Stäng fönster Värnamo kn, KÄRDA 3:3 KÄRDA KYRKA
Anläggning - Värdering
| KÄRDA KYRKA | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter A är kyrkogårdens äldsta del med kontinuitet från medeltid. Av detta märks dock inte mycket, utan de flesta spår är från sent 1800-tal eller senare. Kvarterets utsträckning kan dock ha medeltida kontinuitet. Kvarteret har flera gjutjärnsvårdar av mycket högt kulturhistoriskt värde som minner om närheten till Åminne. I kvarteret nordvästra del ligger även Emilie Petersens grav – “Mormor på Herrestad”. Hon har betytt mycket för den frikyrkliga missionsrörelsen och hennes grav här har därför stora kulturhistoriska värden. Gravvårdar av olika ålder och utformning står blandade med varandra utan någon tydlig struktur, vilket beror på kontinuerliga förnyelser utan en genomgripande plan. Av den anledningen ligger de kulturhistoriska värdena främst i enskilda vårdar, oavsett placering. Kvarter B är kyrkogårdens yngsta och präglas av moderna vårdar. Det är även det mest enhetliga kvarteret på kyrkogården och det är i detta som det främsta kulturhistoriska värdet ligger. Många liknande kvarter finns på de flesta kyrkogårdar och typen av gravvårdar finns även väl representerad på andra delar av kyrkogården. Enhetligheten samt att den ursprungliga indelningen av kvarteret i mindre grupper med måbärshäckar fortfarande är intakt hör det som är mest värt att bevara. Kvarter C har en splittrad åldersfördelning och gravvårdarna representerar många olika tidsepoker och sociala klasser. I avsaknad av en tydlig struktur och enhetliga områden ligger det kulturhistoriska värdet främst i enskilda gravvårdar. Dessa är gravvårdar som genom titlar och orts- eller gårdsnamn berättar om socknens historia och geografi. Här finns även konstnärligt påkostade vårdar och framför allt stora antalet gjutjärnsvårdar som är så typiskt för Kärda. Gjutjärnsvårdarna har ett mycket stort kulturhistoriskt värde genom det de berättar om närheten till Åminne bruk. Kärda kyrkogård har en ovanlig historia vilken tydligt avspeglar sig i dagens kyrkogård. Kyrkogården är uppdelad i tre åtskiljda delar, varav den äldsta delen längst i öster har medeltida kontinuitet. Den medeltida kyrkan som stod här revs 1876 och den nya uppfördes ett hundratal meter västerut där också en ny kyrkogård anlades. Den gamla kyrkogården fortsatte att användas parallellt med den nya och det dröjde fram till 1960-talet då man behövde utvidga marken igen. Området mellan de två kyrkogårdarna togs då i anspråk och man kopplade ihop de två delarna till en. Kyrkogården i Kärda utmärker sig inte bara genom denna tydliga tredelning utan även och kanske framförallt på grund av de många bevarade gjutjärnskorsen. Det stora antalet beror på närheten till Åminne bruk som har tillverkat dem, samt de många begravda som har haft anknytning till bruket, vilket även syns efter att ha studerat titlar på gravvårdarna. Det är smeder och gjutare, modellsnickare och bruksförvaltare mm som här ligger begravda. Det stora antalet gjutjärnsvårdar är ett mycket värdefullt särdrag för Kärdas kyrkogård. Även övriga gravvårdar är kulturhistoriskt värdefulla och berättar om socknens historia. Av inskriptioner på vårdarna så som titlar, orts- eller gårdsnamn lär vi oss om samhällets sociala sammansättning och dess geografi. Olika tidstypiska gravvårdar berättar genom utformning, storlek och material om skiftande ideal och hantverksskicklighet. De sociala skillnaderna i äldre tider brukar synas genom olika kvarter för köpegravar och för så kallade allmänna gravar. I Kärda saknas de allmänna gravarna och kvarteren ser följaktligen relativt homogena ut. Likaså saknas den vanliga strukturen med större köpegravar längs med kyrkogårdsmurarna, längs med gångarna eller i speciella kvarter – varför man får en bild av ett ur social synpunkt relativt homogent samhälle, präglat framförallt av närheten till Åminne bruk. Det yngre kvarteret B ger också en bild av ett socialt sett homogent samhälle – något som är betydligt vanligare och mer typiskt för tiden. Grindar och stenmurar är av olika ålder och är uttryck för respektive epok. Ingen av de tre delarna har en enhetlig trädkrans, något som inte nödvändigtvis heller behöver ha funnits vid något tillfälle. I kvarter A finns en ursprunglig och medveten gestaltning med måbärshäckar som rumslig avgränsare som är typisk för sin tid. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får nya ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla tider. Sammanfattning ● Kyrkogården har en tydlig uppdelning i tre delar som representerar olika tidsepoker. Det är önskvärt att varje del behåller sin karaktär. Detta görs lättast genom att helst koncentrera nya gravar till den yngsta delen, kvarter B, samt att andra gravar som ändå placeras i kvarter A och C anpassas i mått och proportioner till befintliga äldre vårdar. ● Kyrkogårdens främsta kulturhistoriska värde ligger i de många bevarade gjutjärnsvårdarna. Dessa är uttryck för den betydelse Åminne bruk har haft i socknen. ● Särdragen för varje kvarter bör tillvaratas och eventuellt även förstärkas. Detta görs genom att huvudsakligen lägga nya gravar i det nya kvarteret och att endast tillåta nya gravar i de äldre kvarteren om gravvårdarna anpassas i storlke, form och material till de befintliga äldre vårdarna. |
