Stäng fönster Linköping kn, KÄRNA 2:2 KÄRNA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kyrkogårdens historik Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från Lantmäteriets websida. Bygden närmast Kärna kyrka uppvisar inga spår efter bebyggelse från yngre järnålder, denna ligger istället på några kilometers avstånd vid Frössle, Lagerlunda och Tift. Sistnämnda med ett par av länets största och viktigaste gravfält från perioden. Möjligen kan kyrkplatsen istället kopplas till en ursprunglig offerplats vid Kärna mosse. Det är också okänt hur gammal kyrkplatsen i Kärna är. Troligen fanns dock någon form av kultplats här redan under vikingatid. För detta talar bland annat de runstenar som påträffats runt kring kyrkan och vilka är från den första kristna tiden (ÖG 105-108). En av stenarna (ÖG 105) är helt bevarad medan de övriga består av större och mindre fragment. Den är försedd med ett stort kristet kors och text i en förenklad ormslinga. Stenen uppges av Peringsköld vara inmurad i ”Kierna kyrkelucka”, en uppgift som också visar att det på 1600-talet fanns en mur med stiglucka på Kärna kyrkogård. Thurstin risti stin iftir uista fathur sin butan utan ar uar han sun kisa Thorsten reste stenen efter Viste sin fader, en duglig bonde, son till Gisle. Ett fragment som utgör den nedre delen av en sannolikt mycket stor runsten (ÖG 106), är försedd med ett fyrfotadjur, en korsning mellan en drake och en häst. Fyrfotadjur av denna typ är typiska för den berömde runristare Livsten, huvudsakligen verksam i Uppland i mitten av 1000-talet. Den låg tidigare som trappsten vid västra kyrkdörren. De enda runor som kan läsas är thu thu, vilket enligt Brate kan vara början på samma på namnet Thorsten som ju också förekommer på den bevarade runstenen. Runstenarna ÖG 107 och 108 är båda påträffade vid kyrkogårdens västra port, där det ena fragmentet var inmurat i kyrkmuren. Båda är möjligen fragment av samma sten, båda uppvisar fragment av ett kristet kors ett fåtal runor, i det första fallet …ti batha istina at i ……. (ris)tade båda stenarna till i…… Medan det på det andra fragmentet står …. ithi af…. (re)ste ef(ter)….. Den äldsta stenkyrkan i Kärna är intimt förknippad med en av de äldsta bevarade medeltidsballaderna i Sverige, ursprungligen upptecknad i Slaka på 1600-talet, ”Per Tyrssons döttrar i Vänge”. Vänge är en försvunnen gård som var belägen på Malmen nära Sjövalla. Balladen handlar om tre systrar, Katarina, Karin och Karna, som på grund av sin fåfänga är på väg försenade till kyrkan i Kaga. På väg över ”Vänga lid” möter de tre vallare, som hotar dem med våldtäkt eller död. De väljer att dö som jungfrur och på deras respektive dödsplatser ska tre källor ha runnit upp. En av dessa källor, den som slog upp på Karnas dödsplats, finns kvar under kyrkan som skall vara uppkallad efter henne. Sedermera uppsöker vallarna Vänge och försöker sälja jungfrurnas kläder, den uppretade fadern slår ihjäl de äldsta innan han får reda på att de är hans egna på uppfostran bortlämnade söner. Som syndamen uppför fadern Kärna kyrka som en kopia av Kaga. Vad skall vi nu göra för syndamen Kaller var deras skog Låt oss bygga en kyrka av kalk och sten Medan skogen han lövas Den kyrkan skall heta Kärna Kaller var deras skog Den bygga vi nu så gärna Medan skogen han lövas Vid den 1961 år genomförda schaktövervakningen av arbeten med dränering av kyrkan påträffades grundmurar efter den rivna sakristian och det likaledes rivna vapenhuset. Intill sakristians västra mur påträffades en kalkstenskista med ett skelett, sannolikt medeltida. Huvudet var lagt mellan två kalkstenar på en kudde av murbruk. Graven berördes inte annat än perifert av dräneringsarbetena och ingen total utgrävning gjordes vid detta tillfälle (Rapport Lindqvist 1961). Inga medeltida eller tidigmoderna gravar eller gravmonument finns bevarade på Kärna kyrkogård. Från stormaktstiden finns dock ett exempel på en gravsten. Söder om koret ligger ett antal fragment av en sönderslagen kalksten från 1647. Namn och titel kan inte längre läsas annat än i fragment, men året 1647 syns ännu tydligt. Stenen dokumenterades av Sune Ljungstedt 1984. Av sockenstämmeprotokoll framgår att det på kyrkogården tidigare stått en klockstapel, vilken revs i samband med att ett torn tillkom 1750. Klockstapeln hade då under hela 16- och 1700-talen varit i dåligt skick och behövde ofta repareras. Den äldsta på plats bevarade gravstenen har en märklig historia. Den är efter en insamling i socknen, rest över den fyraåriga flickan Stina Persdotter i Tokarp. Texten är dramatisk: ”Härwid hwilar Unga pigan Stina Persdotter Från Tockarp Hwars timmeliga lif På åldrens 4:e år Af faderns mordiska händer Utsläcktes den 12 maij 1782” Baksida ”Liktext psalm 41 v 10 Min