Stäng fönster HERRLJUNGA FÖLENE 14:1 - husnr 1, FÖLENE KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| FÖLENE KYRKA (akt.) | |
| 1995-09-07 |
| Historik |
|---|
|
Fölene har en tidig medeltidskyrka, sannolikt från 1100-talet eller 1200-talets början. Idag präglas den av om- och tillbyggnader under 1600- och 1700-talen med tresidig avslutning, klocktorn och vapenhus samt sakristia. Kyrkan har till viss del kvar de medeltida långhusmurarna, i längd fram till långsidornas nuvarande östra fönsterpar. Västväggen är troligen intakt, sydväggen är bevarad till full höjd runt det högt belägna fönstret i sydväst, därefter till cirka 1,5 meters höjd och nordväggen är bibehållen intill okänd höjd. Enligt en murverksdokumentation från 1985 byggdes kyrkan till åt öster under 1600-talet och fick då ett tresidigt kor, större fönster, västport och kordörr åt söder. Vanligtvis genomfördes sådana ändringar i trakten först under 1700-talet, vilket om dateringen stämmer kan antyda att kyrkan här haft en särskild ställning eller givmild donator. Den gamla sydporten sattes igen och dörren med vinkellagda plankor har varit eller är deponerad hos Nordiska museet. Omkring 30 centimeter utanför vägglivet syns ett troligt plansteg som markerar dörrens läge. Kyrkan blev 1710 försedd med klocktorn i form av en takryttare som ersatte en klockstapel. 1705 lär kyrkan ha varit så gravt förfallen att det var "livsfarligt" att vistas i den, så det torde ha företagits en större reparation innan man vågade bygga på ett torn. 1713 tillkom altartavlan. 1741 tillverkades ljudtaket till predikstolen av Michael Schmidt som året innan fått betalt även för att måla altartavlan, predikstolen och läktaren. Möjligen var även läktaren då nybyggd. Vapenhuset ger intryck av att ha en hög ålder, förstärkt av dess ålderdomliga åstak, men enligt murverksdokumentationen uppfördes vapenhuset först på 1700-talet. Omkring 1768-70 försågs långhuset med nytt tak och sakristian tillkom sannolikt då. Vid en inventering 1829 kommenterades att detta var den enda kyrkan i pastoratet som hade en sakristia, men varken vapenhuset eller sakristian omnämndes som nya. Vid nämnda inventering noterades att altaret var av slipad sten. Altartavlan med bildhuggeri hade liksom predikstolen målats om 1820 med oljefärg, i övrigt var kyrkan vitlimmad och i vapenhusgolvet låg en runsten. 1850 var kyrkan åter så fallfärdig att rivning hotade men efter diskussioner om sammanslagning med Remmene eller Tarsleds kyrka reparerades den (Tarsled och Herrljunga byggde gemensamt en ny kyrka 1865). 1861 kröntes renoveringsarbetet med en ny kyrkklocka från Göteborg. 1920 inventerades kyrkan och förvarade i tornet fann man bland annat fyra lösa bräder med rester av äldre takmålningar med änglahuvuden. Det fanns en solvisare av sten och en runsten uppgavs vara inmurad i korets stenfot. I Statens Historiska Museum fanns en murslev av trä med årtalet 1611, funnen i kyrkans kor mellan muren och taket. 1935 utfördes en mindre renovering med ommålning av läktarbröst och bänkar, samt konservering och framtagning av originalfärgerna på altartavla och predikstol samt dess tak. Äldre och nyare text hittades på altartavlan, där den nyare från 1820 avlägsnades. Färgen på mittstyckets planyta var bäst bevarad, övrigt var i sämre skick. Predikstolens färger var i samklang med altartavlans och ganska väl bevarade men förstärktes. Ljudtakets övermålade färger var i gott skick och texten som framkom bättrades inte. Kartuschtexterna befanns väl renoverade vid en tidigare restaurering. På 1940-talet var kyrkan åter i dåligt skick. Stora sprickor fanns i alla byggnadsdelars hörn, somliga från golv till tak, i koret över och under fönster liksom i långhusets sydöstra fönstervalv och på sakristian ett par vågräta sprickor strax under taklisten. Taktäckningen var otät liksom anslutningarna mellan takfall. Fåglar huserade vilt och skadeinsekter härjade särskilt på vapenhusvinden. 1945 gjorde kyrkoherden Josef Larson ett förslag till ny sakristia, nytt vapenhus och värmeledning, vilket inte godkändes av byggnadsstyrelsen. 1946 anlitades byggmästare Adolf Sääf för ett nytt renoveringsförslag och arbetet påbörjades. Grundförstärkningsarbeten med betongplatta fordrades runtom där sättningar och sprickor uppstått. Putsarbeten vidtogs efter murlagningar och solbänkar lagades. Omtäckning med tegel utfördes av alla tak samt med spån på tornet. Innertakets pärlspånt bekläddes med bräder och kälningen täcktes med dekorerad masonit och nya taklister gjordes. Nya dörrar tillkom i sakristia och vapenhus, som också fick en ny inklädd trappa med dörr till tornkammaren. Nordöstra korfönstret fick nytt valv. Entrén till kyrkorummet och mittgången vidgades. De två främsta bänkarna på var sida togs bort. Eluppvärmning installerades så kaminen med skorsten togs bort. Nya trägolv lades, även i sakristian, som fick ett bönaltare och nya skåp. Kormatta införskaffades från Agda Österbergs ateljé i Varnhem. 