Stäng fönster Gnosjö kn, ÅSENHÖGA PRÄSTGÅRD 1:2 ÅSENHÖGA KYRKA
Anläggning - Värdering
| ÅSENHÖGA KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A har genom sitt välexponerade läge varit kyrkogårdens mest statusfyllda kvarter och präglas av ett stort antal äldre vårdar. Det har rört sig om ett renodlat köpegravskvarter. Den ursprungliga karaktären med grusbäddar och häckar är idag utslätad och återstår bara som spillror i form av ett par grusgravar, dessa är dock av värde att vidmakthålla i pedagogiskt syfte. Den förnämsta platsen vid kyrkogårdens huvudingång har förbehållits en stor kyrkoherdegrav och brukspatronen vid Marieholms bruk, socknens mest framträdande personer. Dessa och ytterligare en grav har stenramar som på nytt borde läggas i grus för att återskapa något av den tidiga 1900-talskaraktär som i princip gått förlorad på kyrkogården. Bland de äldre vårdarna har de av gjutjärn ett särskilt högt kulturhistoriskt värde genom att de kan knytas till bygdens järnbruk och den tidigaste industriella gravvårdsproduktionen. De högresta granitvårdarna från tidigt 1900-tal ger ett dynamiskt intryck. Titlar på vårdar speglar en svunnen tids ståndssamhälle. Kvarter B har ett förfl utet som köpegravskvarter med grusbäddar och häckar, väl exponerat mot landsvägen. Detta är en karaktär som idag är utslätad genom omläggningen till gräsmatta där efterkrigstidens låga vårdar dominerar till antalet. Det kulturhistoriska värdet ligger i enskilda vårdar där de äldre högresta exemplaren betyder mycket för upplevelsen av historiskt djup och dynamik. Titlar på vårdar speglar en svunnen tids ståndssamhälle med stark bondeklass. Några vårdar minner om väckelsens betydelse i bygden. Kvarter C har idag en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar längs rygghäckar, en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. En handfull äldre små vårdar kan indikera en allmän linje. Det är främst i dessa som kvarterets kulturhistoriska värde ligger, genom det historiska djup de ger och vad de berättar om socknens tidiga 1900-talshistoria. Kvarter D har en helgjuten efterkrigstida karaktär med enhetliga låga vårdar av grå granit, vilket speglar folkhemmets kollektivistiska anda. Ortsnamnen och de få titlarna kan knytas till Marieholms bruk och speglar därmed en viktig del av socknens 1900-talshistoria. Gångarna av kalksten och rygghäckarna hänger samman med 1950-talets kyrkogårdsestetik, här mer utpräglat än på övriga efterkrigstida kvarter inom kyrkogården. Det kulturhistoriska vär- det ligger i kvarterets övergripande strukturer och enstaka vårdar. Minneslunden speglar det sena 1900-talets gravsed. Kvarter E har överlag en efterkrigstida prägel. Det kulturhistoriska värdet ligger i det äldre vårdbeståndet, vilket ger ett historiskt djup och en dynamik åt kvarteret. Titlarna berättar om socknens sociala sammansättning kring förra sekelskiftet. Av särskilt högt värde är de musealt bevarade gjutjärnsvårdar som kan knytas till bygdens järnbruk och representerar den tidigaste industriella gravvårdsframställningen. Kvarter F utgör den gamla allmänna linjen, vilken ännu är klart avläsbar genom ett tiotal plattor från 1920- och 30-talen. Dessa är dock uppblandade med efterkrigstida vårdar. Allmänna linjen är en tidigare mycket vanlig företeelse på kyrkogårdarna men är idag sällan bevarad. De små vårdarna berättar om ståndssamhällets bredare folklager. Som en solitär står grosshandlare Jönssons individuellt utformade vård, exponerad mot gången fram till kyrkans sydport. Denna och linjegravvårdarna konstituerar kvarterets främsta kulturhistoriska värden. Ett strukturmässigt värde finns i den enhetliga, rygghäckskantade raden av jämnstora efterkrigstida vårdar av svart granit mot västra gången. Kvarter G har idag en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar längs rumsskapande rygghäckar inom en gräsmatta. Detta är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger främst i den övergripande strukturen och enskilda vårdar av hög ålder eller med titel. Nya kyrkogården speglar efterkrigstidens kyrkogårdsideal med stora lättskötta gräsytor. Vårdarnas uniformitet kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför Gud. kyrkogården som helhet Åsenhöga kyrkogård är anlagd 1857, samtidigt