Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster BORÅS CAROLI KYRKA 1 - husnr 1, CAROLI KYRKA

 Byggnad - Beskrivning

CAROLI KYRKA (akt.)
1995-06-13
Historik
Torpa kyrkby runt nuvarande Caroli kyrka blev 1621 Borås stad. Första kyrkan på platsen antas ha varit en stavkyrka, vilken ersattes med en romansk stenkyrka kring 1200-talets början. Detta antagande bygger på fynd i Caroli kyrka av en dopfunt av sandsten, utförd med största sannolikhet av mäster Anders/Andreas, verksam vid denna tid. En grov dörrpost (anslagssten) i sandsten, ett hugget överstycke till ett litet romanskt fönster, samt grundmurar och en väggmur i Caroli kyrkas södra vägg är andra fynd som styrker dateringen. Storlek och plan är känd.
Marken runt kyrkan var begravningsplats och på gravarna lades stenhällar för Borås kyrkas uppförande. Kyrkan stod klar utan torn 1675 som treskeppig kyrka med basilikakaraktär (murarna var klara 1666, taket 1668, klockstapeln 1663, vars klockor flyttades in i kyrkan 1674). Det påstås att man sålde gravplatser inne för att få pengar till inredningen (efter 1804 har ingen begravts inne i kyrkan). Kyrkan fick namnet Caroli efter kung Karl XI. Caroli kyrka brann 1681, varefter strävpelare gjordes och ett torn uppfördes 1689 med sju våningar. En framstående kyrkomålare, Erik Eriksson Grijs dekorerade valven. En orgel stod klar 1694 av Magnus Årman. Lidköping. Ett kopparstick från omkring 1700 visar ett långhus med två takfall likt en basilika, och mycket höga fönster mellan strävpelare. Taket nådde till tornets sjunde våning. Tornet hade en åttonde våning och ett pyramidtak. 1719 beskrevs Caroli kyrka som lik Gustavi Domkyrka i Göteborg med torn, tre klockor och urverk som slog och visade timmar. Hantverkarna var också hämtade från denna stad och byggmästaren lär ha varit densamme för båda kyrkorna. Såväl kyrka som kyrkomur var kalkslagna och vitmenade. Yttertaket hade ekspån och innertaket välvda, målade bräder. Altare från golv till tak med silver och färger, kor avskiljt genom bildhuggareverk och ny orgel fanns.
En sakristia byggdes till i öster 1739 efter nästa brand, 1727. Johan Niclas Cahman byggde en ny orgel 1736. Den flitigt anlitade kyrkomålaren Detleff Ross målade valven. Efter den tredje branden, 1822, kvarstod sakristian liksom 1600-talsmurarna och de 13 grova, åttakantiga pelarna. Även denna gång bevarades Caroli kyrkas exteriöra karaktär i huvudsak.Takformen hade varit ett slags säteritak, men omdanades nu till ett lägre sadeltak och en öppning till vinden sattes igen i tornets östra fasad. Interiört slogs ett nytt elliptiskt tunnvalv med pärlspåntade bräder i mittskeppet, obetydligt högre än de två sidoskeppens plana tak. Därmed fick kyrkan mer karaktären av en hallkyrka. Interiören benämns som karolinsk barock.
1824 byggdes nuvarande orgel i nyantik stil. Tre nya kyrkklockor göts. Altartavlan i nyklassisk stil tillkom 1839. Tornet höjdes åtta meter 1856 och huven med lanternin uppfördes då enligt ritningar från 1791. 1889 besiktigades kyrkan och då konstaterades att hela planen var så skev, pelarparen stod ej mitt för varandra exempelvis och lutande, murarna så undermåliga och buktande samt i avsaknad av ordentlig stenfot, att kyrkan var "anlagd utan sakkunskap" och inget av den inre stommen borde behållas. Tornet hade byggts bättre. Vid påföljande restaurering/ombyggnad revs sakristian och koret fick fönster. Sidoläktare byggdes. 1902 fick tornet ett kors i stället för vindflöjel efter en infekterad diskussion i över ett decennium.
