Stäng fönster Oskarshamn kn, MISTERHULT 1:90 M.FL. MISTERHULTS KYRKA
Anläggning - Värdering
| MISTERHULTS KYRKA, Misterhults kyrkogård | |
| 1/1/04 |
| Motivering |
|---|
|
KULTURHISORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET På Misterhults kyrkogård har människor begravts under lång tid. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Enstaka gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och/eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. Framförallt på Gamla kyrkogården och på Stora kyrkogården förekommer titlar, så som exempelvis hemmansägare, rusthållare, kommendörkapten, riddare, mästerlots, skeppsredare, folkskollärarinna, nämndeman, fabrikör och skräddare, vilka alla vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten. Ortnamn finns angivet på ett stort antal vårdar. Misterhults kyrkogård har tillkommit genom, i stort sett, fyra anläggningsfaser som skapat de olika kyrkogårdsdelarna. Den första har medeltida rötter, även om den nuvarande strukturen härstammar från 1800-talet. Den Gamla kyrkogården berättar på sätt och vis Misterhults historia genom sitt läge och genom de titlar och ortnamn som anges på vårdarna. Här finns höga kontinuitets - och traditionsvärden att ta vara på. Stora kyrkogården som anlades i samband med att nya kyrkan uppfördes, bevarar många av de ursprungliga dragen. Dit hör bl a kyrkogårdens speciella form och skiljandet mellan köpta och allmänna gravar. Till kyrkomiljön i Misterhult hör förutom kyrkogård och kyrka, även kapellen och prästgården som tillsammans skapar en värdefull kulturmiljö med lång kontinuitet. I många av kyrkogårdens enstaka gravvårdar finns kulturhistoriska värden att tillvarata. Det kan handla om personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde, om socialhistoriskt eller stilhistoriskt värde. På Misterhults kyrkogård finns ett antal vårdar från 1800-talets mitt och slut som alla bör bevaras på plats. Det gäller även många av vårdarna från 1900-talets början. Flera av dem bär på hantverksmässiga värden. Vårdarna av smide och gjutjärn liksom staket i samma material ska föras in på församlingens inventarieförteckning. Gravplatser som är belagda med grus och/eller omgärdade av stenram eller häck av buxbom minner om en tidigare vanlig företeelse, och bör behålla sin utformning. Trävårdar har under lång tid varit ett karaktäristiskt inslag på kyrkogården. I Misterhult finns än idag en av länets största koncentrationer av bevarade trävårdar. Här finns ett högt kulturhistoriskt värde att förvalta. Träkorsen bör vårdar så att deras livslängd blir så lång som möjligt. Med tiden kan delar av vården eller hela behöva bytas ut. Den nya vården bör tillverkas med den gamla som förlaga och inskriptionsbrickan åter monteras. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Kulturhistoriskt värdefulla och viktiga för upplevelsen av kyrkogården är omgärdande stenmurar och trädkransar. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis: •Misterhults kyrkomiljö har en lång tradition som religiöst centrum och samlingsplats i socknen. Kyrkogården utgör ett samhällshistoriskt och pedagogiskt värdefullt tidsdokument. •Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med de olika tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling. Speciellt värdefull är den forna uppdelningen i köpta och allmänna gravar som ännu kan tydligt kan avläsas. Se vidare i de kulturhistoriska bedömningarna gjorda för varje område. Kulturhistorisk bedömning av Gamla kyrkogården Gamla kyrkogården i Misterhult är en plats med lång historia. Här låg den medeltida kyrkan och här har sockenborna begravts sedan dess. Den gamla sakristian som numera är kapell är en rest från den gamla kyrkan. Kyrkogården bär höga kontinuitets- och traditionsvärden och är starkt förknippad med socknens historia. Kyrkogårdens struktur idag är ett resultat av 1800-1900-talens sätt att bruka kyrkogården. Gjutjärnsstaket, stenramar och grusgravar tillsammans med ofta höga och stora vårdar hör denna karaktär till. Kring kapellet finns en tydlig koncentration av påkostade gravplatser och vårdar, varav många familjegravar brukats under flera generationer. Genom de många bevarade äldre vårdarna ges en historiskt provkarta på gravvårdar från olika tider och av olika material. Samtliga vårdar från 1800-talet bör bevaras på plats även då gravrätten gått ut. I möjligaste mån bör även de karaktäristiska höga vårdarna från 1900-talets början bevaras. Vårdar och staket av gjutjärn eller smide ska införas på församlingens inventarieförteckning. Den östra delen av Gamla kyrkogården, kring kapellet, är speciellt känslig för framtida förändringar. I områdets finns familjegravar som framförallt i kvarter B har anlagts i enhetlig utformning med grusbeläggning och omgärdande häck av buxbom, ett uttryck för ett strikt anläggningssätt som är utmärkande för stora delar av 1900-talet. Genomgående gäller att grusgravar och buxbomhäckar bör bevaras. I den västra delen finns rester av ett linjegravsområde som utmärks genom mindre vårdar och enstaka träkors. