Stäng fönster Göteborg kn, HEDEN 705:11 TRÄDGÅRDSFÖRENINGENS PARK
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kort historik: (-för mer utförlig historik, se längre ned på sidan.) Trädgårdsföreningens park började anläggas 1842. Den är en av landets allra tidigaste offentliga parker och den för tillkomsttiden mest storslagna. Genom sina engelska influenser intar den en unik ställning gentemot senare anlagda stadsbarker som utformades efter tyska parkanläggningsideal. Anläggningens plan, liksom växturvalet i rabatter och planteringar, har fram till idag bibehållit sin ursprungliga karaktär med tidstypiskt växtsortiment och slingrande stigar. Ett par av parkens tidigaste byggnader är uppförda under parkens tidigaste tid (direktörsvillan 1847, elevbostaden 1868) medan många av de övriga tillkom kring sekelskiftet. Idag utgör Trädgårdsföreningens park en av de mest välbevarade offentliga parkerna från 1800-talets mitt samtidigt som den intar en särställning i parkanläggandets svenska historia. Den blev tidigt den viktigaste promenadplatsen för stadens borgerskap och utgör idag en omistlig del av stadsmiljön i centrala Göteborg. Palmhuset i Trädgårdsföreningen är en av de få bevarade representanterna i världen för en typ av arkitektur som utvecklades i England från mitten av 1800-talet. Byggnaden uppfördes 1878 i järn och glas samt på norra sidan i tegel. Ritningarna gjordes av en firma i Skottland. Byggandet finansierades genom att Göteborgs Trädgårdsförening inbjöd allmänheten att delta i ett obligationslån. KÄLLOR: Byggnadsminnen 1961-1978 - Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen den 9 december 1960 (nr 690). Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, Stockholm, 1981. ISBN: 91-38-06360-3 Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, 1992-06-02, Dnr 221-8975-92. Mer om Trädgårdsföreningens historia: Runt om i Europas större städer anlades kring mitten av 1800-talet stadsparker eller stadsträdgårdar, ofta på initiativ av trädgårdssällskap bildade av stadens borgare. Trädgårdsföreningens park i Göteborg är ett av de bäst bevarade exemplen i Europa på en sådan parkanläggning som tillkommit på privat initiativ. Liksom de övriga stadsparkerna på kontinenten kom Trädgårdsföreningen att få stor betydelse för den växande stadens struktur. Parken ligger på mark som ingått i befästningsverken runt Göteborgs stadskärna. Dessa bestod av en inre vallgrav (dagens vallgrav), vars insida kantades av bastioner med höga stenmurar (idag kajernas murar) krönta av gräsklädda jordvallar. Utanför vallgraven låg "glacisen", en ca 100 meter bred, utåt svagt sluttande torvtäckt fältvall och där utanför, på landfrontens östra avsnitt, en yttre vallgrav, troligen grundare än den inre. Bortom denna var det öppen mark för att medge fritt skottfält. Trädgårdsföreningen kom sedermera att anläggas på "glacisen" mellan slusskanalen i norr och bastionen Gustavus Magnus i söder. "Ravelinkullen" i parken utgjorde tidigare den vattenomflutna ravelinen Prins Gustaf. Omkring år 1800 hade befästningarna spelat ut sin roll och Kronan lämnade över marken till staden 1807. Marken utarrenderades som äng och betesmark fram till 1840-talet då de första planerna på en park började ta form. Trädgårdsföreningens park började planeras 1843 på initiativ av den då nybildade Göteborgs Trädgårdsförening. Drivande i projektet var kapten Henric von Normann och livmedikus Pehr Christopher Westring. Ett första förslag till utformning av parken lades fram av föreningens första trädgårdsmästare, Anton Frans Töpel, och projekteringen beställdes av stadsarkitekt Heinrich Kaufmann och dennes underordnade arkitekt löjtnant Victor von Gegerfelt, (senare mest känd som Göteborgs stadsarkitekt 1872-95). Förslaget mötte dock invändningar från bl a Westring, och omarbetades inte mindre än fyra gånger åren 1843-44. Motsättningarna ledde bl a till att Töpel och Gegerfelt avskedades i augusti 1844. Många av parkens detaljinslag härstammar dock från deras tredje omarbetade förslag från hösten 1843. Konflikten handlade