1912-14 planerades och utfördes en större ombyggnad under ledning av arkitekt Karl Berlin. Kyrkan var därför stängd mellan februari och november 1914. Gamla tamburer och murade portalpartier från 1836 med bred, grund hålkäl i empirstil ersattes med nya klassiserande vapenhus i norr och söder. Nya entrédörrar med utgångspunkt i tornets befintliga och kopparklädda port gjordes. Den vita interiören med rundbågad dekor och "bondgranna röda och gröna rosetter över fönstren" dekorerades i taken och fönsternischerna, på läktarpelare och predikstol. Måleriet var ornamentrikt, ej utpräglat sakralt och nationalromantiskt. Altartavlans mörka nisch målades ljusare. Bänkkvarteren ordnades från 18 kvarter i "villervalla" till fyra och bänkarna byttes mot öppna, mörkbrunt målade. Golvvärmen med galler var hälsofarlig och byttes mot dolda radiatorer bakom nya väggpaneler. De "oharmoniska" färgerna i fönstrens rosverk togs bort i det inre och ersattes med så kallade katedralglas. Korskrank av järn tillkom för att markera koret mer. Predikstolen gjordes "fylligare" och målades, men beskylldes ändå för att vara "tarvlig, rankig och skrankig". Medel till en ny skänktes 1916 och till en dopfunt 1920. Arkitekt till båda var Sigfrid Ericsson, densamme som även ritat Masthuggskyrkan i Göteborg. De ritades i matchande, sirlig och rikligt dekorerad stil. Den gamla dopfunten ansågs sakna "allt konstnärligt och kulturhistoriskt värde."
Dekorationsmåleriet gillades i pressen, men den antikvariske inspektören arkitekt Axel Lindgren tvivlade på "berättigandet av att utstyra renässanskyrkor med ornamental färgskrud av hypermodern karaktär som här" Han ansåg det vara av ondo och menade att "Detta eviga ornamentslingrande hit och dit utan början, utan slut blir till frosseri för ögat men till svält för själen". Han fick senare medhåll av flera när kyrkan stod inför nästa större ombyggnad/renovering kring 1940. Man ville då åter vitmåla kyrkan, efter nya ideal vilka åter ville lyfta fram arkitekturens funktion av bärande och buret och som hyllade ljusa kulörer. Sigurd Curman på Riksantikvarieämbetet motsatte sig detta och dekoren, skadad av murrenoveringsarbeten, bevarades. Konstnären Filip Månsson hade även dekorerat Borås Rådhus samt Svenska kyrkan i Paris och han var enligt Curman en "banbrytare" som "höjde yrket i tekniskt och konstnärligt avseende upp ur stadium av slentrianmässigt hantverk".
Kyrkan stängdes 1938-1940 för stora åtgärder. Från koret byggdes en ny sakristia åt söder, då den gamla var ljudkänslig. Vid grundförstärkningsarbeten upptäcktes att kyrkan underminerats av underjordiska gravkamrars klena väggar och marksänkning, så ett nytt omfattande bjälklag av betong fick gjutas. Nya golv lades. Kamrarna, som hade tillkommit efter kyrkans uppförande, rensades och bevarades för visning. I samband med dessa arbeten hittades bland annat medeltida stenhällar, en dito dörrpost av sandsten och i söder ett romanskt sandstenskvaderförband, sannolikt från den romanska stenkyrkan. Sprängningar i närheten orsakade sprickbildningar bland annat mellan torn och gavel, så även tornet fick för säkerhets skull en betongförstärkning runt grunden. Klockornas träfästen var helt undermåliga och hela rummet göts in i betong och klockorna fästes i bjälklaget. Torntakstolen var rutten, ersattes och vid omputsning utvändigt befanns likaså murverket vara i katastrofalt dåligt skick. Invändigt avlägsnades sidoläktarna och orgelläktaren förlängdes då de ruttna läktarpelarna ersattes med bärande stålbalkskonstruktion. Ny bröstning gjordes och bänkar samt väggpanel marmorerades i ljusare toner. Detta var de större förändringarna. Ny elektrisk klockringning ersatte den från 1912. Orgeln fick rengöras från allt byggdamm och man passade då även på att byta stämmor för att passa in i den "nya, klassiska klangen".
1966 installerades en toalett i tornvapenhuset. 1970 återinvigdes orgeln efter ombyggnad, med sju stämmor från Strand-orgeln bevarade och fasaden intakt. Detta föregicks av en decennielång diskussion med tre olika förslag från lika många orgelbyggare, där ett var att helt ersätta den. Domkyrkoorganisten Gotthard Arnér menade att orgelns fasad inte höll rättvis klang, utan var "stum", likt många orglar från den tiden. Som orgel i nyantik stil ansågs den vara "ett av de bättre exemplen på det", uttryckt av Åke Nisbeth på Riksantikvarieämbetet i ärendet 1958.
1983 utfördes de senaste större förändringarna. Den nya, mer församlingsnära liturgin manifesterade sig i ett fristående träaltare, så prästen kunde vara vänd mot församlingen, kallat versus populum. Altarringen togs bort och ett fristående knäfall ställdes mer handikappvänligt nedanför kortrappan. Dopfunten flyttades också ned från koret. Bättre utrymmen för kollekträkning med mera åstadkoms med en inglasad, takförsedd sakristia bakom altaret.