Stäng fönster Söderhamn kn, ASKESTA 5:2 VÄSTERGÅRDEN
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Västergården tillhör de gårdar som bäst representerar det enastående och rikt varierade kulturarv som hälsingegårdarna utgör. Gårdens kulturhistoriska värde är framför allt knutet till den äldre mangårdsbyggnaden med sitt rika bestånd av välbevarat väggmåleri från mitten av 1800-talet. Målningarna är utförda av Knutesfamiljen från Rättvik, som vid den tiden var flitigt verksamma i Hälsingland, särskilt i södra delen av landskapet. Liknande måleri förekommer på flera gårdar i närområdet, men vid en jämförelse bildar rumsinredningarna i Västergården en ovanligt välbevarad helhet. Framför allt utgör de ett unikt dokument över dalmålarnas arbetsvandringar tack vare att man här kan följa varje enskild rumsinrednings tillkomsthistoria genom påmålade dateringar. Tillvägagångssättet att låta måla ett rum i taget alltefter råd och lägenhet var med all sannolikhet också det vanliga på andra gårdar, även om det ingenstans finns dokumenterat på samma sätt som här. Salen i bottenvåningen, som är inredd i början av 1900-talet troligen som ett led i de ombyggnader som skedde på gården efter Anders Larssons och Julia Nilsdotters giftermål 1904 är också typisk för sin tid och mycket välbevarad. Väggmåleriet i förstugan på nedre botten är en efterbildning från 1930-talet av Knutesmålarnas ursprungliga måleri och som sådant ett gott exempel på det nya intresse för äldre folkligt måleri som växte fram under första hälften av 1900-talet. Båda dessa rum har därmed ett stort kulturhistoriskt värde trots att de inte tillhör de äldsta inredningarna. Förslaget till byggnadsminnesförklaring omfattar enbart de båda bostadshusen kring gårdstunet. De fåtaliga ekonomibyggnaderna är byggda under 1900-talet och senare förändrade i varierande utsträckning. De bedöms därför inte ha samma kulturhistoriska värde. Västergården är också en viktig del av den kulturhistoriskt värdefulla miljö som bebyggelsen längs bygatan i Asta utgör. Med sin tätt grupperade bebyggelse på båda sidor om den smala, slingrande grusvägen ger den en god upplevelse av hur 1800-talets byar och byvägar kunde te sig. Västergården i Asta har ägts av samma släkt åtminstone sedan slutet av 1600-talet. Den förste kände ägaren var bonden Olof Persson. Ursprungligen låg gården inne i bykärnan, men flyttades till sin nuvarande plats i utkanten av byn i samband med att laga skifte genomfördes 1827-1834. Enligt familjetraditionen skall den gamla mangårdsbyggnaden ha flyttats med från den ursprungliga gårdsplatsen, medan andra uppgifter anger att den byggdes 1845. Bottenvåningen var bebodd ännu på 1950-talet, medan övre våningen enbart verkar ha varit använd till fes. Den står kvar i sitt ursprungliga skick så när som på en kammare där väggarna nu är täckta av skivmaterial från 1950-talet. Häruppe är rummen inredda under perioden 1853-1860. Alla rum utom farstun har målade dörröverstycken försedda med årtal och datum. De visar att Knutesmålarna återkom till gården under flera år i rad och fick i uppdrag att dekorera ett rum varje år. Arbetet skedde oftast under perioden mellan slåtter och höskörd. Ett av rummen lämnades dock oinrett och målades först 1860 av en till namnet okänd målare, som troligen också har varit verksam på bland annat Hägers i Björtomta, Rengsjö. 1904 gifte sig gårdsägaren Anders Larsson med Julia Nilsdotter från LarsErs i Heden, något som blev början till viktiga förändringar på Västergården. Då byggdes den tidigare ladugårdsbyggnaden med brygghus om till bostad. Det nya bostadshuset övertog då funktionen som huvudbyggnad på gården. Samtidigt byggdes en ny ladugård ett stycke längre bort på tomten. Den byggdes om till nuvarande utseende 1967, då taket skadades under en snörik vinter. Beslut Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 2008-05-12, Dnr 432-11184-06 |
