Stäng fönster Vimmerby kn, KYRKOPLAN 1 VIMMERBY KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Sockenbeskrivning Staden Vimmerby växte fram där vägarna mellan Linköping – Kalmar och Eksjö – Västervik korsade varandra. Stångån var också historiskt sätt en viktig kommunikationsled. Vimmerby socken gränsar till Lönneberga, Hultsfred, Vena, Tuna, Frödinge och Södra Vi. Området ligger på gränsen till det småländska höglandet och är bitvis kuperat. Det finns arkeologiska fynd från både sten- och bronsålder men vanligast är fynd och lämningar från järnålder. I Vimmerby stad finns gravfältet Gästgivarhagen med omkring 300 gravar från järnåldern. Mycket talar för att Vimmerby varit en central plats under järnålder. Första gången namnet Vimmerby omnämns i det skriftliga källmaterialet är 1331, då som Wijmarbü. Stadssigillet är omnämnt 1350. Vimmerby förlorar dock sina stadsrättigheter under perioden 1532-1604. Staden har framförallt haft historisk betydelse som tings- och marknadsplats. Boskapsskötsel, jord- och skogsbruk har varit viktiga näringar för socknen. I centralorten Vimmerby har handeln varit den viktigaste näringen. Ännu idag finns en del av den gamla trähusbebyggelsen bevarad framför allt längs Storgatan, med handelsgårdar med bostads- och affärshus mot gatan och ekonomibyggnader inne på gården. Under 1900-talet har Vimmerby blivit mer av en industristad, med bla Åbro bryggeri som en stor arbetsgivare och nyligen uppförda mjölkpulverfabriken i Arlas Foods regi. Söder om Vimmerby ligger Storebro som fick privilegier att driva ett järnbruk 1728. Verksamheten bedrivs än i dag med tillverkning av fritidsbåtar som den mest kända produkten. Vimmerby är kanske idag mest känt som Astrid Lindgrens hemstad. Tusentals turister besöker varje år kommunen och Astrid Lindgrens värld. Vimmerby kommun bildades 1971 genom att Vimmerby stad slogs samman med Sevede, Tuna, Locknevi och Södra Vi kommuner. Begravningsplatsens historik Vimmerby kyrkogård är egentligen en begravningsplats eftersom den ligger på annan plats är kring själva kyrkan. Namnet man använder är dock Vimmerby kyrkogård och förvaltningen kallas Kyrkogårdsförvaltningen. Därför används i denna rapport begreppet kyrkogård i beskrivningen. Kyrkogård för sockenborna fanns från medeltiden kring kyrkan som låg på nuvarande kyrkas ungefärliga plats. När det byggdes ny kyrka på 1600-talet innebar det säkerligen en hel del förändringar även för kyrkogårdens del. Kring 1600-talskyrkan fanns bogårdsmur och stigluckor. Bemedlade sockenbor kunde fram till omkring 1785 bli begravda inne i kyrkan, vanligen under en häll som utgjorde del av kyrkgolvet. Med befolkningsökningen i församlingen växte behovet av en ny kyrkogård på annan plats. Det var också en utveckling som låg i tiden efter ett kungligt beslut 1815 som sa att kyrkogårdar skulle anläggas ”utanför stad och by”. År 1816 föreslogs att en ny kyrkogård skulle förläggas till Skillingarum. Planerna förverkligades dock inte och 1921 inköptes av handlanden Kristian Beckstedt i stället den sk Lotten, ca 1 ¼ tunnland mark, på åsen norr om staden för anläggande av ny kyrkogård. Kyrkogården invigdes Kristi himmelsfärdsdag 1821 under högtidliga former. År 1828 inhägnades kyrkogården med en gärdesgård och några år längre fram ska kyrkogården ha ”planterats”. Troligen brukades den gamla kyrkogården parallellt med den nya under en tid. När den nya kyrkan byggdes på 1850-talet innebar det dock sannolikt att den gamla kyrkogården helt omdanades till kyrkotomt. Ännu ligger dock en gravvård kvar utanför kyrkans torningång, en gjutjärnshäll över Israel Gustaf Wanberg som var lärare i församlingen. Gravvården är daterad 1891. Några andra vårdar från kyrkotomten flyttades med tiden över till den nya kyrkogården. Det gäller exempelvis två gjutjärnshällar som ligger i kvarter 8. En sk bisättningsgrav, en typ av gravkapell, byggdes på den nya kyrkogården. Detta