Stäng fönster Kinda kn, PROSTEN 1 M.FL. KISA GAMLA KYRKOGÅRD
Anläggning - Värdering
| KISA KYRKA, Kisa gamla kyrkogård, Kisa nya kyrkogård | |
| 1/1/02 |
| Motivering |
|---|
|
KISA GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD FÖRST KOMMER DEN GAMLA KYRKOGÅRDENS KULTURHISTORISKA BEDÖMNING OCH LÄNGRE NER I TEXTEN KOMMER DEN NYA KYRKOGÅRDENS BEDÖMNING. Kulturhistorisk bedömning Då inventeringen av kyrkogården vid Kisa kyrka år 2002 enbart gällde den äldre kyrkogården, görs här inte någon kulturhistorisk bedömning av den nya delen som togs i bruk 1937. Nya delen inventeras separat. Kyrkogården utvidgades mot norr på 1820-talet. Innan dess låg kyrkan på dåvarande kyrkogårdens norra del, vilket var en vanlig placering under medeltiden då man i allmänhet föredrog att begravas söder om kyrkan. Kyrkogården i Kisa med murar, grindöppningar, träd och gravkapell bildar en samlad miljö med mycket höga kulturhistoriska värden. Murarna har olika ålder. Till norra muren hör bindringarna för hästar. De påkostade grindstolparna hör till grindöppningarna som markerar ingångarna, dels till kyrkogården och dels till kyrkans portaler. En bedömning av grindarnas utformning kan inte göras, då de var bortplockade vid inventeringstillfället. Träden i trädkransen visar på det parkideal som blev vanligt på landsortskyrkogårdarna framför allt under 1800-talet. Trädkransen är dessutom markerad på den häradsekonomiska kartan. Gravkapellet representerar en typ av byggnad som blev vanlig på våra kyrkogårdar framför allt under tidigt 1900-tal. Gångsystemet understryker kyrkogårdens indelning i olika kvarter och ofta orienteras gravvårdar efter gångsystemet. Kyrkogårdens yttäckning med grus söder om kyrkan har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av 1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade förhöjningarna vid vissa gravrader. Här finns även en ovanligt stor del av omramningarna kvar i form av stenramar, häckar, gravstaket och kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar från andra delen av 1800-talet. Stenramar förekommer oftast från 1920-talet och några decennier framåt. De järnstaket som finns kvar visar även på ett hantverkskunnande, vilket förstärker deras värde. Ett stort antal gravvårdar är höga och av svart, polerad granit. Det finns gravläggningar från första delen av 1800-talet och framåt. En stor del av gravläggningarna är från första halvan av 1900-talet. Alla dessa komponenter ger en viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900. I kvarter A-D finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men ungefär från mitten av 1800-talet begravdes oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats ”i linjen”. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar och i vilken ordning gravläggningarna har skett. Bevarade linjegravvårdar tyder på att begravningen gått från norr mot söder. Gravvårdarna i kvarter C är oftast 1920-tal och i kvarter A 1930-tal. Av kulturhistoriskt intresse är även den enkla utformningen av kvarter A-D med gravvårdar i raka rader. På kyrkogården i stort har enskilda gravvårdar ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Bland titlar dominerar hemmansägare, men många titlar visar även på köpenskap m m i centralorten Kisa. I kvarter GK är rygghäckarna av stor betydelse för att understryka den strikta karaktären. BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER Kvarter 1 Gravplats nr 1-134 Kulturhistorisk bedömning Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av 1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade förhöjningarna vid vissa gravrader. I kvarteret finns många omramningar kvar i form av stenramar, häckar, gravstaket och omgärdning med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av svart, polerad granit. Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från första delen av 1800-talet och framåt. Alla dessa komponenter ger en viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900. Enskilda gravvårdar har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller bl a ålderdomliga gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom s k bautasten och gravvårdar med titlar. Bland titlarna förekommer hemmansägare oftast, men här finns även gästgivare, fiskhandlare, häradsdomare m m. Kvarter 2 Gravplats nr 1-133 Kulturhistorisk bedömning Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av 1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade förhöjningarna vid vissa gravrader. I kvarteret finns många omramningar kvar i form av stenramar, gravstaket och omgärdningar med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av granit. Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från andra delen av 1800-talet och framåt, med relativt många från sent 1800-tal. Alla dessa komponenter ger en viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900. Enskilda gravvårdar har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller bl a ålderdomliga gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom kalkstensvården med s k Thorvaldsenmedaljong, korset i gjutjärn och gravvårdar med titlar. Bland titlarna förekommer hemmansägare oftast, men här finns även byggmästare, åkare, förrådsförvaltare m m. Kvarter 3 Gravplats nr 1-139 Kulturhistorisk bedömning Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av 1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och Kisa är en av dem. Här finns många omramningar kvar i form av stenramar, gravstaket och omgärdningar med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av granit. Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från andra delen av 1800- talet och framåt, med relativt många från sent 1800-tal. Alla dessa komponenter ger en viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900. Enskilda gravvårdar har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller bl a ålderdomliga gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom kalkstensvården med s k Thorvaldsenmedaljong, obelisk och s k bautastenar samt gravvårdar med titlar. Bland titlarna märks bl a överjägmästare, bryggeridisponent och tingsskrifvare. Kvarter A Gravplats nr 1-192 Kulturhistorisk bedömning I delar av kvarter A finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar. Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Bland titlar i kvarter A dominerar hemmansägare och lantbrukare. Kvarter B Gravplats nr 1-150 Kulturhistorisk bedömning Kvarterets enkla karaktär är av kulturhistoriskt intresse, då denna del av kyrkogården tidigare troligen ingått i ett område med enkla linjevårdar. Gravvårdar från 1930-talet har ett kulturhistoriskt intresse som delar av kvarterets utveckling. Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårdsoch torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Kvarter C Gravplats nr 1-134 Kulturhistorisk bedömning I delar av kvarter C finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar. En vanlig indelning av länets kyrkogårdar var tidigare att de mer påkostade gravarna låg i kvarterens utkanter eller invid kyrkogårdsmuren och de enkla linjegravarna inne i kvarteren. I kvarter C finns detta kvar genom linjegravarna och att de mer påkostade familjegravarna finns i kvarterets västra del. Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Kvarter D Gravplats nr 1-146 Kulturhistorisk bedömning I delar av kvarter D finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar. Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Som ett exempel på lokalhistoriskt värde kan trävården över bygdespelmannen ”Göra i Läpp” nämnas. Den är även mycket intressant som representant för äldre linjegravvårdar. Kvarter GK Gravplats nr 1-233 samt urngravplats nr 1-26 Kulturhistorisk bedömning Kvarter GK har inte kvar sin äldre utformning, men för dagens strikta karaktär är rygghäckarna av stor betydelse. KISA NYA KYRKOGÅRD Kulturhistorisk bedömning Den kulturhistoriska bedömningen gäller enbart Kisa nya kyrkogård. Den gamla kyrkogården behandlas i en separat rapport. Den övre och nedre kyrkogårdens struktur är i stort sett oförändrad sedan kyrkogården invigdes 1937. Till den speciella karaktären bidrar i första hand kyrkogårdens svängda och kilformade utsträckning som till stor del beror på terrängförhållandena samt terrasserna och terrassmurarna med den f d ceremoniplatsen på övre kyrkogården. Till kyrkogårdens karaktär hör även den varierande omgärdningen som består av en stenmur i väster, oxelhäck i söder och norr vid nedre kyrkogården samt ett enkelt staket norr om nedre nya. De mer påkostade järngrindarna hör till den äldre övre och nedre kyrkogården och enkla trägrindar finns vid nedre nya. Övre kyrkogården är till stor del grusad och nedre kyrkogården grästäckt vilket också verkar vara fallet på det odaterade fotografiet ovan. Där det är en grusad yta står gravvårdarna i allmänhet i uppkrattade gravrader, vilket även är fallet på Kisa gamla kyrkogård. Gravradernas utformning och t ex det lilla kvarteret M och den betonade mittaxeln i väst/östlig riktning med kvarteren E och K har lång kontinuitet. Kvarter E hör även till de delar som har en något mer påkostad karaktär med familjegravar och som ligger utmed grusgångarna. Enskilda detaljer är viktiga att bevara så som de två kalkstensbrunnarna och texttavlan vid sydvästra ingången. Kyrkogården omges av en trädkrans som till största delen består av lindar, vilket troligen har en lång kontinuitet. Detta gäller även liguster som häckmaterial på övre kyrkogården och troligen även tujahäckarna på nedre kyrkogården. Kvarter F VII på övre kyrkogården och kvarter F på nedre kyrkogården utgör till största delen linjegravsområden från slutet av 1930-talet och framåt. I kvarter F på nedre kyrkogården finns det linjegravvårdar även från andra delen av 1960-talet. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits som gravläggningsform i Sverige under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men ungefär från mitten av 1800-talet begravdes oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats ”i linjen”. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar och i vilken ordning gravläggningarna har skett. På Kisa nya kyrkogård är det inte helt lätt att följa begravningarna, vilket delvis kan bero på äldre omläggningar eller nya principer för ordningen. Troligen har linjegravsystemet använts längre i kvarter F på nedre kyrkogården än i kvarter F VII. Eventuellt har kvarter F påbörjats när kvarter F VII blivit fullbelagt. Mot detta talar att det finns gravvårdar från sent 1930-tal och tidigt 1940-tal även i kvarter F. På kyrkogården i stort har enskilda gravvårdar ett mycket högt lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Bland titlarna märks hemmansägare och f d grenadjär som är vanliga titlar på landsbygdskyrkogårdar och som visar att Kisa socken även omfattar en landsbygdsdel. Många titlar visar även på köpenskap såsom köpman, järnhandlaren och bokhandlare . De äldsta gravvårdarna har ett kulturhistoriskt värde genom att de visar när de olika kvarteren tagits i bruk. När det gäller nedre nya kyrkogården som invigdes 1980 finns ett kulturhistoriskt värde i de tre kvarterens något olika karaktär. Rygghäckarna understryker kvarterens indelning och lindarna i trädkransen för vidare traditionen med lindar från den övre kyrkogården. Kulturhistorisk bedömning Den övre kyrkogårdens struktur är i stort sett oförändrad sedan kyrkogården invigdes 1937. Till den speciella karaktären bidrar i första hand terrasserna och terrassmurarna samt den f d ceremoniplatsen som nu används som minneslund. Övre kyrkogården är till stor del grusad vilket också verkar vara fallet på det odaterade fotografiet ovan. Gravvårdarna står i allmänhet i uppkrattade gravrader, vilket även är fallet på Kisa gamla kyrkogård. Kvarter F VII utgör till största delen ett linjegravsområde med början vid slutet av 1930-talet. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men ungefär från mitten av 1800-talet begravdes oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats ”i linjen”. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar och i vilken ordning gravläggningarna har skett. I kvarteret är det inte helt lätt att följa begravningarna, vilket delvis kan bero på äldre omläggningar eller nya principer för ordningen. Det är av kulturhistoriskt intresse att bevara ”äldre” gravvårdar för att på så sätt visa när kyrkogården togs i bruk. Även enskilda detaljer på övre kyrkogården är viktiga att bevara så som brunnen vid f d ceremoniplatsen och texttavlan vid ingången. Liguster som häckmaterial verkar ha en mycket lång kontinuitet. Nedre kyrkogården, kvarter A och C Kulturhistorisk bedömning Kvarterens enhetlighet har ett kulturhistoriskt värde liksom enskilda gravvårdar. De äldsta gravvårdarna visar troligen när kvarteren togs i bruk. Nedre kyrkogården, kvarter B, D och H Kulturhistorisk bedömning Enskilda gravvårdar har ett kulturhistoriskt värde. De äldre gravvårdarna kan visa när kvarteren togs i bruk. Nedre kyrkogården, kvarter E Kulturhistorisk bedömning Kvarteret betonar centralaxeln i väst/östlig riktning och enskilda gravvårdar har ett kulturhistoriskt värde. De äldre gravvårdarna kan visa när kvarteren togs i bruk. Nedre kyrkogården, kvarter F Kulturhistorisk bedömning Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger i systemet med linjegravvårdar. Linjegravssystemet innebar att begravningar skedde i linje efter varandra vartefter dödsfall inträffade. Det började införas mot slutet av 1700-talet och upphörde i allmänhet på 1960-talet. Under 1800-talet övergick det till att bli en gravform för dem som inte ville eller kunde köpa gravplats. Det är av stor vikt att man kan läsa av i vilken ordning begravningarna har skett. Nedre kyrkogården, kvarter G och M Kulturhistorisk bedömning Kvarterets enhetlighet har ett kulturhistoriskt värde. Av äldre fotomaterial att döma har troligen kvarter M och dess utformning en lång kontinuitet. Nedre kyrkogården, kvarter K Kulturhistorisk bedömning Kvarterets strikta karaktär har ett kulturhistoriskt värde och karaktären understryks av häckarna. Nedre nya kyrkogården, kvarter A, B och C ”Kärleksstigen” Kulturhistorisk bedömning Ett kulturhistoriskt värde ligger i de tre kvarterens något olika karaktär. Rygghäckarna understryker kvarterens indelning och lindarna i trädkransen för vidare traditionen med lindar från den övre kyrkogården. |
