Stäng fönster Ängelholm kn, AUSÅS 74:1 AUSÅS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Ausås kyrka, AUSÅS KYRKA | |
| 11/14/16 |
| Motivering |
|---|
|
Ausås är en pittoresk kyrkby med medeltida anor, som har kvar karaktären av radby. Från det gamla sockencentrat återstår bl.a. förskolan från 1912, missionshuset från 1880-talet och prästgården, Skånes enda bevarade trelängade prästgårdsanläggning från 1700-talet i korsvirke. Anläggningen är idag även församlingshem och museum. Kyrkstigen mellan prästgården och kyrkan är kvar, även om den fysiska kopplingen är visuellt otydlig sedan allén längs stigen avverkats. Alla delar av kyrkogården är avgränsade av vackra, miljöskapande trädkransar. Östra utvidgningen och äldsta delen av kyrkogården präglas av mestadels upplösta kvarter, där gravarna står fritt i gräset utan yttre avgränsningar. När kapellkyrkogården togs i bruk, minskade bruket av den gamla, vilket idag märks i form av många tomma gravplatser, framför allt i kvarteren norr om kyrkan. I gravbeståndet märks en medeltida gravhäll. Flera gravstenar har överlämnats till församlingen, som ordnat ett lapidarium längs sydslänten på kapellkyrkogården. Dess norra, välbevarade del kontrasterar till de äldre delarna av kyrkogården genom sin välhållna klassicistiska uppbyggnad med buxbomskantade gravar och raka grusgångar, som mynnar vid en murad fontän. Ausås kyrka består av ett senmedeltida torn och ett relativt brett långhus med smalare, tresidigt avslutat kor från 1858. Byggmästare J. Hallbergs ursprungsritning hade en halvrund absid som kor, vilket gav kyrkans exteriör ett tydligt tidigmedeltida uttryck, men efter J. Åboms förändringar fick kyrkan en något mer klassicerande karaktär. Schemat med ett ombyggt torn och ett nytt kyrkorum följdes t.ex. i de närbelägna kyrkorna i Östra Ljungby (1857) och Rebbelberga (1867). Ausås kyrkas exteriör är oförändrad sedan 1869 frånsett bytet av takmaterial och norrutbyggnaden till källaren. I listverken längs långhusets takfot och tornets typiskt skånska trapptinnar finns likheter med Brunius gotikinspirerade arkitektur, även om detaljeringen inte kommer till sin rätt sedan gesimserna putsats. Runt tornet löper ett band av ljud- och bomhål, ett ovanligt arrangemang från 1848 då gavelröstena gjordes om till dagens utseende. Ett värde finns i Theodor Wåhlins fina järnfönster med blyspröjsade glas och räfflade solbänkar. Fönstren saknar innanfönster, vilket bidrar till kyrkorummets lätta ljusföring. Den välhållna, ljusa interiören präglas av valven, vars utformning ansluter till medeltida tradition, liksom Wåhlins förhållandevis ödmjuka restaurering 1906. Då tillkom kalkstensgolven, som han oftast förordade, altarringen med sitt välbevarade golv av viktoriaplattor och de öppna bänkarna i typiskt Wåhlinformspråk. Representativt för denna tid är även pärlsponten, t.ex. under läktaren, och som bröstpanel på väggarna. Den enhetliga färgsättningen i gråvitt och med blåa accenter, som ofta förknippas med Wåhlins kyrkor, är framför allt ett resultat av 1987-års renovering. Bland träinventarierna märks framför allt den ovanliga altaruppsatsen med två tavlor, båda utförda av erkända målare. Av stort konsthistoriskt värde är dopfunten med sin romanska sångtext. Den är en av blott nio skånska, medeltida funtar med idag kända religiösa inskrifter. Den sakrala texten visar möjligen på ett samröre med Herrevadskloster. I långhuset hänger en 1600-talskrona, skänkt av Spannarps gård. Bevarade ljuskronor från denna tid, vilket även finns i Höja, är ganska sällsynt och oftast förknippat med mer exklusiva kyrkor. Bland textilierna märks en tidig 1700-talsmässhake, vilka idag finns kvar i begränsad omfattning. Till sist bör nämnas orgeln, som har kvar tennpiporna från 1872 års pipverk. Dess fasad och orgelläktarens barriär är sammanbyggda, vilket är förhållandevis ovanligt, och fint samkomponerade. |
