Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Linköping kn, VRETA KLOSTER 1:9 VRETA KLOSTERS KYRKOGÅRD

 Anlaggning - Historik

Historik
Kyrkogårdens historik

Bilder se bifogat dokument!

Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums
topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från
Lantmäteriets websida. Stora delar av historiken är hämtad ur Curman/Lundbergs beskrivning
från 1935, som bland annat innehåller en genomgång av kyrkogårdens utveckling med kartor.

Gravvårdar
Vreta kyrkogård kan som enda kyrkogård i länet visa upp en obruten rad gravmonument från
äldsta medeltid fram till dagens datum.

Den äldsta kända begravningen på Vreta kyrkogård är redan från yngre stenålder. Fragment
av en så kallas stridsyxegrav från ca 2 500 f Kr är påträffad här. Sannolikt har det på platsen
också legat gravar från brons- och järnålder av samma typ som finns på alla andra höjder i
socknen. Dessa bör dock tidigt ha försvunnit i och med platsens fortsatta användande.
Från den första kristna tiden finns ett flertal fragment av gravmonument bevarade. Det rör sig
huvudsakligen om fragment av ornerade och ibland runristade så kallade Eskiltunakistor.
Dessa, uppkallade efter den plats där den först uppmärksammades, är ett
senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument i form av en stenkista. Den är ofta är rikt
ornerad, försedd med runinskrift och höga gavlar. Monumenten var avsedda att stå synliga på
kyrkogården. Fragmenten påträffades på två olika ställen (i den äldsta stenkyrkans tvärskepp
och i klosterruinens kapitelsal) under de arkeologiska utgrävningarna 1916-22. De hade
sekundärt använts till andra medeltida gravar på dessa platser. Det rör sig om 5 fragment av
gavelhällar, 8 fragment av lockhällar, varav det största har texten ……etu kiara……..kumbl
eftir ola bota sin godh…. Lät göra kummel (grav) efter Ola bonden (maken) sin
godan……Dessutom sju fragment av sidohällar. Fragmenten kommer från minst tre olika
gravmonument.

De förvaras i stenmuseet i det gamla sädesmagasinets bottenvåning där en rekonstruktion av
en eskiltunakista står. Denna är dock sammanfogad av fragment från flera olika kistor.
Fragmenten visar att Vreta var en väl etablerad begravningsplats de den kungliga närvaron
började göra sig gällande kring år 1100.

Samtliga runstensfynd är tillkomna efter 1911, vilket innebär att de inte finns förtecknade i
Östergötlands runinskrifter, de saknar därmed ÖG nummer. De har inte heller egna RAÄ
nummer. Detta är mycket olyckligt och runstenarna borde omgående föras in i respektive
register.

Inne i kyrkan finns kungliga gravar tillhörande medlemmar av Stenkilska ätten samt möjligen
också Sverkerska ätten och folkkungarna. Dessa är fördelade till de tre gravkor som efter de
personer som tidigast antogs vara begravda i dem kallas ”Ragnvald Knaphövdes gravkor”,
”Magnus Nilssons” gravkor och ”Sune Siks gravkor”. Över dessa finns fyra hällar av
medeltida typ.
På 1500-talet var Johan III mycket intresserad av att framhäva det svenska rikets historia och
även Vreta kloster och dess kungagravar. Han lät sin hovhistoriker Rasmus Ludvigson arbeta
med frågan och denne lät delvis hugga om de befintliga gravstenarna och delvis tillverka nya.

