Stäng fönster Värnamo kn, RYDAHOLMS PRÄSTGÅRD 1:4 RYDAHOLMS KYRKA
Anläggning - Värdering
| RYDAHOLMS KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A-D har idag en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar, delvis längs rygghäckar, en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i den övergripande strukturen och enstaka äldre vårdar med titlar eller konstnärlig utformning. Vidmakthållandet av de tre grusgravarna fyller ett pedagogiskt syfte, som en spegling av hur hela kyrkogården tidigare såg ut. De hantverksmässiga 1800-talsvårdarna invid muren har var för sig ett mycket högt värde som representanter för den lokala gravkonsten innan industrialismen. Kvarter E, F, K, N, Q, R och S ligger längs den sträckning kyrkogårdsmuren hade innan 1929. Gravvårdsbeståndet är överlag blandat med en övervikt för efterkrigstidens enkla vårdar. Inslaget av äldre vårdar är dock påtagligt, särskilt i N och Q, och ger kvarteren såväl historiskt djup som dynamiskt uttryck. Till dessa värden kommer förekomst av titlar vilka berättar om socknens sociala sammansättning i gången tid. De sju bevarade grusgravarna besitter ett högt pedagogiskt värde som vittnesbörd om kyrkogårdens tidigare utseende. Kvarter G är ett högreståndskvarter, i söder exponerat mot huvudgången fram till kyrkporten. Det är också vid gången som de mest påkostade familjegravarna ligger, tillhöriga kyrkoherde Bexell och adelssläkterna Lilliecreutz och Danckwardt. Dessa utgör några av kyrkogårdens bäst bevarade 1800-talsgravar med sina grusbäddar och gjutjärnsstaket. De tre gjutjärnskors som är tillverkade vid Åminne bruk ger en koppling till den en gång viktiga järnhanteringen i bygden. Kvarteret får sin dynamiska karaktär genom de högresta äldre köpegravsvårdar som bevarats. Kvarter H och J är gamla köpegravskvarter som till stor del uppblandats med låga efterkrigstida vårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger huvudsakligen i de äldre vårdar som står kvar. Dessa betyder mycket för upplevelsen av ett historiskt djup i kvarteren, de högresta exemplen bidrar också till ett dynamiskt intryck. Flera av de gamla vårdarna har titlar som berättar om olika förtroendeposter och yrkesroller från en till stor del svunnen tid. Rygghäckar skapar en viss struktur i kvarter J, medan detta saknas i H. Ursprungligen upptogs hela ytan av grusgravar, men av detta finns idag inga spår. Kvarteren L och M har en sammansatt karaktär med vårdar från två sekler. Tidigare hade alla gravar grusbädd i enlighet med kyrkogårdsidealet under 1900-talets förra hälft. Av detta återstår idag bara en rest i anslutning till gången mellan västgrinden och tornporten. Detta har varit kyrkogårdens mest ansedda plats där fl era kyrkoherdar och stora hemmansägare gravlagts. Ett antal grusbäddar med rikt varierade inramningar, högresta vårdar och sorgeträd ger där en helgjuten prägel från förra sekelskiftet av högt kulturhistoriskt värde. Bland kyrkoherdegravarna återfi nns bl.a. kyrkogårdens äldsta vård och två ovanliga gjutjärnshällar. I övrigt ger kvarteren ett blandat intryck där det kulturhistoriska värdet ligger i enskilda vårdar. De äldre stenarna står för ett historiskt djup och en formmässig variation. Bevarade järnkors är vittnesbörd om den tidiga industriella gravkonstframställningen. Titlar och andra inskriptioner berättar om socknens historia under 1800- och 1900-talen. Kvarter O och P har ett ursprung som köpegravskvarter med grusbäddar, men företer idag ett blandat intryck. Av den gamla karaktären kvarstår föga och det kulturhistoriska värdet ligger i enskilda vårdar. Detta gäller främst den handfull äldre gravar som bevarats, vilka ger kvarteren ett historiskt djup och i många fall en formmässig dynamik. Vårdar med titlar berättar om hemmansägare och olika yrkesroller i 1900-talets Rydaholm. Kvarter T-X bär helt efterkrigstidens prägel med låga, enhetliga vårdar och rygghäckar, en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar. Ett värde fi nns i att vidmakthålla den övergripande strukturen medan det kulturhistoriska värdet annars inskränker sig till enskilda vårdar som får ett intresse genom titlar som förmedlar lokalhistoria. De på sekundär plats bevarade gjutjärnskorsen besitter var för sig ett högt konsthistoriskt värde. Nya kyrkogården speglar det senare 1900-talets kyrkogårdsideal med stora lättskötta gräsytor, enstaka prydnadsbuskage och rygghäckar. De uniforma, låga vårdarna är ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför Gud, särskilt tydligt i den västra delen. Urn- och minneslundar vittnar om vår tids förändrade gravsed. Stora Hålan är ett fast fornminne och skyddat enligt Kulturminneslagen. Bland de borttagna vårdarna längs murens utsida finns flera exemplar med ett kulturhistoriskt värde. kyrkogården som helhet Rydaholms kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Den ingår i en kyrkomiljö med f.d. skola och välbevarade