Stäng fönster TROLLHÄTTAN OLIDAN 3:8 - husnr 1, TROLLHÄTTANS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| TROLLHÄTTANS KYRKA (akt.) | |
| 1992-03-08 |
| Historik |
|---|
|
Trollhättan utbröts ur Gärdhems församling 1857 och blev eget pastorat. Man hade till en början gudstjänster i Friskolan Prins Oscar som låg strax norr om kyrkan. Detta var en expansiv tid för Trollhättan med tillkomsten av Trollhätte kanal och en framväxande industri med kraft vunnen ur vattenfallen. Nya Trollhätte Kanalbolag lät uppföra Trollhättans kyrka 1860-62 och överlämnade den efter invigningen 14 september 1862 till församlingen som en gåva. Friskolans lärare och predikant Per Gustaf Lundblad lär ha varit den som valde den natursköna, dramatiska platsen för kyrkan. Till arkitekt utsågs Adolf Wilhelm Edelsvärd, som verkat i Göteborg under 1850-talet och ritat bland annat Haga kyrka, Engelska kyrkan och stadens centralstation. Han var järnvägsstyrelsens arkitekt i omkring 40 år och det var som sådan Kanalbolagsdirektionens representant Nils Ericson, verksam vid anläggande av de svenska stambanorna, kommit i kontakt med honom. Edelsvärd hade gjort sig känd för att bygga i engelsk nygotik, vilket även tillämpades på Trollhättans kyrka. Kyrkorummet skulle rymma 700 personer. Arkitekten anpassade byggnaden för en möjlig framtida utvidgning med två korsarmar. Kyrkan har inte sedvanlig öst-västlig riktning, vilket troligen är en anpassning till bergsryggen som löper i nord-sydlig riktning. Kyrkan fick ett femsidigt kor i norr med en liten koringång och ett torn med vapenhus i söder. Edelsvärds målsättning med sin byggnadskonst sägs ha varit att söka sanning i konstruktion och materialanvändning, ändamålsenlighet genom god beräkning, goda proportioner och lagom enkelhet. Interiören var konsekvent nygotisk, ljus och mycket spartanskt inredd med trätak med dekorerade, synliga takstolar, en predikstol utan tak, korskrank med sakristia bakom och en högt placerad orgelläktare i söder. Väggarna var målade umbrabrutet vita, strävpelarna rent vita och taket, liksom den fasta inredningen, målades i ekfärg av olika nyanser. Skranket var ljust nötbrunt med mörkbruna lister och röd klädsel över. Läktarbarriären hade livligt skuren dekor. 1863 tillkom första kyrkklockan och tre mässingskronor. 1884 installerades den första orgeln, gjord av P.L. Åkerman & Lund, med nygotisk fasad och samma år fick tornet tornur med slagverk. Den första korprydnaden var ett högt kors i korets mittenfönster, synligt på en teckning gjord före 1885. På bekostnad av Kanalbolaget tillbyggdes 1896-97 en sakristia i nordväst med uppgång till predikstolen. Folke Zetterwall från Stockholm gjorde 1895 ritningarna till såväl sakristian som blivande dekormålningar i interiören, men i somliga källor nämns ändå Adrian Pettersson från Göteborg som arkitekten bakom renoveringen. Det var dock till Zetterwall som en kyrkoherde Lundblad 1905 skickade ett brev med dåvarande färgsättning beskriven, med löfte om att stå till tjänst om arkitekten behövde fler uppgifter. Koret byggdes hursomhelst om 1896-97, då skranket avlägsnades, kordörren murades igen och fönstren fick färgade, småspröjsade glasrutor med Jesu födelse som motiv i det mellersta fönstret. Fönstren uppges ha varit ett arbete av Nya Glasmåleriaktiebolaget från Göteborg. Altaret flyttades fram till korväggen och fick som altaruppsats ett nygotiskt ramverk kring tre tavlor, dekorerade med ljusa slingor mot blå botten och ett krucifix i en trepassbåge. 1901 anskaffades en kraftfull dopfunt i cement och 1903 tillkom nummertavlorna. Dessa, läktarbarriären och orgeln hade kornblå fyllningar. 1905 fortsatte förnyelsen av interiören, ledd av Adrian Pettersson, med katedralglasförsedda innerfönster, predikstolstak, en ny port åt öster för utrymning och nya kaminer som medförde att de små taktornen murades om till skorstenar. Taket kläddes invändigt med pärlspontade bräder. Störst förändring torde den nya dekoren ha inneburit. Dittills fanns under korfönstren draperimålningar med jugendslingor överst, skira som tårtpapper, i ljusa nyanser av alla färgtoner. Arkitekt Zettervall var, som nämnts, sannolikt upphovsmannen till den nya heltäckande, färgrika dräkten som gav alla väggarna en tung, nyromansk kvaderindelning av rödbruna linjer och livliga jugendslingor i grönt och rött på blågrön botten på pelarkapitäl, väggfriser och runt konsoler. Tak och trävirke i övrigt målades i en ekliknande ton. Upptill skulle på väggarna limfärg användas och nedtill oljefärg, i skarven mellan dem en fris i rött och grönt. Inredningens lister målades med röd, vit och blå oljefärg. När Kanalverket på 1910-talet sprängde en ny kanal alldeles intill kyrkans västra sida uppstod både yttre och inre skador, som reparerades delvis på deras bekostnad. Arkitekt Pettersson ritade det järnstaket som uppfördes vid branten. 1922 tillkom ytterligare en kyrkklocka och vid slutet av detta årtionde uppsattes en ny minnestavla över tornporten, då den gamla rasat ned, möjligen vid sprängningen. 