Gravmonumenten iordningställdes så att de framstod som centralmonument i ett
genomkomponerat monumentrum. Detsamma gällde vid den av Magnus Gabriel de la Gardie
på 1670-talet bekostade renoveringen av Varnhems klosterkyrka. Dessa avbildades även av
Erik Dahlberg i verket Suecia antigua et hodierna vid 1600-talets slut.
De tolkningar som gjordes av Ludvigsson och Johan III har utsatts för mycket kritik och
många forskare har behandlat problematiken kring kungagravarna. Bland annat Sigurd
Curman och Erik Lundberg (Curman/Lundberg 1935), som också genomförde utgrävningar
av sagda gravar 1916-1920. Vid samma tillfälle undersöktes också stora delar av
klosterruinen, varvid flera medeltida gravar framkom. Den senaste omtolkningen av
materialet är gjord av Marcus Lindberg (Lindberg 2004). Att det rör sig om kungliga
begravningar från tiden mellan 1100 och 1200 e.Kr är dock alla överens om. Vilka personer
som ligger i de enskilda gravarna är dock mer osäkert. Alldeles oavsett vilken av de kungliga
personer som verkligen vilar i graven i Ragnvald Knaphövdes gravkor, utgör graven en av de
äldsta kända kungliga gravarna i landet, kanske den äldsta.
Magnus Nilssons gravhäll i Vreta
klosters kyrka. Åtminstone vapenskölden
och en del av texten är
tillverkad av Rasmus Ludvigsson på
1500-talet. Själva stenen och
troligen texten kring kanten är dock
troligen medeltida.
Magnus Nilsson var en kort tid kung
i Sverige efter att ha dräpt Erik den
helige i Uppsala. Han störtades
snart av sin medsammansvurne Karl
Sverkerson. Troligen är det dock inte
Magnus Nilsson som kistans text
åtsyftar utan Magnus Henriksson
(texten nämner bara Magnus, utan
efternamn). Denne var dottersonson
till kung Inge den yngre.

Medeltida gravar har också vid ett flertal olika tillfällen påträffats vid arkeologiska
undersökningar. Dessa finns huvudsakligen norr om kyrkan inom det gamla klosterområdet.
Den första mer omfattande moderna undersökningen genomfördes av Göran Tagesson 1988
(Rapport Tagesson 1988). Undersökningen som orsakades av installation av VA och el kom
att beröra medeltida gravar längs södra korsgången, under kapitelsalen och i ett långt schakt
längs klosterbyggnadernas östmur. Sammanlagt påträffades 39 gravar, varav en relativt
betydande andel låg i kalkstenskistor. Kistorna var både av äldre romansk typ och yngre
medeltida typer. I flera fall var gravkistorna störda av senare begravningar och i några fall
fanns så kallade huvudkistor, där borttagna benrester från äldre gravar lagts och återbegravts.
Materialet är osteologiskt genomgånget av Margareta Backe och hennes rapport ligger som
bilaga till Tagessons. Genomgången visade att det i de 36 gravarna sammantaget hade
begravts ca 80 individer. Oftast en ”huvudindivid” från varje anläggning, med inblandning av
äldre gravar i varje. 69 individer kunde bedömas som vuxna, av dessa var 33 kvinnor och 27
män. En förvånansvärt jämn könsfördelning med tanke på att Vreta var ett kvinnligt kloster.
Begravningsplatsen tillhörde dock hela församlingen.

Vid inventeringstillfället pågick arbeten med restaurering av klosterruinen. Detta arbete
innebär att medeltida gravar kommer att beröras i relativt omfattande utsträckning.
Dokumentationsarbete pågår under ledning av Göran Tagesson, men några resultat har ännu
inte publicerats.

I koret finns fyra trapetsoidformade gravhällar. Formen är typisk för tidig medeltid. Endast en
av gravvårdarna är läsbar. Den är samtidigt den enda gravvård som finns kvar och påminner
om nunnornas långa verksamhet i Vreta. Stenen är av grålila kalksten.
Medeltida gravhäll i Vreta
kloster.
”Herrans år 1344 den 23
januari dog syster Maria. Glöm
henne icke, Maria!”.
För syster Marias själ åberopas
hennes namne, Jesu moder.
Vården är dokumenterad och
avritad av Sune Ljungstedt 1984.
Ljungstedt nr 1.

Vården är en omhuggen tidigmedeltida stavkorshäll. Stavkorshällarna kan sägas utgöra ett
mellanled mellan de runristade eskilstunakistorna och de medeltida gravhällarna och kan
dateras till tiden kring 1100. De finns bevarade i ett fåtal exemplar i Östergötland (2 från
Söderköping och 1 från Fivelstad). De brukar vara aningen trapetsoida och i den smala delen
ha ett korsets nedre del stående på en fot och i den bredare delen ett keltiskt ringkors. Detta
stämmer utmärkt på det aktuella exemplaret, där också spår av stavkorsets fot finns kvar,
liksom själva det rundade korset, vilket blivit ifyllt med text.

