Stäng fönster Jönköping kn, ÖDESTUGU 4:16 ÖDESTUGU KYRKA
Anläggning - Värdering
| ÖDESTUGU KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Ytan söder om kyrkan har en hävdvunnen karaktär som parkområde och bör även i fortsättningen hållas fri från nya gravläggningar. De äldre vårdar som bevarats ger kyrkogården ett historiskt djup och är av ett stort kulturhistoriskt värde. Det är oklart om de står på sina ursprungliga platser, i vilket fall så har de en stor betydelse för intrycket av kvarteret. Kvarteren A och E utgör som helhet de mest värdefulla på kyrkogården. Detta genom att grusytor och inramande häckar ej rationaliserats bort. Kvarteren blir goda representanter för ett ståndsmässigt område med familjegravar under 1900-talets förra hälft. Vårdbeståndet speglar det förra sekelskiftets individualism där statusen skulle markeras även efter döden, särskilt tydligt är detta i E, medan beståndet i A är något mera uppblandat med senare tiders enklare och mer anonyma vårdar. Kvarteren utgör viktiga inslag i helhetsintrycket av kyrkogården och är känsliga för förändringar. Som regel bör de äldre vårdarna bevaras på plats, liksom vårdar med titlar. Eventuella nytillskott bör anpassas till befintliga förhållanden. Kvarter B-D har en något sammansatt karaktär. Västra raden i B svarar med sina häckinramade grusgravar mot kvarter A och bör ses som en helhet. Tillsammans står dessa båda gravrader för den enhetligast bevarade delen av kyrkogårdens tidiga 1900-talskaraktär. Därmed är området känsligt för förändringar. De inre delarna av kvarter B och C har rester av allmänna linjen, vilket är en sällan tillvaratagen del av kyrkogårdars historia. Således är det viktigt att de aktuella vårdar som ännu står kvar bevaras på plats. I övrigt domineras det inre av C av mellan- och efterkrigstidens vanliga låga vårdar. De påkostade familjegravarna har på sedvanligt vis exponerats längs gångarna. Ursprungligen har de fl esta haft grusbäddar som nu är igenlagda och därmed försvagat intrycket. Gravarnas resliga vårdar är av stor betydelse för kyrkogårdens dynamiska framtoning. De speglar också det förra sekelskiftets individualism och statusmanifestation, till skillnad från efterkrigstidens kollektiva anda i gravkonsten. Flera äldre och ett fåtal yngre vårdar har titlar som berättar om socknens historia och därigenom utgör historiska dokument. Äldre vårdar bör bevaras på plats. Kvarteren F-H präglas av efterkrigstidens ideal, vilket är en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar. Den öst-västliga rygghäcken har ett egenvärde emedan den markerar kyrkogårdens gamla utsträckning. De få äldre vårdarna ger ett historiskt djup åt området och är viktiga att bevara på plats. De Kjellgrenska och Hebbeska gravarna är med sina gravhällar intressanta ur ett såväl person- som konsthistoriskt perspektiv. De utgör exempel på de traditionsgrundade försök till nyskapande som gjordes inom gravkonsten omkring 1930. De bör bevaras på plats. Utvidgningen från 1937 har en klar efterkrigstida karaktär, vilken fi nns företrädd på de fl esta kyrkogårdar. Detta yttrar sig i de raka raderna av jämnstora låga vårdar utan titlar. Det är folkhemmets kollektivistiska ideal som speglas, liksom tankar på allas likhet inför Gud. Man bör sträva efter att nya vårdar skall ges en storlek i överrensstämmelse med befi ntliga. Av särskilt kulturhistoriskt värde är den västra hälften av kvarter I med till stor del bevarad allmän linje från 1938-58. Allmänna linjen är som regel en de mindre bemedlades historia och har sällan lämnats kvar i någon större utsträckning på länets kyrkogårdar. Därmed är det av vikt att de återstående vårdarna bevaras på plats. kyrkogården som helhet Ödestugu kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung, men av detta syns idag inget ovan mark. I den väl samlade kyrkbyn fi nns f.d. skola, sockenstuga, fattigstuga och lanthandel. Kyrka och kyrkogård har ett mycket framträdande läge på en avsats i sluttningen ovanför byn. Kyrkogården är utvidgad åt norr 1937, men ändå sammanhållen. Omgärdningen utgörs av kallmurar med i söder en smidesgrind från 1823. Vidare fi nns en nu sekelgammal trädkrans av främst lönn. Alla dessa drag samverkar till bilden av en traditionell landsortskyrkogård. Betydelsefullt är det till stor del bevarade rutnätet av grusgångar som defi nierar gravkvarteren. Gruset spelar en viktig roll i upplevelsen av kyrkogården. Ett värdefullt och karakteristiskt inslag utgör de intakta rader av häckinramade grusgravar som fi nns kvar längs kyrkogårdsmurarna i öster och väster. De ger en god bild av hur större delen av kyrkogården såg ut under 1900- talets förra hälft. De mer påkostade familjegravarna är sedvanligt placerade längs med gångarna, där de är väl exponerade. Ett stort antal resliga vårdar från förra sekelskiftet speglar den tidens betoning av individ och status även efter döden. Detta i kontrast mot efterkrigstidens anonyma låga vårdar som dominerar i övrigt. Rester av allmänna linjens kostnadsfria gravar fi nns i det inre av kvarteren, men det rör sig mest om spillror på kyrkogårdens gamla del. En mer sammanhängande linje fi nns i västra delen av utvidgningen. Dessa spår är viktiga att vidmakthålla som en inte obetydlig del av kyrkogårdens historia. Utvidgningen präglas av efterkrigstidens kyrkogårdsideal med uniforma vårdar som ger en bild av folkhemmets kollektivistiska anda. Ett viktigt drag i kyrkogårdens gestaltning är bruket av häckar för att skapa mindre rum. Ett särdrag för Ödestugu är det närmast sekelgamla fredandet av entréområdet framför kyrkan som en park. Ursprungligen var draget av tysk-romantisk park större med fl era prydnadsbuskar och slingrande gångar, nu till stor del igenlagda. Några spridda 1700-talsvårdar minner om kyrkogårdens äldre historia och utgör viktiga dokument. På denna del av kyrkogården står även klockstapeln och ett bårhus från 1964, vilket är ett exempel på den långlivade traditionalismen inom sakralarkitekturen. En minneslund utanför östra muren speglar vår tids förändrade gravseder. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Kyrka och kyrkogård har ett framträdande läge i landskapet, vilket är klassat som riksintresse för kulturmiljövården. - Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, trädkrans, häckar och grusytor är väsentliga delar av kyrkogårdens utformning. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats, inklusive tillhörande arrangemang som grusbädd och häck. Vårdar äldre än 1850 skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Allmänna linjegravar bör bevaras på plats. - Eventuella nytillskott inom grusgravsområdena bör anpassas till befi ntlig karaktär och betraktas restriktivt på kyrkogårdens sydligaste del. |