kyrkstallar, sistnämnda idag ovanligt i länet. Kyrkogården består av två jämnstora delar. Den äldre, västra delen med kyrkan i mitten, fi ck nuvarande utsträckning vid utvidgningar åt norr och söder 1929. Den östra delen tillkom genom utvidgningar 1961 och 1980. De båda delarna omges av var sina stenmurar och utgör därmed två åtskilda enheter. Gamla delen bär landsbygdskyrkogårdens typiska drag med åldrig stenmur, smidesgrindar och trädkrans av lind. Rätvinkliga grusgångar binder samman gamla kyrkogården och defi nierar dess gravkvarter, ett drag som bevarats från det förra sekelskiftet. Kyrkan delar kyrkogården i en nordlig och en sydlig del och blir centralpunkt för två korsande huvudgångar, varav den öst-västliga kopplar samman gamla och nya kyrkogården. Anläggningens axialitet understryks av en ung allé från kyrkans sydport och söderut. Ett stramt bårhus från 1944 i sydost harmonierar med medeltidskyrkan. Kvarteren i anslutning till kyrkan, G-Q, har en sammansatt karaktär. De har tidigare varit utpräglade köpegravskvarter med häckinramade grusbäddar, en under 1900-talets förra hälft vanlig syn på länets kyrkogårdar. Idag är gruset ersatt av gräs på nästan alla gravar och de äldre vårdar som står kvar är uppblandade med efterkrigstidens låga och enkla typer. Medan de högresta äldre vårdarna speglar 1800-talets betoning av status och individ så speglar de yngre folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför Gud. Till följd av kvarterens stora förändring genom grusets avlägsnande ligger deras kulturhistoriska värde idag främst hos enskilda vårdar. Det äldre vårdbeståndet besitter höga värden. En handfull enkla granitvårdar från tidigt 1800-tal berättar liksom några smideskors från samma tid om hur den lokala, hantverksmässiga gravkonstproduktionen såg ut innan industrialiseringen. Dessa vårdar har som regel en museal placering utom i enstaka fall. Ett relativt stort antal gjutjärnskors är exempel på tidig industriell produktion av vårdar, sällan bevarad i en sådan omfattning. Flera vårdar från decennierna kring förra sekelskiftet är huggna av svart granit, vilken med stor sannolikhet kan kopplas samman med den lokala brytningen av materialet i Hjortsjö i socknen. Titlar på vårdar berättar om den sociala sammansättningen och olika yrkesroller i socknen under närmare två sekel. Det område på kyrkogården som besitter de högsta miljömässiga värdena är det som ligger väster om tornet, i anslutning till kyrkans och kyrkogårdens huvudingång. Detta har varit kyrkogårdens mest statusfyllda plats där kyrkoherdar, adelsfamiljer och storbönder låtit sig gravläggas, väl synligt för alla besökare. Här råder en sammanhållen karaktär från 1800-talets andra hälft med grusgravar inhägnade av konstrika järnstaket och stenramar. Tidstypiskt är även de sorgeträd som hör samman med några av gravarna. Vårdarna är påkostade, med en stor formrikedom. Här återfi nns också kyrkogårdens äldsta vård, en 1600-talsgravhäll. Invid tornet ligger en granithäll som enligt traditionen brukats av brudpar för att ta emot lyckönskningar, en troligen unik företeelse i länet. Stenen är fornlämningsklassad. Kvarteren från 1929 års utvidgning, A-F och R-X, domineras av låga, rektangulära vårdar från mellan- och efterkrigstid. Även här har gruset spelat en stor roll, men fi nns idag bara kvar på en handfull gravar. Karaktären är istället rent efterkrigstida med sammanhängande gräsytor och rygghäckar, vilket är en vanlig syn på svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i de övergripande strukturerna och enskilda vårdar med titlar eller konstnärliga kvaliteter. Ett antal museivårdar med höga lokal- och konsthistoriska värden fi nns uppställda vid murarna. Nya kyrkogården är tidstypisk med sina stora gräsytor, rygghäckar och uniforma vårdar utan titel. Detta speglar det senare 1900-talets ökade krav på lättskötta kyrkogårdar och samhällets kollektivistiska anda. En urn- och en minneslund är uttryck för vår tids förändrade gravsed. Nya kyrkogårdens uppbyggnad med strama granitmurar, smidesgrindar, brunn och grusgångar besitter gestaltningsmässiga kvaliteter. En stor dödisgrop, den s.k. Stora Hålan, är sägenomspunnen och fornlämningsklassad. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Kyrkogårdens tydliga struktur med äldre och yngre del samt axialt anlagda huvudgångar. - Stenmurar, smidesgrindar, trädkrans och grusgångar är viktiga inslag i kyrkogårdens gestaltning. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar äldre än 1850 och järnvårdar skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Gravarrangemang som grusbäddar, stenramar, järnstaket och sorgeträd utgör väsentliga delar i den enskilda gravens och kvarterets utformning. - Nytillskott bör betraktas restriktivt i kvarter G och västra hälften av kvarter L. Nytillskott inom övriga kvarter är mindre problematiskt, men krav på hög kvalitet bör ställas i kyrkans närhet. |