mycket om ifall parken skulle bli en mer vetenskaplig anläggning med affärsinriktad trädgård, vilket förespråkades av bl a Normann och trädgårdsmästare Töpel, eller om allmänhetens intresse av en vacker park som stämningsfull promenadplats skulle få råda, en hållning som företräddes av Westring. Den senare stöddes av aktieägarna vilket ledde till att parken fick den karaktär som till stora delar är bevarad till idag. Stadsingenjör Lorens Wilhelm Brandenburg ansvarade tillfälligt för tillsynen av anläggningsarbetena i parken sedan trädgårdsmästare Töpel avskedats hösten 1844 fram till att föreningens andre trädgårdsmästare Carl Ferdinand Liepe tillträdde vårvintern 1845. Från och med hösten 1844 planerades och genomfördes en rad stora projekt i trädgården; 1847 stod följande byggnader klara; ett orangeri och ett sticklingshus (på platsen för Palmhuset) samt Trädgårdsmästarbostaden, senare kallad "direktörsvillan"(trädgårdsmästaren var från och med Georg Löwegren också trädgårdsdirektör), ritad av stadsingenjör Brandenburg. 1850-53 tillkom ett persiko- och ananashus med vinkast, ett växthus för näckrosen Victoria Regia samt en blodigeldamm med igelhus (på tillstyrkan av stadens läkaresällskap). Endast direktörsvillan finns kvar av dessa byggnader. Den del av den yttre vallgraven som ännu återstod gjordes redan 1843 i ordning till en damm som tack vare införskaffade fåglar och andra djur blev parkens mest populära besöksmål. Snart hade växtligheten utvecklats så pass att parken blev en populär och angenäm promenadplats. 1858 uppfördes ett "schweizeri" sydost om ravelinkullen, detta dåtidens exklusiva café kompletterades 1863 med en rund musikpaviljong väster om schweizeriet (dessa byggnader finns dock inte kvar idag), parken började därmed bli mer av en social träffpunkt än enbart en plats för flanörer och trädgårdsintresserade. Genom anställningen av Georg Löwegren 1859 som parkens tredje trädgårdsmästare i ordningen och därpå trädgårdsdirektör, tog parkens utveckling fart. Under Löwegrens långa direktörsskap, från 1859 till 1916, genomfördes alla de stora satsningar som bevarats in till vår tid, såsom nya entréer mot Slussgatan och Gamla Allén, vaktbostaden vid Gamla Allén, Elevbostaden, Fröhandeln och Palmhuset, restaurangen (nedbrunnen) med fontänplatsen, Lagerhuset, Frömagasinet och Växthuset ("Orkidéhuset"). Nybyggnader och förändringar under Löwegrens tid; Elevbostaden tillkom redan 1868, 1871 inskaffades parkens första fontän som placerades mellan Trädgårdsmästarebostaden (direktörsvillan) och det gamla växthuset som snart skulle ersättas av Palmhuset. Victoria-Regiahuset revs 1873 och ersattes med ett större växthus, med fyrkantiga torn vid sidorna och flyglar som inramade bänkgården (även detta revs senare). Fröhandeln uppfördes 1875-76 efter ritningar av stadsarkitekt Viktor von Gegerfelt vid den samtidigt anlagda entrén mot Slussgatan. Tidigare hade fröhandeln inrymts i trädgårdsmästarbostaden. Stallet, idag café, byggdes 1875. Palmhuset uppfördes 1878, byggnaden beställdes från Alexander Shanks & Sons i Skottland. 1882 fick huvudentrén mot Gamla Allén(Södra vägen) murade grindstolpar och staket med grindar av smidesjärn. 1880 hade schweizeripaviljongen öster om ravelinkullen för andra gången byggts ut för att möta parkens ökande popularitet, men den ansågs ändå otillräcklig och 1887 hade en ny restaurangbyggnad och konsertsalong öppnat. Parkrestaurangen ritades av Adrian Peterson och placerades mot Nya Allén, samma plats som den nuvarande restaurangen. Framför byggnaden anlades en terass och framför denna en rund grusplan med parksoffor, fontänen flyttades till mitten av planen som nu blev parkens centrum. 1890 tillkom vakthuset vid fröhandeln (norra grindstugan), och 1893 uppfördes lagerhuset. En ny vaktstuga vid Gamla Allén, idag grindstugecafét, byggdes 1902, och ersatte en äldre vaktstuga från 1877. 