Även från 1500-talet finns en del gravmonument i kyrkan. Både gravhällen över Anna
Eriksdotter Bielke och den över Per Stolpe är både historiskt och kulturhistoriskt värdefulla.

Till vänster gravvården över Anna Eriksdotter Bielke. Till höger vården över Per Stolpe från
1598. Teckningar av Sune Ljungstedt. Ljungstedt nr 7 och 9.
I korets norra vägg finns vården över Anna Bielke. Hon var syster till drottning Margareta
Leijonhuvud (Gustav Vasas andra hustru) och farmor till Johan III:s drottning Gunilla Bielke.
På väggen ovanför finns Johan III: och Gunilla Bielkes initialer.
Per Stolpes gravmonument är den enda kända graven med anknytning till slaget vid Stångebro
1598. ”HER VNDER HVILAS I CHRISTO HE AEDLE OCH WELBÖRDEGHE PER
STOLPE TILL YTERSIÖHOLM, HVILKEN FÖR LINKIÖPINGH SLAGE BLEF, THEN
25 SEPTEMB ANNO 1598: SAMPT HANS ELSKLIGE KIERE HUSFRV ÄDLE OCH
WELBÖRDIGE ANNA SOME, HVILKEN AFSOMNADE I HERANOM
THEN……ANNO……..GVDH GIFVE THEM OCH OS ALLOM EN SALIGH
VPSTONDELSE AMEN. Uppgifterna för hustrun är aldrig ifyllda.

Stolpe var amiral vid flottan och spelade en avgörande roll vid belägringen av Stegeborg
tidigt i september. Sannolikt var han vid Stångebro ansvarig för hertig Carls artilleri, som bör
ha tagits från flottan och möjligen från det erövrade Stegeborg. Sannolikt finns fler offer för
slaget begravna i Vreta kloster, då Kungsbro gård användes som fältsjukhus för de sårade på
hertig Carls sida.

Enligt Dahlqvist 1948 ska också Vreta klosters sista kända nunna, Ebba Wase-Lejonhufvud,
Gustav Vasas svärmor, vara begravd inne i kyrkan under en gravhäll 1549. Det är dock okänt
var och kan röra sig om en av hällarna med numera oläslig text.
Inne i kyrkan finns också ett stort antal gravhällar och epitaphium från 16- och 1700-talen
bevarade. Sune Ljungstedt har förutom de redan ovan nämnda registrerat och ritat av
ytterligare 11 gravvårdar.
Mest iögonenfallande av dessa är givetvis fältmarskalken Robert Douglas och hans söners
kistor, som förvaras bakom en glasvägg i det Douglaska gravkoret. Robert Douglas var av
grevlig skotsk ätt och flydde till Sverige som ung tillsammans med sina två bröder efter en
konflikt med det skotska kungahuset. De tog tjänst under Carl IX och Gustav II Adolf och
deltog bland annat i 30-åriga kriget.

Robert var den ende som överlevde krigen av bröderna. Han tjänade upp sig till fältmarskalk
och greve. I Sverige grundade han Stjärnorps gods och påbörjade bygget av det nuvarande
slottet och slottsruinen.

Den äldsta gravvården på kyrkogården som sannolikt står på ursprunglig plats är en liten vård
av röd kalksten rest över Ion Anderson i Malfors och hans hustru, döda 1668 respektive 1684.
Vården är mycket välbevarad och står i kvarter 2c eller 14 på södra delen av gamla
kyrkogården (grav 14-20). Stenen är avritad av Ljungstedt (Ljungstedt nr 19).

Ljungstedt har också ritat av och registrerat ytterligare 3 stycken typiska vårdar från mitten av
1600-talet som förvaras i stenboden. (Ljungstedt 20-23). På kyrkogården intill gravkapellet
står två undanflyttade vårdar från 1600- och 1700-talen. Den ena rest 1695 över smeden Lars
Suenson (Svensson) i Sultegatan (svältgatan) och hans bägge hustrur. Den andra med oläsligt
namn men med årtalet 175? och titeln kyrkoherdens änka läsliga.

