Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster ULRICEHAMN VARNUMS KYRKA 1:1 - husnr 1, VARNUMS KYRKA

 Byggnad - Beskrivning

VARNUMS KYRKA (akt.)
1995-10-03
Historik
Varnum kyrka är medeltida, möjligen från 1100-talets senare hälft, från vilken tid kyrkans madonnaskulptur anses stamma. Mariabilden är en romansk, engelsk skulptur, ett så kallat Lincolnarbete av vilka få är bevarade. Denna skulptur, liksom ett samtida krucifix och en S:t Olofsbild från kyrkan finns på Borås Museum. Kyrkan förlängdes åt öster sannolikt under 1400-talet, men möjligen finns det äldre väggpartier bevarade i västra delen. Inga uppgifter kring omfattningen av sådana kvarstående medeltida murverk har här påträffats. Grundmuren från den äldsta kyrkan har emellertid påträffats och skarven till förlängningen finns väster om ingångsdörren. Porten är ovanligt nog förlagd till nordsidan. Kyrkan hade två klockor på 1600-talet. Omkring år 1680 vidgades fönstret vid predikstolen och interiören målades. 1694 beslöt man att skaffa en altaruppsats. Den tillverkades i barockstil med kalvariegrupp och akantusverk. En predikstol tillkom 1708. 1745 fick kyrkan sin nuvarande form då koret förlängdes tre alnar i full bredd med tresidig avslutning och sakristia byggdes till åt söder. I väster uppfördes en stor tillbyggnad av trä, nästan lika hög och bred som långhuset. 1748 renoverades altartavlan och höjdes, troligen på grund av takhöjning i samband med ombyggnaden. Det är rimligt att anta att höjningen även medgav att en läktare uppfördes och föranledde tillbyggnaden som har trappa till läktaren. 1778 byggdes ett trätorn ovanpå denna utbyggnad. År 1900 målades interiören om och när kyrkan inventerades 1829 hade den ett något välvt, vitmålat tak bestrött med gula stjärnor. Interiören var färgstark med två blåmålade läktare, en i väster och en i norr, med vita speglar och gula karmar samt ett rödmålat brädaltare med blå disk. Bänkarna var blåmålade och numrerade. Predikstolen stod i söder, prydd med bildhuggeri. I sakristian fanns en murad grav under golvet, tillhörande ägarfamiljen på säteriet Ågården. Möjligen uppfördes sakristian alltså som ett slags gravkor, eller bekostades den mot löfte om denna gravplats. 1865 vidgades alla fönster och invändigt underhåll utfördes. Predikstolens ljudtak togs ned och lades i tornet till 1900-talets början, då det lämnades till Borås museum och sedermera befanns vara förkommet. Taket var sexkantigt med fyra änglar ovanpå i hörnen som stödde sig på ett gallerverk med orden "Helig helig herre Gud" och undertill fanns en duva.
1884 vidtogs reparationer och ommålning av interiören. 1918 genomfördes en ny inventering och då hade kyrkan kvar karaktären invändigt från denna renovering. Interiören var nu ljust målad i vitt och guld. Nummertavlan och prediksolstrappan var nya, predikstolen och altaruppsatsen var nymålade och de öppna bänkarna var målade i skinnimitation. Läktarbarriären var densamma som nu, indelad av räfflade pilastrar och spegelfält, träaltaret var vitmarmorerat och altarringen hade enkel spegelindelning. En kamin stod i koret och ljuskronorna av mässing lyste upp kyrkorummet. Den romanska dopfunten var på Borås museum. Yttertaket var i dåligt skick med tjock rutten ekspån på övre delen och tunn maskinkluven spån på den undre, annars befanns kyrkan vara i bra skick. Tornet behövde dock repareras till flera delar. En gravhäll låg vid ingången som trapplan. 1921 gjordes ett restaureringsprogram av arkitekt Anders Roland. Församlingen önskade sig ett stentorn, men det befintliga ansågs ha en god form som passade kyrkan och en frisk stomme, så det fick inte rivas utan reparerades. Hela dess bottenvåning användes som vedförråd. Tornets fasadpanel byttes till samma utseende och färg som den gamla. Torn- och långhustaken täcktes med likadan tjock ekspån och tjärades. Gravstenen använd till trapplan sattes upp på korets östsida.
På 1930-talet ville man ha en genomgripande renovering och flera restaureringsprogram utarbetades, men av dessa tycks inte mycket ha kommit till stånd. Nya ytterdörrar tillkom 1933 liksom lågtrycksångvärmeledning med pannrum vid sakristian. Då lades nämnda gravhäll som tak över pannrummet. 1952 önskade församlingen få hjälp från Kungl. Byggnadsstyrelsen med råd och de föreslog arkitekt Erik Ragndal i Göteborg, men det blev Axel Forssén som slutligen stod bakom renoveringen våren 1955. I tornet hade då redan arbeten utförts 1954 enligt en signatur där av snickaren E. Johansson. Bänkarna byggdes om för att bli bekvämare och lämna mer plats för frambärandet av kistor till koret. Mittgången, som haft olika bredd, gjordes mer jämnbred. Södra bänkkvarteret skulle få hattbräden undertill och norra kvarteret fotstöd, vilket tyder på att man fortfarande delade upp sig i mans- och kvinnosida. Byggnadsstyrelsen ansåg dock att fotstöden skulle hindra rengöring, vilket visade på den tidens engagemang i hygieniska frågor. Bänkarna avkortades och glesades ytterligare. Golvet sviktade så det togs upp och man fann då framför främre pelarparet och i nordöst sammanlagt fem kistor, varav en barnkista. Dessutom blottades den ovan omtalade grundmuren från äldsta kyrkan. Predikstolen fick nya ornament undertill. Den och altaruppsatsen fick behålla sina färger som dock ej är original. En ny läktartrappa gjordes i nordväst. Interiören målades och kyrkan stod klar i maj 1955. Exteriörens underhåll kvarstod.
1960 installerades en ny orgel från Liareds orgelbyggeri. Arne Philip gjorde en skiss för kyrkorådets förslag på en bred orgel med trappvis satta pipor. Sjuhäradsbygdens körförbund ville ta ner barriären något för att orgeln skulle komma till sin rätt samt att alla piporna skulle vara ljudande, "s.k. attrappfasader med blindpipor ha vi fått nog av". 1998 projekterades en renovering av sakristia och pannrum men har ännu inte utförts (2004) i brist på pengar. Planerna innefattar bland annat nya textilskåp i sakristian och under läktarens södra sida. Omkring år 2000 togs heltäckningsmattan i koret bort och befann att korgolvet var lappat och lagat så det fick läggas om. Den medeltida dopfunten har vid okänd tidpunkt förts tillbaka till kyrkorummet