Stäng fönster Hultsfred kn, KYRKOGÅRDEN 3 HULTSFREDS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Linköpings stift, Kalmar län – en kort historik Linköpings stift bildades i början av 1100-talet och omfattade då Småland, Öland och Gotland. Ur Smålandsdelen bildades 1163 Växjö stift. Sin nuvarande omfattning erhöll Linköpings stift 1603, då södra delen av Kalmar län och Öland avskildes och bildade Kalmar stift, senare 1916 tillfört Växjö stift. Under medeltid utgjordes Småland av ett tiotal små folkland i gränsområdet mellan västra och östra Götalands slättbygder i norr och de gammaldanska landskapen vid rikets gräns i söder. Kust- och inlandsbygder var glest befolkade och politiskt tycks området ha varit svagare knutet till det svenska riket än övriga landskap. Först i slutet av 1200-talet började området framträda i rikspolitiskt sammanhang. De tidigmedeltida kyrkorna var oftast små enkla träbyggnader utan torn. Först under senare del av medeltiden började man bygga av sten, vilket krävde helt annat kunnande och en större ekonomisk insats. I de förhållandevis fattiga smålandssocknarna fortsatte man dock traditionen att bygga i trä. De stenkyrkor som uppfördes var få och tillkom i huvudsak i de rikare bygderna. Någon större byggverksamhet förekom inte under senmedeltiden och århundradena därefter. I stort stod kyrkorna kvar orörda sånär som på nödvändiga underhållsarbeten och reparationer i samband med krig och annan skadegörelse. En kraftigt växande befolkning och nya idéströmningar om gudstjänstrummets utformning skapade under 1700- och 1800-talen nya behov. Nu raserades, med några få undantag, flertalet av de gamla otidsenliga kyrkorna och de som blev kvar utsattes för omfattande om- och tillbyggnader. I en kunglig förordning 1776 föreskrevs att de nya byggnaderna skulle uppföras i sten, vilket också bidrog till att äldre träkyrkor dömdes ut och ersattes. Många av de nya kyrkorna ritades av tidens mest framstående arkitekter knutna till det av Kungl. Majt. inrättade Överintendentämbetet, vars uppgift var att granska förslagen till de stora, ljusa och luftiga kyrkorummen utformade enligt den nyklassicistiska tidsandan. För kyrkorna innebar 1800-talets senare del och tidigt 1900- tal en restaurerings- och ombyggnadsperiod, där nyklassicismens rena formspråk övergavs för skiftande stilimiterande ideal. Med alla medel försökte man anpassa såväl gamla som nya kyrkor till de nya idéerna – nygotik, nyrenässans och nybarock. Nya liturgiska och funktionella krav och nya smakriktningar har därefter fortsatt att förändra kyrkorummen in i vår tid. Linköpings stift omfattar idag Östergötlands län, nordöstra delen av Jönköpings län och norra delen av Kalmar län. Kalmar läns del består av Norra och Södra Tjusts kontrakt samt Sevede- Aspelands kontrakt. Här finns omkring 35 kyrkor och 42 begravningsplatser anlagda före 1940 och skyddade enligt lagen om kulturminnen (SFS1988:950). Av dessa är Pelarne (trä) och S:ta Gertrud i Västervik (sten), Tveta (sten/trä), och Törnsfall (tegel/sten) till ursprung bevarade medeltida kyrkor. Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att bränning av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Under 1800-talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostad gravvård. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. Ortsbeskrivning Hultsfreds församling är en utbrytning ur Vena socken. I slutet av 1800-talet växte ett samhälle fram i anslutning till Kungliga Kalmar regementes övningsfällt vid Hultsfreds slätt. Området hade tagits i bruk redan 1685 men först 1796 blev Hultsfreds slätt ett permanent övningsfält och var så fram till 1918. Hultsfreds samhälle kom att växa fram söder om övningsfältet. Sedan mycket lång tid tillbaka brukades den södra delen av Hultsfreds slätt för en kreatursmarknad varje höst. Denna var känd vida omkring och pågick en bit in på 1900-talet. När järnvägen mellan Nässjö och Oskarshamn stod klar 1874 blev Hultsfred ett av de nya stationssamhällena. Under 1870-talet fick man också järnvägsförbindelse med Vimmerby och Västervik. Samhället hade överhuvudtaget goda kommunikationer med sitt läge vid riksvägen mellan Kalmar och Linköping. Från tiden omkring sekelskiftet 1900 blev träindustrin en allt viktigare näring för socknen. Hultsfreds snickerifabrik startade sin verksamhet 1898. Under speciellt 1960-70-talen blev Hultsfredshus, med sina monteringsfärdiga hus, ett känt varumärke. I kyrkligt och kommunalt hänseende hörde Hultsfred till Vena socken respektive Sevede kommun fram till 1927 då Hultsfred blev köping och egen kommun. Från år 1918 hade man en egen präst, komminister K E Törenfeldt. Efter det hölls regelbundet gudstjänster i samhället, bl a i missionshuset. År 1936 invigdes Hultsfreds kyrka och 1955 blev Hultsfred egen församling. Vena var moderförsamlingen och Hultsfred annexförsamling. Det förhållandet ändrades 1962 då ordningen blev den omvända. Idag är Hultsfred kanske mest känt som ett centrum för rockmusik med den årligen återkommande Hultsfredsfestivalen samt populär högskoleutbildning i musikproduktion. Allt eftersom Hultsfred samhälle växte kom önskemål om att få anlägga en egen kyrkogård och inte längre bruka Vena kyrkogård som begravningsplats. År 1920 inköptes marken till kyrkogården i den norra utkanten av samhället. Invigning förrättades redan året därpå, den 23 maj 1921 av kyrkoherden i Vena August Carlstedt assisterad av kyrkoherde C.A. Höglander, Vimmerby, kyrkoherde A. Alfvegren, Frödinge samt komminister Hilding Berggren, Hultsfred. Råsa musikkår spelade under ledning av musikorganist Lundegard och skolbarn sjöng en psalm. Efter inbjudningen samlades särskilt inbjudna till ett samkväm på Café Royal. Inte mycket är känt om kyrkogårdens första år. På en bild från invigningen kan man se att omgärdningen bestod av ett enkelt trästaket. Planen för kyrkogården var rektangulär och uppdelad av en rak huvudgång, i nordost-sydvästlig riktning och med räta tvärsgående gångar. Längs huvudgången fanns en allé av granar. Mitt på kyrkogårdens nordvästra långsida byggdes snart ett gravkapell efter ritningar av arkitekten och professorn M. Wernstedt, Stockholm. Detta uppfördes med putsade vita fasader och en klockformig huv klädd med träspån. Även delar av inredningen ritades av nämnde arkitekt. En ljuskrona, altarets krucifix och eventuellt orgeln känns igen från arkitektens ritningar. Enligt dessa ska det dock bl a ha funnits en större altaruppsats. En sådan finns inte idag. Sannolikt förverkligades aldrig planen. Invigningen förrättades på hösten 1924 av komminister Hjalmar Hilberts. En tillfälligt uppsatt klockstapel ersattes strax därefter av en permanent, även den ritad av M. Wernstedt. Klockstapeln var byggd med putsade vita väggar och en spånklädd spira som sträckte sig många meter upp i skyn. Totalt var stapeln 20 m hög. Klockstapeln invigdes den 30 maj 1926. I stapeln hängdes en mindre klocka gjuten vid Bergholtz gjuteri, Stockholm 1923 och en större klocka gjuten 1926. Beslut att låta uppföra en kyrka i anslutning till kyrkogården hade tagits redan 1926. Först åren 1934-36 byggdes kyrkan