Stäng fönster Skellefteå kn, BYSKE 2:5 BYSKE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Byske kyrka, BYSKE KYRKA | |
| 7/21/10 |
| Motivering |
|---|
|
1800-talets kyrkobyggande i Sverige dominerades totalt av långhuskyrkor. Från seklets början till 1890 byggdes endast 35 centralkyrkor medan långhuskyrkorna kan räknas i hundratal. Den I Luleå stift finns ett fåtal centralkyrkor från 1800-talet, men de flesta av dem har det grekiska korset som planform. Bara Kalvträsk och Byske kyrkor har en polygonal form. Medan Kalvträsk enkla träkyrka skulle kunna betraktas som ett regionalt experiment inspirerat av länets rundlogar, är Byske kyrka mer arkitektoniskt genomarbetad och hör tydligt ihop med centralkyrkotraditionen. Till skillnad från Kalvträsk är Byske kyrka också mycket välbevarad utvändigt. Det pampiga höjdläget, den symmetriska utformningen och det solida byggnadsmaterialet i sten förstärker intrycket av kyrkan som en ”seren monolit”. Det epitetet har kyrkan fått av Krister Malmström, som i sin avhandling om centralkyrkor inom Svenska kyrkan beskriver anläggningen i sin helhet som ett ovanligt harmoniskt exempel på den okomplicerade centralkyrkoarkitektur som föregick mer sammansatta planer och ett rikare formspråk av den typ som Emil Langlet och andra centralkyrkoarkitekter använde sig av under 1870- och 1880-talen. Medan de ofta är uppförda i en blandning av livfull nyrenässans och nygotik har Byske kyrka en betydligt lugnare fasadverkan med sin släta vita puts, höga rundbågiga fönster, klassicistiska portaler och fina proportionering mellan vägg- och takarkitektur. Den regelbundna oktogonalplanen är helt genomförd i såväl kyrkan som dess lanternin, spira, pelare och predikstol. Utvändigt har kyrkan huvudsakligen en senklassicistisk prägel, även om den grupperade fönstersättningen kan sägas tillhöra nyrenässansen och den spetsiga spiran tillhör ett nygotiskt formförråd. Spiran lyfter byggnaden genom att knyta samman kyrkans linjer till en harmonisk triangelform och förenar därmed de olika stilarnas uttryck på ett förtjänstfullt sätt. Kyrkans planform och arkitektoniska gestaltning i kombination med det för Övre Norrland relativt ovanliga byggnadsmaterialet sten gör kyrkan unik i stiftet. Till det höga värdet bidrar den samlade kyrkomiljön med kyrkstad och delvis välbevarad äldre friliggande kyrkogård. Interiören är betydligt mer förändrad vilket delvis har minskat rummets arkitektoniska kvalitéer. De största förändringarna av kyrkorummets karaktär innebar rivningen av läktarna och flyttandet av sakristian 1955–56, vilket också medförde att korfönstren sattes igen och att ljusföringen ändrades i kyrkan. Kyrkorummets karaktär av lykta, med ljus som föll in jämnt från alla håll, minskade något, men borttagandet av läktare och sakristian öppnade samtidigt upp interiören på ett sätt som i viss mån kompenserar ljusbortfallet framifrån. Inrättandet av ett kyrktorg 1988 innebar att det tillkom en öppen yta längst bak i kyrkorummet som tenderar att bli uppställningsplats för diverse möbler av olika slag och kan upplevas som ett stökigt inslag i kyrkan. Denna yta skyms av en skärmvägg som genom sin utformning bryter av ganska mycket från kyrkans övriga karaktär och i någon mån stör kyrkans rena uttryck. Pelarna och vissa väggytor har klätts med väv, vilket också minskar kyrkans autenticitet och pelarnas verkan av arkitektoniska element. De konstnärliga tillskott som skett, i huvudsak 1914, har visserligen minskat rummets autenticitet men samtidigt tillfört nya konstnärliga värden. Här bör man särskilt nämna Carl Magnus Lindqvists måleri och Otto Wretlings glasfönster, som båda har drag av jugendstil. Båda dessa konstnärer var också regionalt tongivande och flitigt anlitade. Även altarmålningen har konstnärliga kvaliteter och ett särskilt personhistoriskt värde mot bakgrund av att konstnären Torsten Nordberg, som var mycket produktiv som kyrkokonstnär över hela landet, kom just från Byske. Han ligger också begravd här, på gamla kyrkogården. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Eftersom Byske kyrkomiljö som helhet är så innehållsrik och välbevarad har den ett högt värde som representant för det sena 1800-talets kyrkomiljöer i Norrland. Utöver kyrkan med sitt majestätiska läge och monumentala utformning är kyrkstaden, sockenstugan och den äldre begravningsplatsen viktiga delar av denna miljö. Exteriört är Byske kyrka mycket välbevarad. Kyrkan är unik i stiftet genom sin planform och arkitektoniska gestaltning, samt ovanlig genom byggnads-materialet då det vid denna tid annars mest byggdes kyrkor av trä i Övre Norrland. Trots senare förändringar har interiören fortfarande en tidsprägel som stämmer väl ihop med kyrkans ålder. Det beror till stor del på att mycket av original-inredningen finns kvar, såsom predikstolen, altaret, altarringen, altaruppsatsen, läktarbarriären och de höga åttakantiga pelarna med sina dekorativt snidade kapitäl. Dessa utgör tidstypiska och värdefulla minnen från snickeriepokens höjdpunkt. Den utsmyckning som tillkom vid 1914-1916 års restaurering har konstnärliga värden, i synnerhet lanterninens måleri av Carl Magnus Lindqvist och glasmåleriet (tidigare korfönstret) av Otto Wretling. Församlingens inventarier från Ytterstfors brukskyrka vidmakthåller kontinuiteten till traktens tidigare kyrka och har därför ett högt kulturhistoriskt värde. Den äldsta kyrkogården med det tidstypiskt och liksom kyrkan oktogonala gravkapellet, det slingrande gångsystemet, gravvårdarna från 1900-1920-talet, de många järnkorsen och området med grusgravar är historiskt värdefulla inslag i kyrkomiljön. |
