Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Västervik kn, GAMLEBY 4:27 GAMLEBY KYRKOGÅRD

 Anlaggning - Historik

Historik
Kyrkan
Gamleby nuvarande kyrka uppfördes 1832-33 under ledning av byggmästare J.F. Oppman och efter ritningar av arkitekt Axel Ahnfelt. Kyrkan består av ett rektangulärt kyrkorum, i öster avdelat till ett halvrunt korutsprång med flankerande biutrymmen, däribland sakristia. Vid långhusets västgavel finns ett torn. Den nya kyrkan togs i bruk för gudstjänstfirande 1833 men invigdes inte förrän fyra år senare då även den nya kyrkogården hunnit bli färdig. Invigningen förrättades den 27 aug. 1837 av biskop Johan Jacob Hedrén. Kyrkan är placerad i svag nordväst-sydöstlig riktning med tornet i nordväst.

Kyrkogårdens historik
Marken till Gamleby nya kyrka och kyrkogård tillhörde Åby säteri och skänktes av grevinnan Lewenhaupt 1823. Kyrkogården togs i bruk i samband med att den nya kyrkan invigdes 1837. Kyrkan och kyrkogården låg då en bra bit utanför tätorten. Vid denna tid bestod kyrkogården av de nuvarande kvarteren A-C samt den parkliknande del som fortfarande finns i öster om kyrkan. Ingången fanns ursprungligen i östra kanten av kvarter A. Söder om denna och sydväst om kyrkan gick den gamla vägen mot Hallingeberg. Genom en nivåskillnad mellan den gamla kyrkogården och de nyare delarna kan man ännu skönja den gamla avgränsningen. Kvar i ett buskage på kyrkogården ska ännu finnas en milstolpe. Mycket lite är känt om kyrkogårdens utseende vid den här tiden. Kvarter C har traditionellt kallats herrskapskyrkogården och har sannolikt länge varit vigd för köpegravar. Troligen är så fallet även med större delen av kvarter A som ännu bevarar mycket av 1800-talets och det tidiga 1900-talets karaktär för köpegravsområde. Det gäller även delvis för kvarter B. Var de allmänna gravarna, som var gratis, fanns under 1800-talet och fram till 1920-talet är oklart. På en flygbild från 1950 över kvarter B kan man i den nordöstra delen av kvarteret skönja vad som skulle kunna vara träkors och då sannolikt en rest av linjegravssystem.
I samband med att vägen mot Hallingeberg drogs om skapades möjligheter att utvidga kyrkogården. Detta genomfördes kring 1923 efter ritning av Nils A. Blanck, länsarkitekt, Malmö. Kvarteren D-H söder och sydväst om kyrkan tillkom. Marken hade tidigare tillhört kyrkoherdebostället, Erneberg nr 1 Prästgård, och till vissa delar nyttjats som skolträdgård. I handlingar från tiden för utvidgningen beskriver man att den gamla kyrkogården var vackert bevuxen med lövträd och omgiven av ett enkelt stängsel av bandjärn på stenfot. I programmet för utvidgningen anges att det är önskvärt att man ersätter bandjärnsstaketet med murar eller buskar och att ett äldre grindparti som finns i kyrkans ägo tas i bruk. Historien kring grindpartiet är oklar. I källorna sägs bara att det tillhört kyrkan och funnits på en annan kyrkogård. Troligt är att grindpartiet tidigare använts vid den gamla kyrkans kyrkogård. Med några kompletteringar placerades detta grindparti (daterat 1782), med mittgrind och flankeringsgrindar av smidesjärn, vid dagens stora ingång, sydost om kyrkan, vid vägen till Västervik. Murade grindstolpar och murparti vid ingången tillkom också. Söder om denna ingång skulle en öppen plats anordnas för uppställning av åkdon.
I programmet för kyrkogårdsutvidgningen 1922 anges att såväl familjegravar som ensamgravar och barngravar ska anordnas. Vidare anges att de stående gravvårdarnas höjd inte bör överstiga 1.60-1.80 m. och att de ska placeras vid familjegravar som ”hava lämplig bakgrund av grönska och terräng”. Nämnda områden är längs gamla Hallingebergsvägen samt utmed östra och södra längsgående gångarna. Vid korsvägarna i anläggningens mittaxel anser man vårdarna ska vara liggande eller högst 1 meter höga. Generellt säger man att familjegravar bör inrama områden med ensamgravar som sammanförs i fält och att gravkullar i båda fallen inte får överstiga 10 cm i höjd. I programmet sägs också att gravfälten med ensamgravar ”äro avsedda att helt överväxas av grönska, även de smala gångarna mellan gravraderna”. Ensamgravarnas vårdar bör inte överstiga 60 cm i höjd.
När det gäller planteringar anges att man ska fortsätta plantera lindar, som är det trädslag som redan dominerar, och att annan vegetation ska hållas låg så att den inte hindrar utsikten över området. Stora delar av de kvarter som anlades kring 1923 har ännu kvar mycket av den karaktär som beskrivs i programmet från tiden, med gångsystem och vårdarnas placering, även om vårdar med tiden bytts ut och många ensamgravar ersatts med familjegravar.
Ett flygfotografi från 1933 visar att kvarter A, samt delar av de nyanlagda kvarteren E, G och H. Kvarter A rymmer många stora gravvårdar stående i grus, vissa häckomgärdade, andra med gravkulle. Området består enbart av grus, med undantag för ett runt gräsparti kring en ensam vård. Även i de nya kvarteren finns många grusgravar längs gångarna, men gräs längre in i kvarteren. På ett flygfotografi från 1950 framgår att de områden som tillkom på 1920-talet ännu bara delvis tagits i bruk. Längs gångarna finns många gravplatser i bruk, men också i kvarter G som verkar bestå mest av grusgravar. I övrigt syns det gamla kvarteret B som ett grusgravsområde, med gravkullar och en del låga häckar. I kvarterets ostligaste del syns en del träkors.
År 1958 utvidgades kyrkogården åter i sydväst efter ritning av arkitekt Erik Palmgård, Västervik. Kvarter K och L tillkom. År 1988 skedde en ny utvidgning av kyrkogården mellan dåvarande kyrkogården och Erneberg. Då tillkom kvarter O och M, vilka ännu inte tagits i bruk. År 1989 gjordes forna kvarter H om till urnlund. Två andra urnlundar, U:A, vid kvarter A och U:B, vid kvarter K, har också tillkommit genom åren. U:A anlades 1979. Minneslunden i sydväst anlades 1988.