Stäng fönster SÖDERKÖPING TUNNBINDAREN 3 - husnr 1, DROTHEMS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| DROTHEMS KYRKA (akt.) | |
| 1997-04-24 |
| Historik |
|---|
|
Historiken kompletterad vid inventeringen 2006: Kyrkobyggnaden Av Söderköpings tre medeltida församlingskyrkor finns två bevarade - S:t Laurentii samt Drothem, båda med ursprung i 1200-talet. Drothem som är landsförsamlingens kyrka är till skillnad från stadens tegelkyrka byggd i gråsten och kallades talande nog Bondekyrkan. Drothems kyrka omtalas i handlingar första gången 1307. Den var helgad åt S:t Drotten och kallades under medeltiden S:ta Trinitatis eller Trefaldighetskyrkan. På kyrkans gavlar finns blinderingar i trepassform vilket säkerligen anspelar på dess namn eftersom trepasset sedan gammalt är en bild för den Heliga Treenigheten. Under senare år har flera arkeologiska undersökningar bringat ljus över Drothems kyrkas äldsta fas. 1979-80 konstaterades att den nuvarande kyrkan är byggd ovanpå en kyrkogård med gravar från sent 1000-tal och 1100-talet, vilket indikerar att den äldsta kyrkan var en träkyrka. Under första hälften av 1990-talet undersöktes de intilliggande kvarteren i öster där Söderköpings franciskanerkonvent låg under medeltiden, anlagt 1235. Till konventet hörde en kyrka, och grunden till dess polygonala tegelkor påträffades vid en utgrävning 1928. Koret anslöt i norr till ett ålderdomligt otuktat gråstensmurverk som man vid 1990-talets undersökningar kunde konstatera har tillhört en liten romansk stenkyrka. Under tegelkoret påträffades även rester av en träbyggnad, möjligen en träkyrka som hör samman med gravarna från 1000- och 1100-talet. Den tolkning man i dagens forskningsläge ansluter sig till är att den äldsta kyrkan i området fungerat som patronatskyrka till Bossgården, den förmodade kungsgården tvärs över ån. Tomten och kyrkan donerades till franciskanerna vid deras etablering i staden och konventet byggdes upp kring den existerande kyrkan. Under 1200-talets senare del byggdes det som utgör sakristian i den nuvarande kyrkan. Det tros ha uppförts som ett fristående kapell med mittpelare och fyra valv, som fallet möjligen är även i S:t Laurentii kyrka som byggdes några årtionden tidigare. Intill den fristående byggnadens sydvägg byggdes under tidigt 1300-tal en salkyrka i gråsten med samma storlek som idag. Strävpelarna i nordväst hör till denna tid medan övriga strävpelare är senare. Ytterfasaderna var vitputsade under kyrkans äldsta tid. Det finns även spår av röd och rosa puts, bl a har östra trappgaveln varit rosa med mörkt röda bruksfogar. I söder fanns två portaler dels till långhuset och dels till koret. Västportalen är senare och kanske även den portal som har påträffats på norra sidan. På sydsidan fanns ursprungligen bl a ett runt fönster. Kyrkorummet tycks ha varit indelat av två rader träpelare som bar upp ett plant trätak. Kyrkans inre gestaltning är oklar eftersom den skadades svårt av stadsbranden 1385 eller 1418. Västgaveln och större delen av sakristian fick återuppbyggas och strävbågar uppfördes även i sydöst och nordöst. Invändigt välvdes kyrkan till en treskeppig hallkyrka och en tvärmur byggdes som stöd för de innåtlutande långhusmurarna. Vid 1500-talets början tillkom ett altarskåp som anges vara tillverkat i Tyskland 1512 av Vlögel. Under det nordiska sjuårskriget erövrade den danske härföraren Daniel Rantzau Söderköping 1567 och orsakade Drothems kyrka en hel del skador, bl a förefaller det som om kyrkan stod utan tak under flera år. Vissa källor anger att kyrkan var försedd med en takryttare som sköts ned av danskarna eftersom den hade använts som utkikstorn. I en böneskrift år 1586 ber församlingen kung Johan III om hjälp till kyrkans återuppbyggande. Med stöd av kollekt från hela landet kunde kyrkan åter sättas i stånd med nytt tak med takryttare och nya valv i långhuset. På ett kopparstick av Erik Dahlberg från 1690 kan man se kyrkan i dess nya skepnad. Takryttaren fick dock rivas under senare hälften av 1700-talet då det visade sig att taket hade stora skador. Taket belades med tegel som senare utbyttes mot spån. Sedan slutet av 1800-talet är taket täckt med skifferplattor. En predikstol tillverkad av Anders Wats tillkom 1704 och ersatte en predikstol från 1500-talet. År 1877 försågs kyrkan med en orgel tillverkad av Setterquist & Son. Vissa källor anger dock att orgeln är byggd av LP Lorin 1812. Kyrkan genomgick en omfattande reparation 1892 som leddes av arkitekten Gustaf Pettersson då gjutjärnsfönster med färgat glas sattes in samt nya dörrar och öppna bänkar med höga gavlar. Det nakna korset med svepeduk och törnekrona som sedan 1860 hade prytt altaret fick ge plats för det nyrenoverade altarskåpet. År 1923 försågs kyrkan med centralvärme och under sakristian placerades ett pannrum, men antikvarisk dokumentation saknas om fynd av eventuella gravar. Platsens grundförhållanden är mycket svåra vilket har lett till stabilitetsproblem redan kort efter uppförandet. Under 1900-talet har ett flertal spricklagningar företagits. År 1954 föranledde det grundförstärkningsarbeten vid östra gaveln, då man också påträffade delar av kyrkans rustbädd. Problemen fortsatte emellertid och orsakade allvarlig sprickbildning i kyrkans valv vilket ledde fram till en fullständig grundförstärkning 1979-80. I samband med detta arbete kunde en grundlig arkeologisk undersökning genomföras vilken kastade ljus över kyrkans historia vilket finns omnämnt ovan. En omfattande restaurering genomfördes under ledning av arkitekt Torsten Leon Nilsson och byggnadsingenjör Ture Jangvik, Linköping. Fasadens spritputs ersattes av slätputs, sakristians tak omlades, ett av dess fönster omgjordes till dörröppning och korets östfönster förminskades. Kyrkorummet försågs med läktarunderbyggnader, nya kalkstensgolv och en ny kalkstensskiva på altaret. Vid omputsning framkom fragmentariskt kalkmåleri bl a vid predikstolen och på östmuren där draperimåleri i rött och blått påträffades på var sida om en medeltida altardel. Efter detta stora arbete har inga större förändringar skett, för närvarande pågår en översyn av yttertaket. |