1935 genomfördes nästa renovering av arkitekt Axel Forssén såsom kommunalt reservarbete med stadsbidrag. Kyrkans utsatta läge hade börjat fresta på exteriören och konstruktionen. Rötskadade tornbjälkar och mittstock fick bytas, taken läggas om och snickerierna målas om. Invändigt eftersträvades tidsenligt släta, rationella ytor, så tak, dörrar och bänkarnas och läktarundertakets pärlspåntsfyllning täcktes med masonit. Läktaren sänktes och pelarnas vingformade prydnader slopades. Sex läktarbänkar fanns då på var sida. Konstnären Albert Eldh utförde en altartavla som en triptyk och altaret byggdes om för anpassning till denna. Golven byttes eller reparerades och orgeln renoverades. Interiördekoren målades över i ljusare, enhetligare kalkfärg så puts med oljefärg fick huggas ned. Elvärme installerades och elbelysningen utökades. Bänkarna byggdes om för uppvärmning. Sakristian renoverades genomgående. Rummet hade haft öppet tak till nocken, vilket nu sänktes och blev plant. Mellan vapenhuset och långhuset gjordes ett vindfång och övre delen av trapporna ändrades. Under trapporna byggdes skrubbar. Efter genomförd renovering ansåg arkitekten att korfönstrens "förskräckliga" färger och mönster förtog hans ansträngningar och genom en donation kunde de bytas ut mot antikglas med inbränd patina (förlagorna fanns i Läckö slottskapell) lagom till en biskopsvisitation vid midsommar 1937. 1954 förnyades orgelverket, men både fasaden, några av de gamla stämmorna och icke ljudande pipor behölls. Förmodligen var det också under 1930-talet som emaljskyltar på bänkarna med förmaningen "Spotta ej på golvet", avlägsnades. Prosten Oscar Ryberg hade utan gehör motionerat om att få dem avlägsnade. Han sägs då ha tagit saken i egna händer och diskret ha skruvat bort dem en efter en vid sina besök. I renoveringsprojekteringen omtalas ett fönster i "valvöppningen" mot läktaren, som skall sättas på gångjärn i undersidan och vara öppningsbart med en stålwire från golvet. Det är oklart var detta fönster satt. 1962, efter ett nytt 30-års intervall, var det dags för nästa renovering, ledd av arkitekt Johannes Olivegren, Göteborg. Han var vid tiden aktiv i utbyggnaden av Göteborgs förorter och hade bland annat ritat Biskopsgårdens kyrka 1961. Trollhättans kyrka firade 100-års jubileum och en tidpunkt för avslutad renovering var satt från början. Murstommen var skadad åt sydväst så vittrade eller sprängda stenar fick bytas och de frostvittrade småtornen murades om med cementbruk. Skiffertaket var skadat och lagningsmaterial befanns svårt att uppbringa, eftersom det var av engelskt ursprung. Då man ansåg att det dessutom egentligen var för tungt för underlagets bjälkar lades i stället kopparplåt. Skifferplattorna var sexkantiga på sadeltaket och fyrkantiga på sakristians tak. Bortfallna bitar av takkammen ersattes. Alla fönster i kyrkorummet fick ny glaskonst av franskt glas med mycket tidstypiska mönster och färger av konstnärerna Ralph Bergholtz och Randi Fischer, utom det mellersta korfönstret med Betlehemsmotivet, som flyttades till västra långsidan. Färgskalan skulle djupna mot koret. Bänkarna förkortades så sidogångar uppstod och några rader avlägsnades vid koret. Smaken gällande färgsättning hade åter skiftat och interiören målades än en gång om, med nämnda konstnärer som rådgivare. Ledorden för dem var att den inte skulle vara orolig, eller förta koncentrationen mot koret, men ändå ha en festlig och "glatt tilldragande" karaktär. Riksantikvarieämbetet och Byggnadsstyrelsen fastslog att kyrkan tillhörde de värdefullare exemplen på nygotisk arkitektur från 1800-talets mitt och ville avlägsna senare tillskott, eller åtminstone inte tillåta förändringar som minskade rummets tidstypiska karaktär, särskilt interiörens färgsättning. En undersökning av den fasta inredningens originalfärger gjordes, men en framtagning och konservering ansågs inte vara skälig. De kulturmiljövårdande myndigheterna ansåg efter avslutat arbete att arkitekten inte följt deras anvisningar om att skapa en mer ursprunglig karaktär med milda färger och en svagare kontrast mellan mur- och träpartier. De menade att färgerna var för starka, särskilt träinredningens röda ton. Sakristian hade blivit för trång och behovet av ett samlingsrum hade uppstått. Därför gjordes en tillbyggnad söderut med samtalsrum och handkammare, men den blev inte klar till jubileet, utan invigdes först 1973. 1982 vidtogs åtgärder för att förhindra fuktinträngning i murverket, bland annat fogbrukskompletteringar och täckande med blyplåt på tornkontreforernas kalkstensavtäckare, torngesimsen och de kalkstenstäckta gavlarna över korfönstren. Kyrkan var invändigt i behov av allmän rengöring och förnyelse. Jerk Altons Arkitektkontor anlitades. 1984 byggdes sakristian ut ytterligare söderut med en samlingssal, som förbands med en ny öppning till långhuset under läktaren i sydväst. Fönstren förefaller då ha blivit bytta i utbyggnaden från 1962. En ny läktartrappa byggdes intill passagen i sydväst och i sydöst uppfördes en handikappanpassad toalett. Utrymmet avgränsades mot långhuset med skärmväggar med kapphängning och ny möblering för kyrkto |
