Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Borgholm kn, RUNSTENS KYRKA 1:1 RUNSTENS KYRKA

 Anlaggning - Historik

Historik
Kyrkogårdens historik
Hur den kyrkogård som omgav 1100-talets kyrka såg ut vet vi idag inte. Att det funnits en
kyrkogård är dock högst troligt. På en runsten i Bjärby by berättas om Fastulf som ska vara
begravd i kyrkan. Man vet också att flera medeltida gravvårdar återanvänts från 1600-talet
och framåt. De fick då nya inskriptioner. Även runstenar har återanvänts. År 1634 berättas att
det på kyrkogårdens södra del låg en runsten som gjorts om till en trapetsformad gravvård.
Ytterligare en del av runstenen låg vid den här tiden inne i kyrkan. När en ny kyrka byggdes
1836 murades runstenen in i sakristians norra vägg. På runstenen står det ”Audbjörn lät resa
stenen….” och ”…hjälpe hans själ”.

Runstens kyrka och kyrkogård är utmärkta på en karta från 1683. Placeringen av
kyrkobyggnaden på kyrkogården ger intryck av att området främst varit utlagt i öster och
väster. Hur tillförlitligt detta är som källa är dock osäkert. Stämmer placeringen tyder det på
att kyrkogården någon gång efter 1683 har utvidgats i söder.

Kyrkogården var troligen redan under medeltiden omgärdad av en mur. Enligt uppgifter ska
denna ha varit hög. Ingångarna var försedda med stigluckor. När dessa ursprungligen byggdes
är inte känt men 1742 uppfördes nya stigluckor med sadeltak. Ingångarna låg i söder och
väster. I väster fanns år 1764 en klivstätta av trä. År 1728 införskaffades en timsten och fyra
år senare en fattigbössa, vilka båda placerades på kyrkogården. Från 1748 är det känt att en
bod nordvästra hörn fanns. På en liten teckning från 1818 av N I Löfgren var kyrkogården
fortfarande omgiven av en hög mur med träportar.

I början av 1800-talet planterades träd norr och söder om kyrkan. Det säga inte hur man gick
tillväga men vid den här tiden var det vanligt att gårdarna i socknen ålades att skaffa fram och
plantera ett bestämt antal träd. På Öland förefaller ask, lönn och alm ha varit vanliga. Den
höga kyrkogårdsmuren förefaller ha funnits kvar ännu i början av 1800-talet liksom
stigluckorna.

Under åren 1829-30 inventerades forntida minnesmärken i flera av de öländska kyrkorna. I
Runsten gjordes arbetet 1830. I förteckningen räknas ett antal gravvårdar upp som antingen är
placerade i kyrkan eller på kyrkogården. Inne i kyrkan fanns Stora Chronhjortska graven,
Chronhjortsaka barngraven, kyrkoherde Andrees grav, Barunerska- eller Fogdegraven,
Brusenska graven och Svebiligrav. På kyrkogården var de äldsta gravvårdarna över
Kyrkoherde Andrees brorsdotter, prostinnan Lippie, doktor Fornander (vården saknade dock
inskription) samt en trasig kalkstenshäll.

Bygget av den nya kyrkan som påbörjades 1835 påverkade också kyrkogården. Under
byggtiden användes kyrkogården som upplag för byggmaterial. När man började gräva
grunden till den nya kyrkan påträffades ett antal skelett vid kyrkogårdens norra mur. Det ska
ha varit offer för pestepedemin år 1711 som begravdes här eftersom det på grund av
smittorisken var förbjudet att begrava på den södra sidan. På många platser hade särskilda
pestkyrkogårdar iordningställts men i Runsten valde man tydligen att lösa frågan på detta sätt.
Gravvårdar som legat i den gamla kyrkans golv togs ut och kistorna gravsattes i en grav
sydost om sakristian och söder om prosten Nils Rosendahls grav. Ett undantag gjordes för
kistorna i Brusenius-graven. De jordades i sin murade grav i den sydliga sakristian. Där ligger
gravhällen kvar än idag. Man lät nämligen grunden av den gamla kyrkan ligga kvar i marken
och inom detta område har än idag inga begravningar gjorts. När den nya kyrkan stod klar
ställdes ett område väster om nya kyrkan i ordning och införlivades med den gamla
kyrkogården. Det krävde att kyrkogårdens mur utvidgades och det förefaller som att man
samtidigt lade om hela muren. Arbetet gjordes 1839 och utfördes av inhyses Daniel Appel
från Dyestad och kronofiskaren Lars Persson i Åkerby. Materialet kom dels från den gamla
muren och dels från den gamla kyrkan. Grindstolparna gjordes av arkitekturfragment från den
gamla kyrkan. När muren var klar planterades träd utmed östra, västra och södra muren.
ungefär 50 stycken popplar, aspar och lönnar bekostades av fabrikör Pehr Ahlqvist. Arbetet
utfördes av Olof Persson i Norra Bäck. Man gjorde också en utrensning av gravvårdar på
kyrkogården. De vårdar som man inte ville ha kvar fick ägaren ta hem. Saknades ägare tillföll
gravvården kyrkan som sålde dem eller använde dem till byggmaterial. Under tiden den nya
kyrkan byggdes uppfördes också en ”nödfallstapel” för kyrkklockorna på kyrkogårdens södra
sida. Den revs med all sannolikhet när kyrkan stod färdig.