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Ett urval av linjegravarna bör långsiktigt bevaras på plats. Den täta trädkransen som omger Gamla kyrkogården har miljöskapande värden. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen för Misterhults kyrkogård i dess helhet. Kulturhistorisk bedömning av Stora kyrkogården Stora kyrkogården anlades i samband med att kyrkan uppfördes i slutet av 1700-talet. Dagens struktur är ett resultat av 1800-1900-talets sätt att bruka kyrkogården. Köpegravar anlades först på den norra delen, eventuellt även något i söder. I öster och söder begravdes de mindre bemedlade i ensamgravar, sk linjegravar. Ännu på 1920-talet var kyrkogårdens östra del tätt utnyttjat för denna gravform som vanligast markerades av ett träkors. Under 1900-talet har träkorsen efterhand plockats bort och givit plats för stenvårdar av olika slag. Det forna linjegravsområdet har också blandats upp med familjegravar. Ännu idag kan man dock tydligt avläsa uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar vilket berättar om sociala skillnader i samhället och därmed har ett socialhistoriskt värde. Köpegravsområdena A och I var länge belagda med grus och rymde många gravplatser som omgärdades av buxbomhäck. Idag är områdena isådda med gräs. Den äldre strukturen med grusbelagda gravplatser och buxbomhäckar finns dock kvar i kvarter H, öster om kyrkans kor. Grusbeläggning och buxbomhäckar bör bevaras som pedagogiska exempel på hur kyrkogården en gång gestaltade sig. För kyrkogårdens karaktär är ett bevarande av de äldsta vårdarna betydelsefullt. Här gäller det samtliga vårdar från 1800-tal samt ett urval av det tidiga 1900-talets höga vårdar, som är speciellt karaktäristiska för kvarter A och I. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde. Ett urval av de tidstypiska mindre linjegravvårdarna tillsammans med samtliga träkors bör långsiktigt bevaras. Träkorsen har under lång tid varit ett dominerande inslag på Misterhults kyrkogård, speciellt på Stora kyrkogården. Gjutjärnskorsen ska föras in på församlingens inventarieförteckning. Den markerade allén av tuja som markerar mittaxeln i öster och leder till familjegraven för Misterhults gård i den absidiala utbyggnaden, är betydelsefull för upplevelsen av kyrkogården. Även resterna av en tidigare högväxt trädkrans har ett miljöskapande värde. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen av Misterhults kyrkogård i dess helhet. Kulturhistorisk bedömning av Norra kyrkogården Norra kyrkogården anlades vid 1940-talets mitt och togs i bruk 1946. Ända fram till 1980-talet var stora delar av kyrkogården belagd med grus, men har sedan såtts igen. Även gångar har såtts igen och träd tagits ner. Rygghäckarna, som den ursprungliga planen visar, är dock kvar, liksom den övergripande strukturen. Den östra delen brukades under 1940-50-talen för linjegravar, med undantag för en rad familjegravar längst i öster. Bland linjegravarna kan man ännu i stort sett avläsa i vilken turordning de döda gravsattes. Vårdarna utgörs av karaktäristiska små kopior av stora vårdar av svart granit. Enstaka träkors finns också. Resten av kyrkogården har brukats för familjegravar. Den tydliga uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar har ett socialhistoriskt värde då det visar på sociala skillnader i samhället. Ett urval av linjegravarna bör långsiktigt bevaras på plats. Träkorsen bör bevaras på plats även då gravrätten gått ut. Familjegravsområdet bär tidstypiska drag från 1900-talets mitt, med strikta rader, rygghäckar och relativt ensartade vårdar som inte framhäver den dödes status i livet. Trädkransen som omger kyrkogården har ett miljöskapande värde. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen av Misterhults kyrkogård i dess helhet. Kulturhistorisk bedömning av Nya kyrkogården Nya kyrkogården tillkom genom en nyanläggning på 1960-talet. Kyrkogården planlades i en delvis ny stil, med en anpassning till topografin. Kistgravarna placerades i korta rader och urngravar i slänter eller under samlingar av mindre träd. Den oregelbundna formen gav plats för buskage av olika blommande buskar som i sig skapar rumslighet och variation. I den del som utvidgades 1988 har stilen i viss mån drivits mot ett mer rationellt anläggningssätt utan rygghäckar och med långa regelbundna rader av vårdar. Karaktären är typisk för nyanlagda kyrkogårdar under 1900-talets mitt och slut. Se vidare i den kulturhistoriska bedömningen av Misterhults kyrkogård i dess helhet. |