Vreta gamla kyrkogård innehåller för övrigt ett mycket stort bestånd av äldre gravvårdar, från
17- och 1800-talen. Öster om koret finns kvarter 2a eller 12 som nästan uteslutande innehåller
vårdar av denna typ. Här finns sammantaget 3 vårdar daterade till 1700-tal och 5 daterade till
tidigt 1800-tal.

I kvarter 1 står 6 vårdar daterade mellan 1799 och 1850 samt ytterligare 2 daterade till 1852
och 1856. De mest märkvärdiga av dessa är vården över stenhuggaren Peter Hultststen, död
1799, som tillverkat grindstolparna till kyrkgrindarna. Hans bror Pehr, sam hade samma yrke
har tillverkat vården (han ligger själv begravd i Ljung). Dessutom linköpingsbiskopen
Magnus Lenberg, död 1808 och hans kollega från Växjö O L Wallqvist, död 1800..
Ytterligare 11 vårdar från samma period står på den västra delen av kyrkogården. Historiskt
viktig är inte minst vården över biskopen Lindblom, död 1819. Lindblom var den biskop som
omgestaltade kyrkogården i Vreta till dess nuvarande form och lät uppföra den nuvarande
prästgården, bland annat.

Förutom vad som redovisas på Sune Ljungstedts lista finns ytterligare ett mycket stort antal
vårdar från 1800-talet bevarade på kyrkogården, 33 stycken. 2 Två av dessa är från 1840-talet
medan de övriga tillhör århundrades sista två decennier.

Kyrkogårdens utsträckning
Det är osäkert hur stor utsträckning den äldsta kyrkogården i Vreta haft. De kända medeltida
gravarna är koncentrerade till själva kyrkan, med dess gravkapell och till området med
klosterlämningar norr om kyrkan. Klostret förfogade över en stor trädgårdsanläggning, som
med ett komplicerat mönster av murar täckte in större delen av vad som idag är Vreta klosters
kyrkogård. Troligen fanns tidigt en kyrkogård söder om kyrkan även om några medeltida
gravar ännu inte påträffats här.

Den kyrkogård som fanns före 1790 (se karta nedan) var större än den ursprungliga. Den
samlare sydliga delen bör vara ett tillägg till den ursprungliga bredare norra delen. Enligt
Curman/Lundberg (Curman/Lundberg 1935 s 13) finns rester av en östvästligt löpande mur
under markytan. Detta bör innebära att den äldsta kyrkogården haft en rektangulär form. En
del av den framgrävda muren var murad i opus spicatumteknik (fiskbensmönster).

Före 1790-talet hade kyrkogården en mer oregelbunden form som framgår av utsnittet av
lantmäterikartan från 1696 ovan. (Bild se bifogat dokument) Den östra och huvuddelen av de södra murarna på gamla
kyrkogården är desamma som idag. På västra sidan kyrkogården finns däremot en inskärning
(7) som togs bort 1790. Kalkstensmurarna ligger kvar under markytan och är enligt Curman
och Lundberg åtminstone delvis välbevarade (Curman/Lundberg 1935). Den nya muren
murades i gråsten och är alltså betydligt yngre än de kalkstensmurar som finns kvar.

Den gamla kyrkogården fick sin nuvarande form under biskop J A Lindbloms tid (1787-1805.
Då tillskapades den nuvarande regelbundna formen och de nuvarande ingångarna tillkom. Vid
samma tillfälle tillskapades också förplatser framför den södra och västra ingången. Den södra
i förening med fattig- och sockenstuga. Den västra (nuvarande närparkeringen) som en
symetriaxel med tanke på den nya prästgård som anlades vid amma tillfälle. Lindblom lät
även bryta bort en del av klosterruinerna och skotta över en annan del av med jord och anlade
en trädgård på platsen. Denna var en utbyggnad av prosten Tiburtius trädgård på platsen
(begravd i kvarter 2a).

Kyrkogårdens utveckling har av Curman och Lundberg delats upp i fyra faser, som alla är
illustrerade i deras bok. Till detta kommer läget 1935 och 1996.

