Stäng fönster HERRLJUNGA KÄLLUNGA 15:1 - husnr 1, KÄLLUNGA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| KÄLLUNGA KYRKA (akt.) | |
| 1995-11-09 |
| Historik |
|---|
|
Källunga kyrka stammar från 1100-talet och har kvar betydande delar av den romanska kyrkan i långhusets västra del. Långhusets ursprungliga avslutning i öster var att döma av hörnstenarna rak. Det har också konstaterats att det fanns en ingång på södra sidan. Delar av gamla eksyllar har hittats vid golvarbeten i kyrkan som gett stöd för teorin att en träkyrka kan ha varit uppförd på platsen före stenkyrkan. Dopfunten från 1200-talet är fortfarande i bruk. 1718 beordrade dåvarande biskopen Jesper Swedberg att gravsättning i kyrkan måste upphöra eftersom stanken från gravarna orsakat att man tvingats ställa in gudstjänster. 1796 tillkom kyrkans nuvarande tresidigt avslutade kor, uppfört med tunnare murar. En kordörr gjordes åt söder och ett stort fönster togs upp på varje långsida. Grundläggningen skulle utföras av murarmästare Pehr Olsson från Öra. Taket lades om med ekspån och tydligen begärde man lite i överkant när man ansökte hos landshövdingen om utsynt ek (alla ekar tillhörde kronan) till 12000 spån, eftersom man senare uppvisade inkomster från försåld överbliven ek och stickor av spån. Innertaket var platt efter ombyggnaden (vilket det kan ha varit även förut om man inte hade öppen takstol) och dekormålades. 1809 omtalades ett vapenhus med trasigt lås, vilket får förmodas ha varit vid ingången i sydväst, men dess ålder är okänd. Vid samma tid uppges i sockenstämmoprotokollen att trots renoveringen yrde snö in genom taket. 1829 gjordes en inventering som bekräftar att kyrkan nyligen reparerats och därför var i "ganska gott stånd, ljus och rymlig" med nygjord målad altartavla med "Frälsarens bild i malm fästad på". Malmskulpturen lär vara av koppar och stamma från 1500-1600-talen. Den fästes förr på en stång och bars fram över åkrarna för att befrämja växtligheten vid vissa "gångedagar" och kallades då Kornguden, vilket torde vara en urgammal sedvänja. Gustav III förbjöd seden 1772 vilket förklarar varför skulpturen istället fick en permanent placering på altartavlan. Kyrkan reparerades utvändigt 1842. En invändig renovering företogs 1844-45 då en sakristia också tillbyggdes i nordöst. Båda sydportarna murades igen, den östra till ett fönster, och istället togs en västport upp, liksom ett fönster i söder och ett i norr. Västporten fick ett vapenhus av trä. Kyrkorummets platta innertak ersattes med ett välvt. Brädor med målningar från det gamla taket återanvändes vid reparationen av yttertaket. Trägolv lades i hela kyrkan, som förut haft kalkstensgångar och stampat jordgolv i bänkkvarteren där halm hållit fötterna någorlunda varma på vintern. Allt innanrede nytillverkades. Dopfunten hade spelat ut sin roll, så cuppan lades i klockstapeln medan foten fick utgöra stöd för den nya predikstolen. Altartavlan byttes mot ett grovt träkors behängt med tyll, krönt av en kungakrona av kulört och förgyllt papper. 1847 beslutade man att fortsätta upprustningen med målning in- och utvändigt. 1893 fick kyrkan en orgel. 1904 tillkom en ny altartavla av Karl Reimer. 1910 upprättades en ritning till tornbyggnad men någon sådan uppfördes aldrig. 1915 ersattes orgeln av en ny och läktaren utvidgades därför med en utkragande mittdel, för vilket man fick tillstånd i efterhand 1918. Då gjordes också en uppmätningsritning som visar att kyrkan hade en hästskoformad altarring, en kamin i sydöst, 14 bänkrader i norra kvarteret och 11 rader i det södra kvarteret. Läktaren hade fyra bänkrader i norr och tre i söder. Vid en inventering 1920 hävdade en inventerare att dopfuntsfoten i klockstapeln inte tillhörde cuppan som stod under predikstolen. I vapenhuset låg som tröskel en gravsten från 1700-talets slut. 1926 monterades innanfönster i ungefärlig överensstämmelse med ytterfönstren. Provisorisk elbelysning tilläts 1928. 