År 1863 tillverkades nya grindar till ingångarna i söder och väster. De smiddes av smeden O
G Olsson i Björnhorva, Torslunda socken. Det västra grindparet pryds av medaljonger som
gjordes av Jöns Larsson i Norra Bäck. I väster gjordes också en klivstätta med utskjutande
hällar. Den östra ingången fick nya grindar 1868.

gjordes av Jöns Larsson i Norra Bäck. I väster gjordes också en klivstätta med utskjutande
hällar. Den östra ingången fick nya grindar 1868.

I länsmuseets samlingar finns två odaterade bilder från Runstens kyrka som av bildkvalitén att
döma bör vara från 1900-talets början. Den ena föreställer fattigbössan av trä utanför
kyrkogårdens mur i väster. Den andra bilden visar prosten och prostinnan Ahlqvists gravplats
i den södra nischen mellan koret och sakristian. Gravplatsen var omgärdad av en låg stenmur
med en enkel trägrind. Inom gravplatsen växer ett antal oidentifierbara buskar och utan för
står fyra björkar. Gravplatsen ska genom ett barnbarns barn till prosten ha renoverats i slutet
av 1930-talet och en fond för gravplatsens skötsel upprättades. Ytterligare ett fotografi, en
flygbild, från 1935 finns i museets samlingar. Bilden visar kyrkan och kyrkogården från
söder. Tillsammans med kyrkogårdsmuren omgärdas platsen av en trädkrans. Gravkvarteren
är insådda med gräs men flertalet av gravplatserna är belagda med grus och omgärdade. På
bilden kan man ana flera höga, stående gravvårdar men även flera överväxta gravkullar. Vid
fotograferingstillfället pågick reparationsarbeten i kyrkan. Runt om hela byggnaden ligger
högar av byggmaterial.

År 1937 påträffades en stor mängd ben tillhörande gravar från gamla kyrkans tid belägna
nordost om denna. Möjligen kan det vara de personer som dog i pesten på 1700-talet.

År 1949 skickades en frågelista med ett antal frågor angående kyrkogårdar till församlingarna
i Växjö stift. Undersökningen genomfördes av Ivar Hylander. Det var frivilligt att besvarar
frågorna men många församlingar skickade in svar. I svaren från Runsten finns flera
intressanta uppgifter. När den nya kyrkan uppfördes hade det blivit förbjudet att begrava inne
i kyrkan. Man hade dock nyligen placerat fem gravhällar på väggen i kyrkans vapenhus. Två
av hällarna var odaterade medan de andra tre är från 1600- och 1700-talen. Efter utvidgningen
av kyrkogården i samband med byggandet av kyrkan hade ingen utvidgning av kyrkogården
gjorts. Innanför kyrkogårdsmurarna växte ask och lönn. Man hade också planterat
pyramidalmar längs gångarna i väster. Flera av gravplatserna omgärdades av
buxbomxhäckar. Gravplatserna var fortfarande samlade bysamfällighetsvis men det ska också
ha funnits linjegravsområde. Gravkullar förekom också fortfarande. För vuxna gjordes de
långsmala medan de för barn gjordes runda. Ett fåtal hade jämnats av och belagts med singel.
Gravvårdarna var vanligen av granit men kalksten hade blivit allt vanligare. Enstaka äldre
vårdar av gjutjärns fanns också. Vårdarna fick vara högts en meter. På de äldre gravvårdarna
var det vanligt att ange persondata och ibland också bibelord men man hade alltmer övergått
till att ange att platsen var familjegrav för en släkt. Vi får också veta att det inom socknen
finns en ödekyrkogård runt S:ta Margaretas kapell i Bjärby som övergavs på 1500-talet.

Efter mycket funderingar och ritningar på olika förslag inreddes 1961 ett bårhus i en av
prästgårdens uthuslängor. Att bygga ett nytt hus hade varit ett alternativ men antingen
hamnade byggnaden för långt från kyrkogården eller togs värdefull mark i anspråk.
Kyrkogården hade inget område att ta i anspråk för en utvidgning och man var därför
angelägen om att hitta en lösning som inte inkräktade på kyrkogårdsmarken. Förslaget togs
fram av byggmästare Lage Olsén, Runsten.