1949 ritades den nya pneumatiska orgeln med verk från Tostareds kyrkorgelfabrik och fasad ritad av arkitekt Ragnar Jonsson, Stockholm. Återinvigningen skedde i mitten av november 1951. Under arbetets gång gjordes några upptäckter. Ovetande om uppgiften i inventeringen 1920 fann man den sedan 150 år eftersökta runstenen i korets stenfot. Den andra hade tagits ur vapenhusgolvet några år tidigare. Båda restes vid västra ingången, så som de stått 1791. 1947 påträffades en kalkstenskista i barnstorlek strax utanför sydfasaden i öster. Kalksten var ovanligt i trakten och därmed dyrbar. Man spekulerade i om den kunde ha kommit i vägen vid tillbyggnaden av koret och därför flyttats. En annan märklig kista upptäcktes under vapenhuset vid grundförstärkningsarbetet men tillvaratogs inte, en urholkad ekstock med flat stenhäll som lock. 1980 fick kyrkan till Lucia en ny helmekanisk orgel med ny fasad ritad av orgelfirman, Tostareds kyrkorgelfabrik. 1985 krävdes en omfattande utvändig murverksrestaurering eftersom organisk färg från 1970-talet orsakat skador på kalkbruket med vittring, alger och missfärgningar. All puts och vittrad fogmassa togs bort, om- och ifogningar fick göras på stora väggpartier samt stenkomplettering, särskilt i sydösthörnet och dess fönstervalv. Omputsningen skedde på försommaren under ledning av byggnadsingenjör Roland Johanson, Lidköping, som gjorde en noggrann murverksdokumentation på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Fasaderna spritputsades som tidigare med vit avslipad marmorballast, påslagen för hand med murslev. En dansk murare anlitades som anpassade putskonsistensen och påstrykningstekniken, vilken utfördes med en speciell dansk kalkningsborste. Remstyckena målades med likadan slamfärg som använts på Läckö slott. Murverksdokumentationen redovisade varje väggs konstruktion och material och visade att murverken i sig hade stora brister som orsakat skador på flera ställen. Natursten av olika slag hade använts. De äldsta väggarna hade bra kalkbruksfogar och mer regelbunden skiftesläggning i förband med en konstruktiv förbandsverkan. Tillbyggnaden i nordöst hade inga förtagningar till långhusmuren så där uppstod alltså en vertikalskarv. Södra långhusväggen var cirka 60 centimeter längre än den norra, vilket förbryllade. Samma förhållande uppträder i Magra kyrka där förklaringen är att koret vreds något åt norr eftersom man tänkt sig att Kristus böjde huvudet åt höger när han dog och kyrkan symboliserar Kristi kropp. Tillbyggnadens murverk bestod av såväl olika stenformer och storlekar som olika murningsteknik med i regel fogning av magert kalkbruk nedtill och lerbruk upptill. Fönstervalven bestod i allmänhet av kalkbruksfogade stenskivor. Halva södra vinklade korväggen och östra väggen var av tuktad natursten i förband och skiftesläggning liknande de medeltida delarna, vars raserade murstenar bör ha återanvänts. Ett mindre igensatt rundbågsfönster avtecknade sig i koret. Fönstret med sprucken hjässa i sydöst hade en undermålig grundläggning, alternativt var det byggt över en grav. Den andra halvan av den vinklade södra korväggen var mycket dåligt murad vilket medfört förskjutningar i väggpartiet samtidigt med samma rörelseskada i anslutande södervägg. Övre väggpartierna buktade där oroande utåt, bland annat över den igenmurade porten. Över alla långhusväggar löpte förankrade remstycken av grövre virkesdimension av ek eller furu. Sakristian var huvudsakligen av tuktad gråsten med kalkbruksfog i förbandsteknik lagd på undermålig grund. Väggsektorer med olämpligt vald byggsten hade vållat skador. Byggnadskroppen stod fri utan förtagningar i långhuset. Remstyckena i ek var överputsade och återanvända från annan byggnad, eventuellt en påbyggnadskonstruktion för takhöjning inom sakristian Vapenhusets yttre fasadsidor hade blandat byggstensmaterial i natursten och magert kalkbruk. Mindre delar hade ommurats/fogats med kalkcementbruk. Förskjutningsskador fanns inom murverket med buktande väggar, särskilt på sidorna om entrén. Murgenombrott till kyrkvinden på 1700-talet och upptagning av 1600-talets västport hade gett sprickor i västväggen. Johansson drog slutsatsen att kyrkan hade haft naturstensfasader från början, eftersom norrfasadens ursprungspartier är relativt välmurade och estetiskt tilltalande. Väggarna var målade med kalkfärg direkt på naturstenen, först vit, sedan grågul, vilket visas av många kalkfärgsfragment på norrsidans sten. Efter tillbyggnaden på 1600-talet fick kyrkan en slätputs som kalkfärgats i olika skeden i olika nyanser; varmvit, svagt rosafärgad, varmvit med inblandning av finsand, beige och gråbeige. När sakristian byggdes fick ytputsen en struktur, en slamning med lätt spritputskaraktär och samma gråbeige färg som långhuset. Långhuset förefaller sedan ha putsats med en mjukare spritputsstruktur i ytan som färgats gräddgul, varmt ljusgrå, vit i två lager och sist en vit konsthartsfärg. Sakristian hade även några ljusbruna putspartier som inte finns någon annanstans. Vapenhuset hade säkra spår av samma nyanser som långhusets fyra översta lager. All puts var dragen till marken utan markerad sockel. Forts. se anläggningshistorik. |
