering komplett-erades inredningen med en orgelfasad i nyklassicistisk stil, bänkinredningen gjordes om så att den blev lägre, golvnivån höjdes och nuvarande såpskurade trägolv tillkom. Höjningen av golvnivån utfördes för att få in mer ljus i bänkkvarteren. På 1920-talet framfördes önskemål från församlingen om att få ta fram kalkmålningarna i kyrkorummet. Först 1931 utfördes arbetet samtidigt som de medeltida, högt sittande fönstren togs upp i långhuset. Åren 1987-88 utfördes konserveringsarbeten i kyrkan, såväl på kalkmåleri som på den nyklassicistiska inredningen, som också genomgick en färgarkeologisk undersökning. Den nuvarande färgsättningen i kyrkorummet är ett resultat av denna renovering. År 1999 installerades ett fristående altare i koret, med användning av det medeltida altarets altarskiva. Kyrkorummet i Resmo förmedlar en historia som handlar både om liturgisk användning och om konst- och restaureringshistoria. Kyrkorummets proportioner och indelning i långhus, kor och absid har varit desamma sedan 1100-talet och är grundläggande för den medeltida karaktären. Det romanska måleriet i kor och absid är det enda bevarade på Öland och tillsammans med 1500-talets fragmentariska måleri i långhuset skapar de mycket av det ålderdomliga uttrycket. I måleriet finns höga konsthistoriska värden. Trots de digra försöken under 1700-talets andra hälft blev aldrig kyrkorummet en nyklassicistisk mönsterbild. Den nyklassicistiska inredningen fick samsas med det medeltida rummets proportioner. Trots det är den nyklassicistiska perioden starkt framträdande i kyrkorummet idag. Altaruppsatsen och predikstolen tillsammans med den slutna bänkinredningen och läktarparti med orgelfasad utgör alla viktiga delar av denna karaktär. Sedan 1931, då medeltiden i kyrkorummet förstärktes, har de båda tidsperioderna, medeltid och 1700-tal, måst samspela i högre grad än tidigare. Inom restaureringskonsten finns ideologiska strömningar som varierat genom åren. Under större delen av 1900-talet har en av huvudidéerna varit att olika tidsskikt i en byggnads historia med fördel kan visas fram samtidigt, speciellt om de anses vara av hög kvalitet. Resmo kyrkas kyrkorum är ett tydligt exempel på detta. Sammanfattningsvis: *Som så många av kyrkorna på södra Ölands västsida ligger Resmo kyrka på landsborgskanten i en kyrkby med medeltida anor. * Till kyrkomiljön hör förutom kyrkan och kyrkogården även skolhusen. Viktiga för upplevelsen av kyrkomiljön är kalkstensmurarna och den uppvuxna trädkransen. Den välbevarade äldre bebyggelsen längs med bygatan bidrar till de sammantaget höga kulturvärdena. * Resmo kyrka en av de få riktigt välbevarade medeltida kyrkorna på Öland och en av de äldsta bevarade stenkyrkorna i dåvarande Sverige. Byggnaden rymmer höga byggnadsarkeologiska värden av nationellt intresse. * Exteriört kommer den medeltida karaktären särskilt till uttryck genom kyrkans proportioner, tornets storlek och muröppningar, portalerna i norr och söder och absiden i öster. Bland förändringarna under 1700- och 1800-talen märks särskilt lanterninen och de stora fönstren. * Resmo kyrka har ett medeltida kyrkorum med en högkvalitativ och i det närmaste komplett inredning från nyklassicismens era. * Det romanska måleriet är det enda bevarade på Öland. * I vapenhuset och i tornets övriga plan samt på långhusvinden och i kortrappan till det gamla östtornet är den medeltida karaktären särskilt framträdande. |