som den nyklassicistiska kyrkan. Kyrkogården består av en gammal och en ny del, klart avgränsade. Direkt norr om kyrkogården står ett bårhus från 1957 med särpräglad takresning. Gamla kyrkogården har en kvadratisk och strikt symmetrisk plan med kyrkan i mitten, delande kyrkogården i en nordlig och en sydlig hälft. Den omges av en ursprunglig stenmur med smidd entrégrind och sekelgammal trädkrans, typiska drag för en landsbygdskyrkogård. En viktig del av denna karaktär är även de rätvinkligt utlagda grusgångarna. Från entrén utstrålar fyra landsvägar. Gravkvarterens karaktär från förra sekelskiftet är idag utslätad genom ett konsekvent borttagande av grusbäddar och häckinramningar från gravplatserna. Omläggningen från grus till lättskötta sammanhängande gräsytor är en utveckling som de flesta av länets kyrkogårdar genomgått under senare årtionden. Detta har lett till att gravkvarterens kulturhistoriska värden främst ligger i enskilda vårdar. Vissa betydelsefulla strukturer kan dock skönjas. Väl exponerade vid huvudingången i väster finns ett par stora familjegravar från förra sekelskiftet för två av socknens mest betydande personer, kyrkoherden och brukspatronen på Marieholms bruk. Dessa båda gravar har bevarade stenramar, vars sentida gräsyta borde återgå till grus. Det är i samma kvarter som dessa, nämligen A, som det mest enhetliga beståndet av äldre vårdar fi nns, liksom de enda två grusbäddar som bevarats. Vidmakthållandet av dessa fyller ett pedagogiskt syfte. Kvarter A och B, båda på ömse sidor om huvudingången har varit utpräglade köpegravskvarter om vilket idag endast ett antal kvarstående högresta vårdar vittnar. Genom sitt väl synliga läge hade dessa kvarter hög status. Överlag dominerar en efterkrigstida karaktär på resterande kyrkogården med låga vårdar längs rygghäckar, en spegling av ståndssamhällets utjämning. Det nordöstra kvarteret, D, har en särskilt enhetlig och stram utformning från 1950-talet samt inkorporerar en häckomgärdad minneslund som är ett uttryck för vår tids förändrade gravsed. Kvarter F söder om kyrkan innehåller en ännu klart avläsbar allmän linje med ett tiotal små plattor från 1920- och 30-talen. Detta är en sällan bevarad företeelse på länets kyrkogårdar, vilken vittnar om socknens bredare folklager i svunnen tid. I fl era av kvarteren fi nns inslag av äldre vårdar, vilka ger ett historiskt djup och i många fall även blir ett formmässigt dynamiskt inslag. Ett ansenligt antal bevarade gjutjärnsvårdar besitter ett särskilt högt värde, dels genom att flera är tillverkade på järnbruk i bygden och dels genom att de representerar den tidigaste industriella framställningen av gravkonst. Flertalet av dem är samlade som museivårdar i ett hörn av kyrkogården. Titlar förekommer på många av vårdarna fram till efterkrigstiden. Dessa ger en bild av socknens historia och sociala sammansättning under 1800- och 1900-talet. Flera yrkestitlar kan kopplas samman med Marieholms bruk och den stora betydelse det hade för bygdens utveckling. I övrigt återspeglas ett samhälle med en stark och självmedveten bondeklass, karakteristiskt för godslösa socknar. En handfull vårdar bär referens till Missionsförbundets sångbok och vittnar därigenom om väckelsen. Nya kyrkogården i söder tillkom 1974 och har en enkel och stram uppbyggnad med granitklädd mur, trädrader, rätvinkliga kvarter och rader av uniforma, låga vårdar. Detta är helt i linje med det senare 1900-talets kyrkogårdsideal där funktionsaspekten spelar en stor roll, vilket de stora lättskötta gräsytorna är ett uttryck för. Vårdarnas enhetlighet ger en bild av efterkrigstidens kollektivistiska anda. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Gamla och nya kyrkogården utgör två klart åtskilda delar med olika karaktär. - Stenmurar, grindstolpar, smidesgrindar, trädkrans, grusgångar och rygghäckar är viktiga delar av kyrkogårdens utformning. - Gamla kyrkogårdens symmetriska planering. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Gjutjärnvårdar skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning. - De grusbäddar som bevarats i kvarter A bör vidmakthållas och de gravar med stenram som finns kvar i kvarteret bör återfå sin grusfyllning för att återskapa en liten del av kyrkogårdens sekelskifteskaraktär. |