ersattes av en ny byggnad 1831. Den nya byggnaden bekostades av apotekare P. Bergelin mot att han fick ta ut en avgift mot utlån av byggnaden. När Bergelin gick i konkurs köpte assessor Ugarph rätten och överlät den för en mindre summa till församlingen. Huset var byggt av korsvirke och tegel. Det har inte inom ramen för detta arbete kunnat klarläggas var denna byggnad låg. Kanske var det på den plats där S:t Johannes kapell senare uppfördes. De första kvarteren som togs i bruk var nr 5, 6, 7 och 8 som planlades som rektangulära kvarter genomkorsade och avgränsade av gångar. Redan år 1881 gjordes en omfattande utvidgning av kyrkogården genom att kvarter 1-4 i söder och 9 och 10 i norr tillkom. Även delar av kvarter 11 och 12 började tas i bruk åren efter detta. Enligt äldre ritningar utgjorde dagens kvarter 9-12 vid denna tid bara två kvarter. Sannlikt tog det ganska lång tid innan hela området var utnyttjat. De nya kvarteren planerades enligt det påbörjade mönstret, med rektangulära kvarter avgränsade av gångar. Tidens anläggningsstil, som brukar kallas klassicistisk, karaktäriseras just av regelbundenhet, raka markerade gångstråk och alléer. Längs med den norr till söder löpande huvudgången och längs kyrkogårdens yttre kant planterades lönnar. Längs med gångarna planterades även tujor som formklipptes. Syftet var bl a att tydligt markera områdets struktur samt skapa lummighet och grönska. Även vid infarten till kyrkogården, längs den sk Kyrkogårdsbacken, planterades en allé av lönnar. I korsningen mellan de gamla kvarteren 5 och 6 samt de nya nr 1 och 4 förlades år 1905 det lilla gravkapellet. Kapellet uppfördes av medel som donerats av Vimmerby Sparbank. Lite om hur kyrkogården gestaltade sig under1800-talets andra hälft och 1900-talets början kan man föreställa sig genom att titta på kyrkogården idag. Påkostade familjegravar på grusade ytor var placerade längs med gångsystemet och troligen även i flera av kvarterens inre. Speciellt påkostade områden förlades närmast kapellet. Vårdarna varierade i utförande, men en dominans fanns för höga vårdar av svart eller grå granit. Många gravplatser var omgärdade av mer eller mindre arbetade stenramar, gjutjärns- eller smidesstaket eller låga häckar av exempelvis tuja. Det är oklart var samhällets fattiga begravdes vid denna tid. Linjegravsområden från 1800-talet och tiden kring sekelskiftet 1900 finns idag inte bevarade på kyrkogården. Sannolikt var det dock i kvarteren längst i söder, 2 och 3, som merparten av linjegravsorådens fanns. Här finns ännu en del äldre linjegravvårdar bevarade från åtminstone 1920-talet. Linjegravsområdena kan vid tiden ha varit antingen grusade eller beväxta med gräs. Många av familjegravplatserna i kvarteren 1-4 och 11-12 kom först i bruk på 1930-talet och framåt. Redan på 1920-talet hade kyrkogården utvidgats med ytterligare en del norr och nordost om den äldre delen. Det tog dock tid innan man började använda området. Kvarter 13 togs i bruk i slutet av 1930-talet, men övriga området inte förrän på 1960-talet. År 1922 utfördes dock en ritning och beskrivning för hur det nya området skulle gestaltas. Arbetet utfördes av arkitekt Wernstedt. Till delar kom det också att följas. Förslaget berättar både om Vimmerby kyrkogård vid tiden och om hur man såg på kyrkogårdars gestaltande i allmänhet. Wernstedt föreslog att den alléplanterade vägen utefter den befintliga kyrkogårdens östra gräns skulle bibehållas som infartsväg även till det nya området och sedan fortsätta som det nya områdets huvudstråk. Alléer skulle också planteras längs det nya områdets huvudgångar så som redan tidigare var gjort på den gamla kyrkogården. Wernstedt påtalade vidare att buskplanteringar samt planteringar av häckar längs områdena för familjegravar skulle ske med särskild omsorg ”…så att en lugn och enhetlig verkan erhålles samt lämpliga utsiktspunkter och perspektiv ut mot staden och landskapet