Stäng fönster Mjölby kn, MAGISTRATEN 1 VÅRFRUKYRKAN
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| FÖRSAMLING 1995 - SKÄNNINGE BEFOLKNINGSTAL - 1805: 875, 1900: 1290, 1995: 3630 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida stadsförsamling. LÄGE OCH OMGIVNING - Vid medeltidens utgång fanns i Skänninge två församlingskyrkor, Vår Fru och Allhelgona. Sedan 1500-talet har församlingarna haft gemensam kyrka, nämligen Vår Fru. Vår Fru placerades vid den medeltida stadens stora torg. I staden har förutom de två församlingskyrkorna funnits flera säkert kända medeltida kyrkor och kapell. Hospitalskapellet i Skänninge tillägnat S:ta Katarina grävdes ut på 1920-talet. Det var belägen en km norr om staden i närheten av Biskopsberga invid Skenaån. Ett Helgeandshus, som stod nybyggt 1331, låg i stadens sydöstra del. I staden låg under medeltiden två dominikankloster, som på 1900-talet grävts ut. Brödrakonventet tillkom 1237 i östra delen av staden och tillägnades Helge kung Olov. Sannolikt år 1282 inrättades ett kvinnligt konvent som fick namn efter grundarinnan, den heliga Ingrid av Skänninge, som dock inte skrinlades förrän 1507. Det låg norra delen av staden. Klostret övertog platsen för en äldre kyrka, nämligen Sankt Martin. Vilken status denna haft i den kyrkliga organisationen är inte säkert känt. Möjligen har den utgjort ytterligare en tidig församlingskyrka, men det är också tänkbart att den fungerat som kungsgårdskyrka eller gillekapell. Vid utgrävningen av klosterlängorna påträffades fragment av s.k. tidiga gravmonument av s.k Eskilstunatyp från den gamla kyrkogården, vilket tyder att den har rötter i 1000-talet. Huruvida nunnorna lät riva Sankt Martins kyrka eller anpassade den till klosterkyrka är inte säkert känt. RASERAD KYRKA / RUIN - DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan uppfördes i tegel omkring 1300 som en treskeppig hallkyrka med rakslutet korparti i öster och indraget torn i väster. Ett vapenhus har funnits i söder, och i norr låg en sakristia, ett kapell samt ett vapenhus, senare omändrat till förvaringsutrymme. Dessa tillbyggnader, åtminstone sakristian, bör ha varit i huvudsak samtida med kärnkyrkan. Samtliga tillbyggnader har rivits i etapper under 1700- och 1800-talen. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören blottar ett murverk av tegel i munkförband på kalkstenssockel, har spetsbågiga fönsteröppningar och täcks av ett säteritak. Tornet kröns av en huv, vars nuvarande utseende tillkom 1776. Den trappformade östgaveln pryds med blinderingar, bl.a. i form av en ros och ett kors. Långväggarna avslutas upptill med en blinderingsfris. På västgaveln flankeras tornet av fönsterformade blinderingar. Strävpelare finns på samtliga sidor av kyrkan. Ingångarna är belägna i väster och i söder i långhusets västra del. De treskeppiga kyrkorummets valv är ursprungligt i sidoskeppen. Mittskeppsvalven förstördes vid en brand 1718, och ersattes på 1730-talet med ett trävalv. De nuvarande tegelvalven tillkom vid en restaurering 1874-76, med bevarande av de ursprungliga konsolerna av kalksten, sparsamt dekorerade i låg relief. I samband med 1870-talets restaurering togs den fasta bänkinredningen bort och som altarprydnad uppställdes en kopia av Thorvaldsens Kristus. År 1927 genomfördes en restaurering efter förslag av arkitekten Erik Fant. Kyrkan fick åter fast bänkinredning, altartavlan från 1600-talet återuppsattes och man strävade efter att återställa interiören i dess 1700-talsskick. Altartavlan består av ett mittparti med två flyglar. Den målades 1631 av Per Brahe d.ä:s hovmålare Johan Werner, och består av en något förenklad kopia av Marten van Heemskerks stora altartavla från omkring 1540 i Linköpings domkyrka. Altartavlan kröns av en skulpturgrupp, som troligen tillkom något senare under 1600-talet. Predikstolen är troligen ungefär samtida med altaruppsatsen, och målades första gången 1661. Den nuvarande trappan tillkom vid 1870-talets restaurering. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Dopfuntens cuppa är från omkring 1300. Den nuvarande foten av trä är från 1900-talet. Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003. |