1902 tillkom frömagasinet och 1904 ett nytt staket mot gamla resp. Nya Allén. Dammens attraktionskraft hade minskat med tiden. Den tenderade att slammas igen vilket innebar återkommande utgrävningar sedan 1860-talet, fågellivet försämrades och dess främsta funktion var från 1869 fram till 1905 skridskobana för Göteborgs skridskoklubb. Samtidigt behövde man mer utrymme för växthus och drivbänkar. Dammen fylldes därför igen 1905 och ett nytt växthuskomplex uppfördes 1906-07, däribland "Orkidéhuset", det nuvarande växthuset närmast Palmhuset, den enda del av komplexet som bevarats till idag. Parkens skönhetsverkan formades av blomsterarrangemang och palmgrupper tillsammans med gräsplaner och träd över stora ytor. Illusionen av en park med stora mått åstadkoms genom att perspektiv här och där öppnades från gångarna över stora jämna gräsmattor och ståtliga trädgrupper. Parken erbjöd, förutom en promenad mellan vackra blommor och exotiska träd, även vila i lugna vrår, i synnerhet mellan de täta buskage och skuggande träd som kantade Vallgraven. Den öppna gräsplanen framför Palmhuset rymde, enligt en beskrivning från 1907, en botanisk anläggning för inhemska växter -små grupper med gamla bekanta från täppor och parker men också mindre kända perenner. Tidigare under Löwegrens tid utvecklades och blomstrade modet med s.k. tapetgrupper, d.v.s. dekorativa planteringar i symmetriska mönster med exotiska växter från växthusen. Ett första Rosarium med 500 sorters törnrosbuskar finns omnämnt redan 1858, enligt en uppgift från 1902 disponerade ett rosarium ytorna söder om dammen och sydöst om Palmhuset. Tiden efter Löwegrens avgång 1916 skedde inga avgörande förändringar utan blev en tid av förvaltande av den färdiga anläggningen. Parken hade sin storhetstid sedan den nya påkostade restaurang- och konsertbyggnaden stod färdig 1887 och fram till omkring 1920. På 1910-talet reducerades de mest kostnadskrävande växtarrangemangen. Efterträdaren Erik Hjelm skapade 1926 en klassicistisk axel med trädgårdsmästarbostaden i fonden genom att ersätta de rundade gångarna och gräsytorna söder om byggnaden med raka perennrabatter utefter östra sidan av Palmhuset. 1800-talets gångsystem förenklades under Hjelms tid. Fram på 1920- och -30-talen började en mer ansträngd ekonomi att sätta begränsningar för omfattningen av storslagna planteringar i parken. En stenträdgård anlades dock åren 1932-33, på en bergknalle som utgjort en udde i den igenfyllda dammen. Stenpartiet finns kvar, idag även känd som "Klippträdgården". Inga större förändringar av byggnadsbeståndet ägde sedan rum förrän 1965 då den gamla restaurangbyggnaden brann ner. Kommunen övertog anläggningen 1975, bl a med planer på att bygga en ny musikteater i parkens östra del, där det mesta av växthusanläggningarna rivits året innan. Folkopinionen stoppade planerna och 1981 bestämdes att istället anlägga nuvarande Rosariet (planteringar med omkring 1600 varianter av rosor) i parkens nordöstra del, och att renovera det hårt slitna Palmhuset som därefter blev byggnadsminnesförklarat 1985. Samtidigt bestämdes att den historiska karaktären skulle betonas vid parkens fortsatta utveckling. Fröhandeln och det rivningshotade Lagerhuset renoverades varsamt, fröhandeln hyrs idag ut som butikslokal och lagerhuset hyrs ut som samlingslokal för olika arrangemang och tillställlningar. Frömagasinet blev ombyggt till kontor. Rosariet med ny vattenkonst invigdes 1987. 1992 firade Trädgårdsföreningen 150-årsjubileum samtidigt som hela parken blev byggnadsminnesförklarad. Sommaren 1994 brann den restaurangbyggnad som ersatt den gamla efter branden 1965. 1999 invigdes den nuvarande Restaurang Trägår´n ritad av Studio Grön. Det senaste tillskottet är Rosencafét i stallbyggnaden från 1875, äldre tillbyggnader till stallet har rivits och ersatts med en ny länga som ansluter i stil till den pittoreska "nordiska" träbyggnadsstilen som präglar flera byggnader i närheten. Sedan 2001 drivs Trädgårdsföreningen helt i egen regi som en separat del av Park- och Naturförvaltningen. Sverker Larsson, Länsstyrelsen i Västra Götalands län 2007-12-20. Källa: "Trädgårdsföreningen, Vårdprogram" Länsstyrelsen i Västra Götaland & Göteborgs stad. Rapport 2007:36, ISSN: 1403-168 X |