1932 plockades den metallskulptur av Frälsaren åter fram som suttit på altartavlan till 1845. Ena armen hade saknats men återfunnits på kyrkogården så nu kunde figuren lagas och fästas på ett träkors som placerades på altaret. 1946 renoverades kyrkan genomgripande av arkitekt Ärland Noreen enligt förslag från 1943-45. Ett fotografi taget före renoveringen visar att taket hade dekormålningar i koret, dels utmed takvälvningens brädskarvar, dels ett ljusare målat, inramat fält tvärs över taket med en målad dekor i mitten. Runt altartavlan hängde antingen ett mörkt tyg eller också var väggen mycket mörkt målad. I höjd med altaret löpte en bred horisontal bård i koret medan långhuset hade en smalare bård strax över fönstrens nederkant. Predikstolen var rund och enkel med marmorerade fyllningar och saknade tak. En stor kamin med rör genom taket stod i sydöst. Renoveringen innebar att trävapenhuset ersattes med ett av tegel som rappades in- och utvändigt. Gamla kalkstenshällar som kom fram vid arbetet lades där som golv, men nya ytterdörrar tillkom. Mittgången och dörröppningen till kyrkorummet breddades. I öppningen sattes en dörr i vart murliv med vindfång emellan. Sakristians ytterdörr byttes, innerdörr monterades och dörren in till kyrkan gavs ett mer ålderdomligt utseende med plåtklädsel, dragring och nyckelskylt. Nya trägolv lades i bänkkvarteren men i övrigt lades oljat tegelgolv eftersom man tyckte det påminde om de gamla stengolven. I samband med golvomläggningarna undersöktes grunden, men inga spår av gravar eller delar av grundmuren hittades. Endast i djupare schakt kunde ett fåtal skelettrester konstateras. Två hörnstenar för långhuset i sydöstra hörnet talade dock för att långhuset varit rakt avslutat utan särskilt kor tidigare, men resten av grundmuren var avlägsnad. Sydporten påträffades med putsen kvar i murgenombrytningen och markerades med en rits. Taket framme i koret hade en del överkalkade målningar och man hade sett fragment både på väggar och tak, vilket gett förhoppningar om att finna mer spännande målningar. På norra väggen framkom en enkel draperimålning från barocken i rött, svart och gult. Målningen hade skadats då fönstret huggits upp. Kommittén beslöt ändå att inte låta framtaga och konservera några äldre målningar. Väggputsen reparerades och kalklimmades. En ny predikstol med tak tillkom, den gamla sparades. Den medeltida dopfuntens cuppa stödde fortfarande predikstolen och foten låg kvar i klockstapeln. Delarna sammanfördes och uppsattes i koret. Altartavlan fick ny inramning. De gamla raka, obekväma bänkarna byttes, men de nya försågs traditionellt med bänknummer och bänkvärme monterades. Läktarbänkarna byttes mot stolar. Nya ljuskronor införskaffades och en gammal krona av trä, troligen från 1839, sattes in samt lampetter från 1920-talet. Konservatorn och dekormålaren Thorbjörn Englund gjorde färgsättningsförslaget och konstaterade att den fasta inredningen från 1845 ursprungligen varit grå med idragningar av grönt och några mörkgula lister. Detta upplevde han inte som någon harmonisk färgsättning och församlingen ville heller inte återställa den. Hela interiören målades därför om i grågrönt med marmoreringar, guld och rödbruna brytningsfärger. 1954 utfördes troligen den önskade takomläggningen med enkupigt tegel. I samband med en utvidgning av kyrkogården 1959-60 konstaterades att mycket fukt stod i kyrkomurens nedre delar vid östra gaveln och orsakade skador på utsidans puts och insidans bemålning. Dränering föreslogs men det är här okänt om den genomfördes. 1986 vitkalkades fasaderna för andra gången sedan 1940-talet. En dagvattenledning lades också vid slutet av 1980-talet. |