Stadium 1, den äldsta kyrkogården.
Kring den kyrka som fanns i Vreta innan klostret instiftades fanns en muromgärdad
kyrkogård. Denna hade ungefär lika stor utbredning i norr som i söder. Muren var
omsorgsfullt murad av tuktad sten. I vissa delar, kanske i hela muren förekom murning i opus
spicatum.

Stadium 2 kyrkogården före 1432
Då klostret instiftades blev kyrkogårdens område betydligt förminskat eftersom hela området
norr om kyrkan föll bort. Troligen tillkom utbyggnaden i söder av denna anledning.

Stadium 3, kyrkogården efter 1432.
Efter branden 1432 förändrades och ombyggdes klostrets ingångsparti och gränsen mellan
ingången och kyrkogården markerades med en gråstensmur. På samma gång uppfördes
troligen den mur som utåt begränsade klosterområdet. Och som nu är delvis återuppförd.

Stadium 4, Kyrkogården efter Lindbloms omändring ca 1790.
Förändringarna initierades av Lindblom eftersom hela norra sidan av kyrkan var avgärda
från kyrkogården och muren kring denna var förfallen och försedd med obekväma
ingångsluckor (stigluckor). Gränsen för kyrkogården flyttades också norrut. De gamla socken
och fattigstugorna som låg i vägen för den nya norrmuren flyttades till nuvarande läge.
Kyrkogården breddades i väster och gavs regelbunden form. De gamla höga murarna
nedtogs till nuvarande höjd.

Stadium 5 ”Dagens kyrkogård” (1935).
Dagens kyrkogård (1935) har förändrats i och med nya kyrkogårdens tillkomst 1916 (Kv A-K)
och dess tillägg 1922 (Kv L markerad som ”ny kyrkogård” på kartan). Den del av
kyrkogårdsmuren som sträckte sig norr om kyrkan togs bort i samband med restaureringen
på 1910-talet.


Stadium 6 Dagens kyrkogård(1996).

Efter 1790 genomfördes inga större föreändringar
av kyrkogårdens utsträckning förrän den nya
kyrkogården anlades 1916-1917 efter ritningar av
Erik Fant. Den utvidgades redan 1922 och två
kvarter lades till. 1944 föredrogs ett förslag om
ytterligare en utvidgning efter en plan av Erik
Lundberg. Vissa arbeten lär också ha påbörjats.

De sista kvarteren tillkom dock först 1969 Efter
ritningar av arkitekten Harald Tafvelin i Sthlm.
För att få plats med utvigdningen flyttades
Ledbergsvägen ut mot sydväst, till sitt nuvarande
läge.

Portarna
Före biskop Lindbloms tid fanns endast en trång ingång till kyrkogården i väster och två
större försedda med stigluckor i öster. Den ena av dessa är den nedan omnämnda
Bergsluckan, då kallad Likporten. Porten hade en stiglucka med avtrappade gavlar och
uppfördes på bekostnad av ryttmästare Nils Jons i Högby före 1658 då den omnämns i
protokoll. Den revs 1839 efter att ha renoverats 1809. Den andra ingången låg närmare
kyrkan, troligen strax söder om nuvarande övergången till nya kyrkogården (Kv E). Denna
ingång kallades ursprungligen Bergsporten, men togs bort 1809, varefter dess namn övertogs
av den gamla likporten.

Av de nuvarande ingångarna tillkom den västra (kallad Brudluckan) 1796 och stolparna består
av putsat tegel. Arbetet bekostades av biskop Lindblom. Stolparna murades om 1921.
Grindarna tillkom 1839 och är signerade C.I.B.L.

Södra ingången (kallad likporten) uppsattes 1800 och höggs av stenhuggaren Peter Hultsten1
(begravd på kyrkogården), Den renoverades 1917. Järngrindarna, som ersatte de ursprungliga
av trä tillkom 1831. De är ritade av direktör A B Nyström och smidda av smidesmästaren
Olof Ekberg i Nybro.

Den tredje ingången (Bergluckan) leder in till nya kyrkogården. Den hade 1936 samma slags
grind som de övriga ingångarna (1851) och enkla granitstolpar, skänkta 1839. Idag finns här
endast en enkel öppning ut mot nya kyrkogården.

