Stäng fönster Kävlinge kn, KÄVLINGE 35:11 KÄVLINGE GAMLA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Kävlinge Gamla kyrka, KÄVLINGE GAMLA KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Kävlinge gamla kyrkoanläggning Gamla kyrkan i Kävlinge ligger centralt i samhället, omgiven av en splittrad bebyggelse. Den spritputsade muren avgränsar kyrkogården från omgivningen, där spåren av den gamla bondbyn gått förlorade. Mot norr domineras intrycket av allén upp mot den högt belägna Korsbacka kyrka, vilket understryker förhållandet mellan den gamla och nya kyrkan. Kyrkorna, Gamla kyrkans förplats mot norr, de två skolbyggnaderna och kyrkparken med hembygdsmuseet utgör rester av det gamla sockencentrat och bildar tillsammans ett grönt rum av religiös betydelse-, men också av socialt och samhällshistoriskt värde. Gamla kyrkan är idag en populär bröllops- och dopkyrka, medan kyrkparken används för olika sociala ändamål, t ex nationaldagsfirande. Kyrkogården har kvar sin asymmetriska form, såsom den avtecknas på kartor från 1700-talets slut, med gravarna oregelbundet utplacerade. Eftersom gravsättningen på kyrkogården upphörde då Korsbackakyrkan uppfördes, kommer de yngsta stenarna från tiden kring sekelskiftet 1800- 1900. Antalet gravplatser har tunnats ut sedan dess,men det finns ändå kvar en variation av gravar i olika material och bearbetning, liksom några med bevarad omgärdning. Den ringa grönskan, däribland några träd från en trädkrans, är viktiga spår av en tidigare rikare växtlighet. Den sentida lagda, kantiga stengången upplevs som främmande i den ålderdomliga miljön. Kyrkans yttre har en i alla delar ålderdomlig karaktär med långhus, kor, absid, vapenhus och storkvadratiskt torn bevarade sedan medeltiden. Kyrkan har idag kvar 1400-talets utbredning. Exteriören förenar romansk stil med gotiserande drag på ett vackert sätt. I kyrkans tjocka och välbyggda murar märks flera sandstensdetaljer, däribland socklar, friser och hörnkvadrar, som visar på medeltidens hantverkskunnande. Höga värden bär även spåren av de ursprungliga portalerna, där den ena ännu är i bruk som öppning mellan långhuset och vapenhuset, liksom den frilagda omfattningen till ett romanskt fönster. Byggnadsarkeologiska undersökningar har visat att den romanska kyrkan saknade norrfönster, vilket lär ha varit mycket ovanligt i Skåne fram tills att senmedeltidens uppfattning om den norra sidan som ”ond” slog igenom. Kyrkan har delvis kvar sin blytäckning, vilket är sällsynt, framför allt över andra byggnadsdelar än absiden. Dess bly göts om 1994, medan plåten på långhusets södra takfall är av okänd ålder. Den bär spår av olika reparationer och är lagd med förskjutna hakfalsar, en teknik som blev vanlig runt 1920. De enkla anslutningarna mellan yttertak och murar i form av putsövergångar utan synliga beslag bidrar till kyrkans ålderdomliga karaktär där murmassorna dominerar. I framför allt tornet, men även långhus och kor, finns medeltida, till stor del intakta takstolar, vilket är av betydande byggnadshistoriskt värde. Takstolarnas olika, intrikata konstruktionstyper är byggnadstekniskt intressanta. Ett värde finns även i vapenhusets traditionella undertak av takspån. Kyrkorummet framstår som mycket autentiskt, präglat av de spetsbågiga kolonettvalven från 1200- och 1300-talen. Korets helstensvalv är, liksom korvalvet i moderkyrkan i Hög, exempel på den äldsta typen av ribbvalv som utgår från 1200-talsvalven i Lunds domkyrka. Både absidmålningarna från 1325 och Lilla Harrie- gruppens mer plastiska motiv från cirka 1500 är värdefulla och har tidstypiska bildprogram. Det lilla och kompakta långhuset präglas av de överdådiga fasta inventarierna. Dopfunten av Dagstorpsgruppen, vars enkla funtar karakteriseras av rund fot och cuppa, har liksom altaruppsatsen med Mörths målningar ett stort kulturhistoriskt värde. Dopfuntens detaljutformning med ett rektangulärt hål på sidan av foten, troligen för en sidopiscina, är ovanlig och förekommer bara på ett antal skånska och gotländska funtar, vilket kan tyda på en gemensam idébakgrund eller på verkstadsförbindelser. Än mer värdefull är predikstolen, som sammanlänkas med den erkände träsnidaren Jakob Krembergs sena produktion. Korgens figurer av Lukas och Johannes har hans särpräglat expressiva drag, medan andra delar, såsom de mindre kraftfulla Moses och Johannes på predikstolsdörren, troligtvis är utförda av någon medhjälpare. I den rika ornamentiken syns på dörren en slags moresk med flätade band, en dekor Kremberg tros ha utvecklat först mot slutet av 1620-talet. Dopfuntsbaldakinen är tillverkad av provinsialmålaren Johan Ullberg. Hans extremt omfattande produktion har ofta nervärderats som naivistisk bondbarock, men på senare tid har hans verk getts en större konsthistorisk betydelse, som typiska utryck för sin tids kyrkoinredningar och hantverk. Bänkinredningen från 1700-talets början, klockarstolen med träpartier från 1500-talet och predikstolen är alla restaurerade och dekorerade av Ullberg, och utgör tillsammans en välbevarad och fint sammanlänkad helhet. Bänkarna och klockarstolen är även person- och samhällshistoriskt intressanta. Texterna ovan bänkdörrarna med namn, gårdsnummer och yrkesbeteckningar antyder 1700-talets sociala strukturer. De inristade initialerna i klockarbänken bildar en lista över kyrkans klockare genom tiderna. Borgerskapets goda ställning i Kävlinge vid denna tid illustreras även av, att en av gravhällarna i kyrkogolvet tillhör en gästgivare. Altaruppsatsen är idag uppsatt på långhusets södra vägg, medan dopfuntsbaldakinen hänger i torninnertaket ovan bänkinredningen. Inventariernas rätta liturgiska plats är naturligen på altaret, respektive över dopfunten, där spåren från tidigare uppsättning är synliga i taket. Syftet med i synnerhet baldakinen är svårt att förstå med nuvarande placering. Att flytta inventarierna riskerar emellertid medföra, att koret framträder som överlastat, samtidigt som kalkmålningarna i absiden, och det lilla absidfönstrets vackra glasmålning, skulle döljas bakom altartavlan. Bland de lösa inventarierna märks den mycket rikt dekorerade kalken i renässansstil från sent 1500-tal. Kalken har använts som dryckespokal innan den kom i kyrkans ägo, något som belyses av att dess ornamentik är inte har en utpräglat kyrklig karaktär. |