Församlingen fick 1994 tillstånd och anlade en minneslund i det nordvästra hörnet av
kyrkogården.

År 2000 fick man lov att ta bort en ask vid västra ingången eftersom den skadat trappsteg i
klivstättan. Däremot fick en lind vid nordvästra ingången inte tas bort. Asken skulle ersättas
med ett nytt träd. Man säger också att det är önskvärt att återplantera trädkransen utmed hela
kyrkogårdsmuren.

År 2001 uppdagas att man flyttat en gravvård från 1759 till minneslunden. Samtidigt har man
ristat in ordet ”Minneslund” på stenens baksida. Den gamla inristade texten hade man fyllt i
med krita. Det visade sig också att man gjutit fast kalkstensvården i cement. Kulturvårdande
myndigheter ville flytta stenen på grund av att den står illa till för dropp och trädrötter men
det gick inte på grund av cementen. Myndigheterna ville också att man skulle sätta upp en
skylt bred vid stenen och inte fortsätta fylla i den med färg. Stenen hade en spricka som dock
inte bedömdes som akut att laga.


Ombyggnader
Oftast är det flera renoveringar som satt sin prägel på dagens kyrkorum. Tidens växlingar i smak och synsätt, liturgi och praktiska behov har gjort att åtgärderna överlagrats till en summa som speglar kyrkans olika skeden mer eller mindre tydligt.

Ambitionen vid de renoveringar som skedde kring sekelskiftet 1900 var ofta att ge det nyklassicistiska kyrkorummet en varmare och mer ombonad atmosfär. Detta upp-nådde man främst genom dekormålning av tak och väggar, samt insättande av bröstningspanel, ekådring eller marmorering av inredningen i dova färger, tonade glas och glasmålningar i fönstren för att dämpa ljusinfallet. Det hände också att fönster murades igen för att bli kvitt motljus vid predikstol och i koret. De mönster som användes i dekormålningen var ofta geometriskt upplagda repetitiva mönster präglade av nygotik eller nyrenässans. Till dessa sekelskiftets renoveringar hör i många fall även installation av den första generationens värme system för kyrkorna. Ofta i form av ett par mycket stora kaminer vilka under 1900-talet successivt kom att bytas mot modernare system med vatten- och elburen värme. Exteriörerna däremot, genomgick inga större förändringar vid dessa renoveringar. Också Runstens kyrka har genom-gått denna förändringsfas vilken representeras av den ovan beskrivna renoveringen 1895 men av denna renovering har de flesta spår försvunnit idag på samma sätt som de försvunnit ur de flesta kyrkor på ön som omdanades kring sekelskiftet.

Kring år 1920 började man vända sig mot sekelskiftets ideal och föredrog åter en stramare diskretare dekor i ljusa dämpade färger. Denna tids renoveringar innebar ofta även rent tekniska och praktiska ingrepp som byte av värmesystem och ordnande av vindfång vid entréer. Ofta gjordes bänkarna bekvämare och koren utvidgades vilket i sin tur medförde att delar av bänkinredningen togs bort. För Runstens kyrkas del är det renoveringen 1937 som medför med flera av dessa förändringar.

Från 1960-talet fortsatte ommöbleringarna i kyrkorummen. En av de vanligaste förändringarna var att korpartierna utökades. Detta för att få plats med kören, kororgeln (vilken ofta installerades) och fristående altare (vilket möjliggjorde att prästen förrättade altartjänst vänd mot församlingen). Också läktarunderbyggnader innehållande toaletter, kapprum andaktsrum etc. blev vanliga och medförde att antalet bänkar minskade. På Öland har dock förhållandevis få kyrkor fått läktarunderbyggnader och de som har utförts har i stor utsträckning gjorts grunda. I Runsten genomfördes läktarunderbyggnaden 1984 och är med sin relativa litenhet en exponent för de öländska läktarunderbyggnaderna. Någon utökning av korpartiet, installation av kororgel och fristående altare har däremot inte kommit till stånd varför korpartiet i Runstens kyrka, till sin uppbyggnad och utformning, är mycket ursprungligt.

Den mest påtagliga förändringen vid renoveringen 1990 skedde interiört och bestod i att brädgolven slipades och interiören målades. Färgsättningen hölls dock i en färgskala som sannolikt liknade den ursprungliga. Exteriört målades snickerierna och entréportarna gavs en ny färgsättning.
Sammanfattningsvis kan sägas att tidens växlingar i smak, synsätt, liturgi och praktiska behov genom renoveringarna satt sina avtryck i kyrkan. Åtgärderna i de renoveringar som gjorts kan sägas ha varit tidstypiska och följt de vid tiden vanliga renoveringsåtgärderna.