Stäng fönster Kävlinge kn, BARSEBÄCK 82:1 BARSEBÄCKS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Barsebäcks kyrka, BARSEBÄCKS KYRKA | |
| 6/19/17 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Barsebäcks kyrkoanläggning Barsebäcks kyrka ligger centralt i byn med kyrkan, prästgården, byahuset och skolan samlade kring en gemensam plats, som kommer från tiden före skiftet. Från allmänningen leder en allékantad väg till Barsebäcks gods. Detta rumsliga samband är en viktig del för upplevelsen av miljön, och för att kunna förstå kopplingen mellan kyrka och patronat. Kyrkan och godset bildar centralpunkter i byn och har båda ett stort symbolvärde. I dessa miljöer finns betydande samhälls- och socialhistoriska värden. Kyrkogården präglas av de stilideal, som växte fram från mitten av 1800-talet, med relativt jämnstora, singeltäckta gravar omgärdade av buxbom. Kyrkogårdens olika delar är likartat utformade, varför muren mot 1905 års utvidgning är en viktig rumslig och historisk markör. Viktiga för den ålderdomliga karaktären är trädkransen som omger kyrkogården, liksom gjutjärngrindarna med familjen Hamiltons namn. Spår av patronatssamhället finns även i gravhällen på söderfasaden och i Hamiltons familjegrav. Järnstaketet som finns runt gravplatsen är en viktig del av dess kulturhistoriska värde. Gravarnas titlar bildar en länk till det gamla jordbruks- och fiskesamhället. Det i sammanhanget ringa antalet lantbrukare kan ha sin orsak i godsets dominerande markinnehav. Invändigt finns ett antal gravhällar, förtjänstfullt samlade under orgelläktaren, som illustrerar hur gravstenar utformades mellan 1100- och 1700-talet. Barsebäcks kyrka är ett tydligt exempel på en kyrka, som successivt utvidgats med olika tillbyggnader. Kyrkan består idag av ett romanskt långhus, ett torn från omkring 1200, en nykyrka från 1500-talet med förlängning från 1700-talet, en östförlängning från 1500-talet och ett gravkor och en sakristia från 1700-talet. De romanska murarna har bakom putsen en välbearbetad gestaltning med bl.a. kvaderritsade fogar. Konstruktionen med flintbrockor lagda i jämna skift visar på ett murverk från 1100-talets första hälft. Dess påkostade uttryck pekar, liksom det tidigt uppförda tornet och idag rivna vapenhuset mot söder, mot att Barsebäcks kyrka redan vid denna tid kan ha stått under inflytande av något frälse. Resterna av ett romanskt fönster på långhusets västgavel, vilket även upptäckts i bl.a. Saxtorps kyrka men är ovanligt, visar likt stötfogen till långhuset att tornet inte var planerat för från början. Eftersom lillklockan är från 1200-talet är det tänkbart att tornet uppfördes som klocktorn vid denna tid. Andra viktiga bevarade detaljer från den romanska tiden är t.ex. kyrkans ursprungliga portaler, som anas från utsidan genom kalkningen, och inne i kyrkan resterna av ett ursprungligt sidoaltare. En kuriositet är det medeltida handavtrycket som hittats i murverket. Spåren efter en portal i östförlängningens västra del, i linje med herrskapsläktaren, är av betydelse, då de möjligen kan antyda att frälse, präst och senare patronus en gång haft en egen, mer förnämlig entré. Även taklagen är av historiskt intresse, med bl.a. ett till stora delar intakt 1500-talstaklag i östförlängningen. Allt sedan 1649, då Barsebäcks gods fick patronatsrätt till kyrkan, har det haft stor betydelse för kyrkans utformning. De arbeten som initierades av Gustav Hamilton på 1700-talet, gravkorsutbyggnaden, sakristian, övre delen av tornet och förlängningen av nykyrkan med sitt kalkstensgolv, är alla välbevarade. Inne i kyrkan blir relationen mellan kyrka och patronus tydlig genom familjen Hamiltons herrskapsläktare, som ligger ovanpå gravkoret. Det är relativt ovanligt att gravkor, herrskapsläktare och kyrkorum är sammanbyggda. Herrskapsläktaren är intakt, även om dess inredning tyvärr i hög grad förändrats sedan uppförandet. Kopplingen mellan patronatet och kyrkan märks också genom att altarets front bär Hamiltons och Hildebrands vapen. Kyrkorummet har sin centralpunkt i linje med den romanska långhusväggen, där dopfunt och predikstolen står på var sin sida. Endast härifrån är det möjligt att överblicka kyrkorummet i sin helhet. Både dopfunten, som är stilbildande för Barsebäcksgruppen och eventuellt ett arbete av Mårten Stenmästare, och predikstolen i typisk renässansstil med snidade evangelistfigurer är värdefulla. Mot nykyrkan syns den gamla fiskarläktaren, som numer används som orgelläktare. Tyvärr förvaras många lösa föremål i nykyrkan och på herrskapsläktaren, vilket förtar upplevelsen av kyrkorummet något. På herrskapsläktaren finns bevarat ett slätt cementgolv, som liksom viktoriaplattorna i koret är typiska tidsmarkörer från förra sekelskiftet, då användningen av betong slog igenom stort. Fram tills restaureringen i början av 2000-talet fanns samma golv även i långhuset. Vid detta tillfälle valde man att lägga tegel reversibelt ovanpå cementen, ett materialmässigt återställande till tiden före 1891, men att behålla de tidstypiska öppna, ekådrade bänkarna från detta år. Koret domineras av altaranordningen från 1760-talet. Altartavlan är troligen utförd av Carl Gustaf Pilo, en av våra allra främsta 1700-talsmålare. Draperimålningen bildar en praktfull inramning kring altaruppsatsen. De övriga, äldre kalkmålningarna, som spänner från fragmentiserade rester av romanskt måleri till gotiskt figurmåleri, är av betydelse för upplevelsen och förståelsen av kyrkorummet. Bland de lösa inventarierna märks den säreget snidade trabesplankan, som troligen ingått i någon form av arrangemang tillsammans med det något yngre, gotiska triumfkrucifixet. Båda föremålen är av stort värde och är utförda med hög kvalitet. Vidare finns en kyrkklocka från 1200-talet, som är en av landets längst brukade. Den gamla vackra ytterdörren från 1100-talets andra hälft, som troligen suttit i den romanska nordportalen, har ett påtagligt värde och är av de äldsta järnsmidda dörrarna som bevarats i Skånes kyrkor. Även ytterdörrarna från 1700-talet och från Wåhlins ombyggnad 1926 är välhållna och vackert utförda. |
