Stäng fönster Kävlinge kn, HOFTERUP 34:1 HOFTERUPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Hofterups kyrka, HOFTERUPS KYRKA | |
| 5/29/17 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Hofterups kyrkoanläggning Hofterups kyrka ligger i ett öppet och storskaligt jordbrukslandskap, vars struktur har tillkommit genom skiftesreformerna. Kyrkan ligger isolerat mellan det tätbebyggda villasamhället i norr, och de öppna markerna med glest placerade gårdar i söder, vilket gör att kulturlandskapets utveckling lätt kan avläsas. Den gamla kyrkbyn kring kyrkan är numer upplöst med ett fåtal bevarade gårdstomter längs Byastugsvägen och Hofterups kyrkväg, och väster om kyrkan en äldre skola, som byggts till och gjorts om till kyrkstuga. Viktiga miljöskapande värden bärs av de träd, inte minst lindarna ut mot byvägen, och murarna som avgränsar kyrkoanläggningen från det vindpinade jordbrukslandskapet och motorvägen E6. Den utgör en påtaglig fysisk barriär i landskapet. Kyrkogården är en av många representanter för den skånska landsbygdskyrkogården. Den äldsta delen av kyrkogården och de olika utvidgningarna löper in i varandra och präglas alla av de ideal, som växte fram från 1800-talets mitt med rätlinjiga kvarter, grusade gångar och grusade gravplatser omgärdade av buxbom. Sedan dess har kyrkogården kompletterats med både urngrav-, askgravplats och minneslund, som alla är fint infogade i huvudstrukturen. Bland de personhistoriskt mer intressanta gravminnena kan framhävas det efter Nils Andersson, med en kopia på Carl Milles sten, och de efter släkten Hofverberg, som även är viktiga för kyrkans identitet. Hällarna som är ställda mot absidfasaden är exempel på hur gravminnen utformades innan kyrkogårdarna fick sin nutida funktion. På Rasmus Olssons grav från 1786 märks dödskallar med korslagda ben, figurer som kan associeras både till 1700-talets piratmotiv och barockens förgänglighetssymbolik. Kyrkans äldsta delar har daterats till sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal, vilket gör den till en av de äldsta stenkyrkorna i Skandinavien. Det romanska murverket med murar delvis i opus spicatum, som även finns i t.ex. Härslöv, kan utgöra ett viktigt framtida forskningsmaterial. Murarnas välbearbetade uttryck pekar, liksom förekomsten av ett tidigt torn och kyrkans omfattande romanska kalkmålningar, mot att Hofterups kyrka haft en betydelsefull roll för den kyrkliga utvecklingen. Av stort byggnadshistorisktoch arkitektoniskt värde är, att den romanska fönsteröppningen på norra korväggen är bevarad och dessutom ännu i bruk, något som är ovanligt. Fönstret har även en pedagogisk funktion, eftersom det ger en känsla för hur det romanska kyrkorummet såg ut och upplevdes. I exteriören märks flera konstnärligt utformade detaljer, framför allt absidens rundbågiga blindarkad, vars utformning anses besläktad med ett antal danska kyrkor från samma tid. Lika värdefulla är lejonrelieferna i kristen, som visar hur kyrkokonsten influerats t.ex. av vikingatidens djurornamentik. Från tidigt 1100-tal kommer Finjagruppens högkvalitativa kalkmålningar, som i Skåne bara bevaras i Finjas, Hofterups och Vemmerlövs kyrkor. Verkstaden kännetecknas av en enhetlig motiv- och formrepertoar och ett stramt, arkaiskt måleri med byzantiska influenser. Från Finja känns bl.a. triumfbågens änglamotiv igen, liksom användandet av dubbla kantband. Även om målningarna i Hofterup delvis är fragmentiserade och svåra att uttyda, besitter de mycket höga historiska värden, och visar samtidigt på medeltidens religiösa uppfattning, där Mariakult och helgondyrkan var viktiga komponenter. Av konsttekniskt intresse är, att målningarna på östväggen är mindre blekta, vilket enligt Rickard Holmberg kan antyda, att dessa är målade al fresco, till skillnad från korets fresker i al secco. De betydligt enklare, gotiska dekorationerna av lokal typ i långhuset har framför allt betydelse för helhetsupplevelsen av kyrkorummet. Kyrkobyggnaden karakteriseras till viss del av olika tidsskikt. Olika byggnadsdelar, såsom nykyrkan, tornets övre del, trapptornet och absidens kontreforter har successivt tillkommit av tekniska- och funktionella skäl. I de olika renoveringarna kan tidernas olika restaureringsideologier och gestaltningsideal avläsas. Kyrkan är en av de runt 70 i Skåne, som försågs med en nykyrka efter 1830. Till skillnad från t.ex. i närbelägna Hög, revs vapenhuset mot norr till förmån för en dominant volym stöttad av kontreforter och med enkel detaljeringsgrad. Gavelröstets dekorer, liksom tornets blocktandskift, refererar på tidstypiskt vis till medeltidens former. Ett byggnadshistoriskt värde finns i taklagens timmer från flera perioder, däribland absidens medeltida hammarband. Tegelpannorna är ännu traditionellt understrukna med kalkbruk, vilket bidrar till byggnadens ålderdomliga karaktär. Taktäckningen har ett värde som exempel på en förr vanlig men idag mer sällsynt byggnadsteknik. Interiören domineras av Theodor Wåhlins omgestaltning 1912. Kyrkan är i stort sett oförändrad sedan dess. Från denna tid kommer golvet, orgelfasaden, innerdörrarna, altaret, altarskranket och bänkarna. Tidstypiska är även de järnspröjsade fönstren med tandade dropplåtar. Inredningen är en syntes mellan nationalromantik och nyantik, där traditionella element blandas med antika drag t.ex. i bänkgavlarnas frontonmotiv. Den hålls samman genom en coelinblå färg, ett grepp Wåhlin använde i många kyrkor. Inredningen kontrasterar till det medeltida kyrkorummet, som Wåhlin försökte framhäva bl.a. genom att frilägga de gotiska kalkmålningarna och det norra korfönstret. Ett antal av kyrkans huvudinventarier besitter konsthistoriska värden, däribland den rikt snidade altaruppsatsen i renässansstil från 1597 och predikstolen, som båda restaurerats vid flera tillfällen. Altarmålningen från 1742 utförd av Christan Holst visar en dramatisk tolkning av området kring Golgata. Predikstolen som tillkom vid samma tillfälle har en stramt lantlig barockstil och bär numer sina ursprungliga färger. |