vän den jag mig betrodde Trampade mig Under fötterna” Händelsen berörde socknen djupt. Insamlingen till stenen gjordes då modern, med ytterligare ett spädbarn var utfattig och utan hjälp av maken som givetvis var i fängsligt förvar. Den efterföljande rättegången visade att mannen var svårt mentalsjuk, hörde röster och ibland uppträdde förvirrat. Något motiv till dådet gick inte att få fram, men troligen rörde det sig om ett ”utvidgat självmord”, det vill säga han begick en gärning som nästan med tvång måste leda till dödsstraff. Detta utdömdes också i flera rättsinstanser. Slutet blev att Peter eller Per Larsson, fadern, genom ett ingripande av Gustav III själv, istället befanns vara sinnesjuk. Han blev det första fall där ett sådant tillstånd fick rättslig status och han sattes resten av livet på fästning, med befallning av kungen om mild behandling. Ytterligare tre vårdar, undanställda tillsammans med fyra övriga i en liten grupp i sydvästra hörnet är av typen att döma från sent 1700-tal. Alla är dock helt oläsliga. Sune Ljungstedt dokumenterade ytterligare två vårdar vid besök 1984 och 1991. Båda saknas idag. Möjligen kan den svårt skadade äldre stenen på plats 1 i det inre kvarteret vara identisk med Ljungstedts vård nr 11. Den har i så fall haft en text som börjar ”här hvilar frälse befallningsmannen Johan Larsson och dess hustru Brita Nilsdoter. Han dg på Noby d Sept 1796 67 år gamla efter 42 års trogen tienst på Lagerlunda” Platsen alldeles intill Lagerlundas övriga gravstenar talar för att det fragment som finns idag är en del av den ursprungliga stenen (se Ljungstedts teckning i bilaga). Ljungstedts vård nr 15 var rest över Madelaine Borguinon född i Berlin 1715 och död vid Torfors (Tolefors) 1795. Trots det franskklingande namnet alltså en tyska. Kyrkogården har bevarat ett stort antal gravvårdar från 1800-talet. Ett par av dem mycket tidiga. Äldst av dessa är ett högt kors av kolmårdsmarmor rest över Capitainen Iohan Daniel Ehrenborgh och hans maka Wilhelmina född Douglas redan 1815. Av ovanlig typ är kyrkogårdens näst äldsta vård lagd över pastorskan Anna Catharina Curman, död 1820. Denna är en rund liggare med en upphöjd sargkant. Även makens komministern och pastorn i Kärna, J M Wesséns gravvård är bevarad och står ett tjugotal m västerut. Han dog 1843 och är begravd tillsammans med sin andra hustru Johanna Willberg, död 1880. Till kyrkogårdens äldsta vårdar hör också en grupp av tre vårdar som står tillsammans vid norra muren. Alla resta över medlemmar i den friherreliga familjen Lagerfeldt på Lagerlunda. Israel Lagerfeldt, död 1931, Albert Israel Gustaf Lagerfeldt död 1851 och Albert Israel Gustaf Lagerfeldt, död 1869. Längs med den ursprungliga kyrkogårdens ytterkanter har ytterligare 11 vårdar från sent 1800-tal bevarats på ursprunglig plats. Flera av dessa är höga kors, vilka står på mindre kullar. Även i den inre delen finns ett mindre antal, 5 stycken. Till detta kommer också 3 stycken undanställda vårdar i den nya kyrkogårdens sydvästra hörn. Redan 1882 förslogs den utvidgning av kyrkogården som sedan företogs 1930-31. För att förbereda för denna planterades ekar som skulle stå som trädkrans redan 1882. Dessa kom sedan att utnyttjas 1931. Drygt 300 platser var planerade söder och väster om gamla kyrkogården. Utvidgningen var ganska smal och finns markerad på ekonomiska kartan (sid 4). Samtidigt gavs också tillstånd för rivning av den gamla kyrkogårdsmuren mellan de nya platserna och resten av den gamla kyrkogården. I samband med rivningen togs en del runstensfragment ut ur muren och placerades vid västra ingången. 1961 invigdes den nya kyrkogården av biskop Helge Brattgård. Den innehåller ytterligare drygt 400 platser fördelade på tre kvarter öster om den gamla kyrkogården. 1994 gjordes en ny plattsättning framför entrén till kyrkan samtidigt gjordes en gång i samma material fram till huvudgrinden. 2004 genomfördes en arkeologisk förundersökning på kyrkogården i samband med arbeten för VA och fjärrvärme (Rapport Helander 2004). Huvudschaktet löpte från församlingshemmet, genom norra grinden och in till kyrkans nordöstra hörn. Strax innanför grinden påträffades en ansamling av större stenar (ca0,3 -0,5 m stora) liggande i smuligt kalkbruk ca 0,5 m under dagens marknivå. Anläggningen tolkades som en möjlig äldre bogårdsmur, vilket är mindre sannolikt, då dessa sällan eller aldrig är murade med bruk. På själva kyrkogården berördes sex gravar perifert av schaktet. Detta kunde vinklas och nivån höjas vid ett par tillfällen, så att inga gravar behövde tas bort. Fyra gravar bedömdes möjligen kunna vara medeltida medan resten bedömdes som efterreformatoriska. Bedömningen byggde på gravarnas orientering utifrån den romanska respektive den nyare kyrkan. |
