Stäng fönster Falun kn, STABERG 1:5 GAMLA STABERG
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Stabergs gård ligger intill ett område av hyttplatser. Staberg finns omnämnd som bergsmansgård redan under slutet av medeltiden. Den äldste kände ägaren är bergsmannen Hans Marqvardsson, som bodde på Staberg i början av 1500-talet. Denne var broder till skalden George Stiernhielms farfarsfar. 1671 köptes Staberg av en förmögen ämbetsman och gruvexpert, Olof Simonsson Nauclerus. Han hade pengar och intresse för att ta sig an ett omfattande ombyggnadsarbete som sträckte sig till 1730-talet. Under hans tid omdanades Staberg successivt från en medeltidsmässig gård till en modern axialt och symmetriskt ordnad helhetsanläggning i karolinsk barockstil. Gårdsanläggningen fick formen av en långsträckt rektangel, delad på tvären i fyra avdelningar med från söder räknat: kryddgården, mangården, för- eller mellangården och ladugården. Bebyggelsen vid Gamla Staberg är huvudsakligen från tiden omkring sekelskiftet 1700 och består av en manbyggnad, ett par flyglar, en dagkarlsstuga och två små pyramidtaksförsedda uthus, s.k. kappar. Dessa sex timmerbyggnader bildar mangården. Söder om denna ligger barockträdgården med låga, terrasserade murar, ruddammar, gamla fruktträd och bärbuskar. Norr om mangården utbreder sig mellangården och fägården med svagt terrasserade marknivåer och stenskoningar samt i gräset synliga husgrunder efter nu försvunna byggnader. En spannmålsbod med vidbyggt vagnslider utgör ett blygsamt rudiment av de forna uthuslängorna. 1930 erhöll Vika-Hosjö hembygdsförening anläggningen som gåva från Grycksbo AB. Nu började en lång kamp för att rädda gården och under 1950 och 1960-talen kunde omfattande restaureringsarbeten sättas in. Gamla Staberg återställdes till sitt yttre och kunde invigas 1964. Under 1998-99 restaurerades barockträdgården i Gamla Staberg. Trädgårdsmurarna restaurerades, marken ställdes i ordning och ett 60-tal nya fruktträd planterades. KÄLLOR: Länsstyrelsen i Dalarnas hemsida 2004 & Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Riksantikvarieämbetet 1965-01-27, Dnr B432/65. |