efter ritningar av arkitekt Elis Kjellin, Stockholm. Kyrkan placerades på en egen kyrktomt sydväst om kyrkogården, men i direkt anslutning till den. I samband med att kyrkan stod klar revs klockstapelns spira och portarna öppnades upp. Klockstapen förvandlades till en stiglucka och klockorna förflyttades till kyrktornet. Denna ombyggnad gjordes också av Elis Kjellin. På kyrktomten planterades träd av olika slag. Kyrkogårdens kvarter togs i bruk efter hand. Den ursprungliga planen med rektangulära kvarter omgärdade av grusgångar och med korsande huvudgångar markerade av alléer finns kvar än i dag. Kyrkogårdens första gravkvarter anlades kring kapellet, kvarter B, C och D. Här organiserades köpegravar och allmänna gravar enligt bestämda mönster. Speciellt i kvarter B kan man ännu se strukturen med familjegravar lagda som en ram kring en inre del med allmänna gravar. Hur det var organiserat i kvarter C och D är mera oklart, men troligen fanns båda typerna av gravar. Efter hand togs nya områden i bruk. Kvarter A, som ligger närmre kyrkan, började användas under 1930-talet liksom delar av kvarter N och O längs gången från Östra Långgatan mot kapellet. I början av 1940-talet började man använda kvarter L och M i anslutning till kyrkotomten. Under 1940-70-talen togs kvarter F,E och delar av P i bruk. Kyrkogårdens område utvidgades mot nordost med en mindre yta, sannolikt i början av 1950-talet. Därmed tillkom kvarteren H och I som först kommit till användning under 1980-talet och framåt. Några flygbilder i länsmuseets arkiv kan berätta en del om kyrkogårdens utseende. Bilderna är tagna under 1940-50-talen och visar att kyrkogården ännu 1947 omgärdades av ett trästaket. Stenmur fanns bara framför kyrkan torn i sydväst, med halvcirkelformad markerad entré och grindparti. En diskussion fanns vid tiden angående huvudentréns utformning. Enligt Kjellins ritningar skulle entrén i sydväst göras rak, medan entrén mitt för kapellet skulle göras halvcirkelformad. Efter byggnadsrådet Hjorts erinran i saken utfördes huvudentréns ingång halvcirkelformad, men med grindstolpar och grindar efter Kjellins ritningar. År 1959 finns stenmur kring hela kyrkotomten och kyrkogården och en halvcirkelformad entré mot Östra Långsgatan i höjd med kapellet. En sådan entré tillkommer också längst i nordost lite senare. Samtliga av kyrkogårdens grindar är utförda med Kjellins ritningar som utgångspunkt. Sten till stenmuren ska bl a ha tagits från grunden till det rivna bryggeriet i stan. Längs kyrkogårdens huvudgång från stigluckan och mot nordost, samt längs gången i höjd med kapellet fanns lövträd planterade, liksom längs kyrkogårdens yttre gränser. I stort sätt samtliga gravplatser var anlagda i grus och omgärades av stenramar och/eller låga häckar. Under de senaste decennierna har gräs såtts in på det stora flertalet av gravplatser och häckar och stenramar tagits bort. Andra häckar har planterats som rygghäckar till rader av gravvårdar. Urngravplatser anlades först i kvarter F på 1960-talet och under 1980-talet längs kyrkogårdens sydöstra långsida. Minneslunden tillkom 1988 på den östra delen av kyrktomten, efter anläggningsförslag från landskapsarkitekterna Gröna Rummet AB, Kalmar. År 1960 uppfördes en ekonomibyggnad för kyrkvaktmästare och redskap på den nordvästra delen av kyrktomten efter ritningar av L.E. Magnusson och A. Sjunnesson, Hultsfred. En om- och tillbyggnad utfördes 1973-74 efter förslag från Lennart Holmquist, Hultsfred. Gravkapellet har renoverats 1964, 1974 och 1987. Stigluckan avfärgades av taket tjärades 1987. |