Vreta klosters kyrkogård, ur en förlaga till Svecial Antiqua et Hodernia av Erik Dahlberg.
Kyrkogården återges sannolikt med schablonmässiga gravvårdar. Lägg dock märke till de
gravvårdar i form av kyrkomodeller som tycks finnas. Triangulära smidda kors av den typ
som återges finns bevarade bland annat i Skedevi i norra Östergötland. I bakgrunden syns
den höga östmuren med sina två stigluckor (Bergsluckan i norr närmast kyrkan och likporten
i söder). På kyrkogården står också en klockstapel av trä och ett timrat hus. Enligt
Curman/Lundberg 1935 är det timrade huset troligen inritat av misstag på den plats där den
sannolikt senmedeltida kyrkboden/gravkapellet står.

1 Hultsten och hans son med samma yrke anses också ha huggit en stor del av kalkstensvårdarna på kyrkogården.

Vegetation och grusgångar
I ett tidigaste skede antas att det bara funnits stigar över kyrkogården, något som också syns
vara fallet på Dahlbergs teckning ovan. Den första medvetet anlagda gången drogs år 1800
från likporten till kyrkans sydportal. 1813 tillkom gången från Bergsluckan till nuvarande
huvudingången. Övriga gångar tillkom 1841. Trappan med dess låga steg mellan brudporten
och västra ingången tillkom 1917.

I Sveriges kyrkor 1935 (Curman/Lundberg 1935) beskrivs kyrkogården som beväxt med stora
träd. Bilderna i samma verk visar också att stora delar av den östra halvan av den gamla
kyrkogården var en stor öppen yta med få synliga gravvårdar. Utmed ringmuren fanns en
trädkrans huvudsakligen av askar och utmed gångarna fanns lönnar. Samtliga planterade
1841. Några askar intill Bergsluckan var ännu. En uppgift från 1852 talar om att detta år togs
alla de gamla askarna på kyrkogården utom de vid östra porten bort.

Tidigare uppgifter talar om att prosten Tiburtius planterat korg och poppelpil 1751 samt
sibiriska ärteträd, samt almar, oxlar, rönnar och lindar kring bogårdsmuren. Tidigare fanns
askar vid västra gaveln.

Övrigt
Den på Erik Dahlbergs teckning synliga klockstapeln uppfördes under kyrkoherden Nicolaus
Magnis tid (1608-1650). Den revs då det nuvarande tornet tillkom 1764.

De gällande gravkartorna över den gamla kyrkogården är från 1941 och visar en helt annan
kyrkogård än idag. Dagens kyrkogård präglas av rygghäckssytem eller öppna gräsytor. 1940-
talets kyrkogård var helt uppfylld av grusade gravar, endera med mer eller mindre stora
stenramar mellan eller något mindre och med häckomgärding. Enda undantagen från detta är
de områden med gravar på allmänna linjen som fanns insprängda i mitten av kvarter 3 och 4
(numera kvarter 15 och 16). Linjegravområdet i kvarter 4 har ett eget kvartersnummer, 32,
men kallades tidigare kvarter 4 linje.

Arkeologiska undersökningar är genomförda vid ett flertal tillfällen förutom de som är
nämnda i den löpande texten. 2004 genomfördes två mindre undersökningar i samband med
anläggandet av en avfallshanteringsanläggning mellan parkeringen och klostergården. Samma
år genomfördes också antikvariska kontroller i samband med dragning av elledningar mm.
Inga anmärkningsvärda resultat framkom. Undersökningsledare var Christina Helander
respektive Magnus Rolöf från Riksantikvarieämbetet UV-Öst (se respektive rapporter).

Ytterligare tre undersökningar genomfördes 2005, samtliga av Göran Tagesson. Rapporter
föreligger ännu inte men slutredovisningar finns på alla tre. Den undersökningen gällde
nygrusning av västra grusgången. Här avbröts nedgrävningen då kulturlager framkom. Den
andra gällde VA-ledningar utanför klockaregården. Här framkom äldre odlingslämningar.
Slutligen genomfördes en undersökning i samband med den förra avfallsanläggningens
borttagande och områdets iordningställande till park. Här påträffades bland annat en äldre mur
som tolkades som tillhörig ett äldre hus och kulturlager vilka inte kom att beröras.