vinnes”. Enligt förslaget skulle familjegravar mestadels placeras längs med gångsystemet och i särskilda ”grupper”. Vidare menade Wernstedt att det borde finnas regler för hur höga gravvårdar får vara och hur de utformas. Genom att ta en sådan hänsyn ”… torde en i alla avseenden välordnad kyrkogård kunna erhållas”. Arkitekten fortsätter: ”Av särskild vikt är att de större fälten med ensam och barngravar erhålla en lugn prägel, varför dessa gravar böra förses med liggande eller lågt hållna minnesmärken. Vårdar av allt för olika storlek är olämpligt sammanföra inom samma kvarter”. Planeringen för det nya området var alltså på god väg med det liggande förslaget, men det dröjde innan det togs i bruk. År 1931 kom ett nytt förslag till utformning av det nya området, som till viss del byggde på det tidigare. De nya ritningarna utfördes av trädgårdskonsulent Erik Palmgård, Västervik. Det verkar som en allé längs huvudgången i det nya området redan planterats vid denna tid. I Palmgårds förslag beskrevs hur flera av kvarteren skulle bli linjegravskvarter. Man kom dock aldrig att behöva så många linjegravsområden, då företeelsen som sådan avskaffades på 1950-talet. I kvarter 13 anlades dock 1938 ett linjegravsområde som sedan nyttjades länge. Palmgård framhöll i sin beskrivning att det var viktigt att med träd och häckar omgärda linjegravsområden så att de inte blev för synliga. Vid tiden var man medveten om en utveckling bort från linjegravssystemet. Det sägs i beskrivningen att många ”numera är mer benägna att köpa gravplats”. Därför föreslog Palmgård att alla köpegravar skulle delas upp såsom ensamgravar för att intressenter var som helst ska kunna köpa gravplats för en eller flera personer. Detta var en ny utveckling som också förklarar varför det ibland finns ensamgravar mitt i familjegravsområden. I Palmgårds handlingar angavs vidare detaljuppgifter om hur breda olika gravar skulle vara och vilka arter av vegetation han menade borde planteras. En ambition han uttryckte var att skapa ro och stämning över kyrkogårdens olika rum. På 1960-talet togs så större delen av området i bruk. Det anlades med mycket vegetation och med familjegravar i strikta rader. Enligt tidens smak var gravvårdarna enkla och rektangulära. Först togs kvarter 14 i bruk och sedan i tur och ordning15, 16, 18 och 17. Samtidigt fortsatte man att använda den gamla kyrkogården. Många gamla familjegravplatser fick ytterligare vårdar, andra gravplatser togs i bruk av en ny familj, omgärdningar kring gravplatser togs bort eller kom till. I stort behölls dock den äldre strukturen på kyrkogården. På 1950-talet byggdes det nya kapellet, S:t Johannes kapell, på en plats där det sedan tidigare stod ett bårhus. Kanske var bårhuset det som redan omtalades på 1830-talet. Ritningarna till det nya kapellet utfördes av Johannes Dahl, Tranås och byggnaden uppfördes av Carl Sandbergs Byggnadsaktiebolag. Det gamla bårhuset, som var uppfört av trä och hade putsade väggar både in- och utvändigt samt tak av tegel, integrerades i den nya byggnaden såsom vapenhus. Kapellet invigdes år 1954. Hur den nya byggnaden påverkade gravplatser i området är oklart. År 1978 inköptes från Vimmerby kommun ett stort markområde väster om den befintliga kyrkogården. Där anlades sedan en helt ny kyrkogårdsdel som utvidgades ytterligare kring år 1994. Området började tas i bruk på 1980-talet, men ännu 2005 nyttjar man bara två kvarter. Vid 1990-talets mitt anlades minneslunden i den nordöstra delen av kyrkogården. Förslaget utarbetades av AB I Sandbergs Arkitektkontor. På den äldre kyrkogårdsdelen med kvarter 1-12 har under senare decennier gräs såtts in i vissa områden och häckar planterats såsom rygghäckar. Träd längs den norr till söder löpande huvudgången har tagits ned framförallt i höjd med de allra äldsta kvarteren 5-8. Även formklippta tujor som markerat gångsystemet har under senare decennier tagits bort. |
