Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Älvdalen kn, IDRE 11:3 IDRE KYRKA

 Anlaggning - Historik

Historik
Kapellförsamling utbruten ur Särna, uppgått i Älvdalen 1645, efter 1651 åter utbruten ur Särna (eget pastorat 1918). /&/ Mellan åren 1914-25 stod församlingens huvudkyrka på åsen genom Idrebyn.

I: En träkyrka av okänd ålder omtalas under 1600-talet. Kyrkan revs och timret såldes 1845.

II: Ny träkyrka uppfördes 1842 efter ritningar av arkitekt C. Ståhl och under ledning av byggmästare Ris Eric Larsson från Leksand. Den bestod av ett rektangulärt långhus, som innefattade ett rakslutet korparti och en i öster avdelad sakristia, samt västtorn. När man 1914 lät uppföra en ny kyrka på annan plats (III) lät man den övergivna kyrkan stå kvar. När kyrkan från 1914 brann togs åter Idre gammelkyrka i bruk för gudstjänster. År 1932 revs den emellertid för att ge plats för den nuvarande (IV).

III: Ny träkyrka uppfördes 1914, efter ritningar av arkitekt G. Améen, på åsen genom Idrebyn. Kyrkan hade korsformad plan med torn över korsmitten. /&/ Kyrkan brann ner till grunden 1925.

IV: Den nuvarande träkyrkan består av ett rektangulärt långhus med invändigt något smalare kor, sakristia i norr och västtorn. Den uppfördes 1933 efter arkitekt Knut Nordenskjölds ritningar, i en stil som erinrar om föregångaren på platsen (II).

Exteriören är panelklädd och vitmålad. Långhusfasaderna i norr och söder indelas i fönsteraxlar genom enkla pilastrar och genombryts av rektangulära fönsteröppningar. Västtornet kröns av en rikt utformad lanternin i tre avsatser, med fantasifullt utformade ljudöppningar. Entrén till kyrkorummet sker genom tornets bottenvåning. Kyrkan är en enskeppig salkyrka med smalare, raktavslutat kor, täckt av ett tunnvalv. Väggen ovanför altaret pryds av ett krucifix, som liksom predikstolen är formgiven av Carl Fagerberg 1933.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.