Stäng fönster Nacka kn, SICKLAÖN 37:2 DANVIKENS HOSPITAL
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Danvikens hospitalsverksamhet Under medeltid organiserades sjukvården bland annat i sk helgeandshus, en kombination av sjukhus och ålderdomshem. Stockholms Helgeandshus på Helgeandsholmen omnämns första gången år 1301 men uppfördes strax innan. År 1531 lät Gustav Vasa flytta bl. a. denna vårdverksamhet till det sedan reformationen stängda Gråbrödraklostrets lokaler på Riddarholmen. År 1551 beordrade kungen igen att det så kallade Hospitalet skulle flytta, denna gång ut från staden. Kungen skriver från slottet i Västerås: "Det kommer en mäktig ond stank i hela staden av den där spetalen på Gråmunkeholmen, och det vatten, som löper där omkring och som de sjuka vaska sig och sina befläckade kläder i, dras av strömmen omkring slottet och hela staden. Därför vilja vi äntligen med det första ha samma spetal till Danviken, och för den skull ha vi nu låtit försträcka förmyndarna i spetalen 400 mark örtugar till att börja bygget med. Och är vår vilja att dessa förmyndare förmanas att nu i vinter skaffa sig timmer och annan nödtorft och strax på föråret med all flit gripa sig bygget an. " Verksamheten drevs i stiftelseform och för att säkra den beslöt kungen 1557 att till hospitalet överlämna flera kronohemman runt Danviken samt Danviks kvarn. Kvarnen var mycket lönsam och en god inkomstkälla. Dessutom finansierade man verksamhet med donationer och tullavgifter, bland annat så kallat Tolagsmedel från 1500-talet och senare Danvikspenningen från 1858 och framåt. Båda var ett sorts sjöhandelsskatt tillfallandes Hospitalet. Det dröjde troligen till 1558 innan flytten till Danviken skedde. Då hade en liten träkyrka samt två närbelägna hus med sjuksalar uppförts. För självhushållningsdriften fanns här också ett myller av bodar och hus. Hospitalet utgjorde från början egen församling. Sjukhuset var främst avsett för drabbade av spetälska (lepra), en sjukdom som aldrig kom att bli utbredd i landet, Hospitalet kom därför att bebos även av äldre, fattiga, krigsinvalider, föräldralösa barn, folk som drabbats av könssjukdomar och psykiskt sjuka. 1568 fanns omkring 100 intagna, så kallade hjon, på Hospitalet. Dessutom bestod personalen av 50 personer. Vid 1700-talets början revs många av hospitalsbyggnaderna och ersattes med nya byggnader. Åren 1718-1725 byggdes den enda ännu bevarade sjukhusbyggnaden på området, ritad av arkitekten Göran Josuae Adelcrantz. Det är denna byggnad som är föremål för byggnadsminnesförklaring i detta ärende. Drottning Ulrika Eleonora bidrog till finansieringen av bygget. Näst barnhuset i Stockholm var det den största institutionsbyggnad som ditintills uppförts i landet. Byggnaden kom från start att inrymma en centralt placerad kyrka. Tanken var att de sjuka skulle kunna ligga i sina sängar och därifrån höra predikningarna och på det sättet bli friska. Byggnadens arkitektur är ett uttryck för denna konceptuella idé. År 1727 inkorporerades de boende på Sicklaö i församlingen. Från 1740-talet fick hospitalet ta emot fler psykiskt sjuka personer. Dessa fick bo i en träbyggnad kallad Dårhuset i backen upp mot Fåfängan. Danvikens hospitalsverksamhet expanderade. År 1785 erhöll hospitalet en gåva på 5 000 riksdaler som Gustav III skänkte "till uslingars räddning och hjälp". För medlen förvärvades den före detta saltsjuderibyggnaden vid Henriksborg strax öster om hospitalsområdet. Byggnaden fick namnet Danviks dårhus och kom att inhysa 160 sjuka på 80 platser. Läkaren Anders Johan Hagströmer skrev år 1788 om förhållandena i Dårhuset: "den myckna trängsel, som varit i det gamla dårhuset, och de usliga rummen hava gjort, att skabbsmittan som oftast gått varvet om, då den genom någon nykommen eller eljest inkommit." Samma år flyttades de boende från Dårhuset vid Fåfängan till det nya Danviks dårhus vid Henriksborg. I mitten av 1800-talet kom bland andra Magnus Russ och Carl Ulrik Sonden (överläkare på Danviken) med kritik över hur verksamheten sköttes. Russ skrev om dårhuset: "Danviks dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hufvudstadens barmhertighetsinrättningar; denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen; ja, man kan våga säga, att det är en nesa för menskligheten, att en anstalt för olyckliga medmenniskors vård får finnas sådan som denna är." Efter kritiken började staten år 1855 uppförandet av sinnessjukhuset Konradsberg på Kungsholmen. Dit överfördes 101 personer från Danviken 1861. Från det året användes Danviken endast till vård av fattiga äldre. Vid slutet av 1800-talet var anläggningen vid Danviken i dåligt skick. Huvudbyggnaden var nu 175 år gammal och sliten. Stanken från Hammarby sjö var påtaglig eftersom fabriker och slakterier i närheten slängde avfall rakt ner i vattnet. Det rann sedermera genom kvarnkanalen under huvudbyggnaden och orsakade hygienproblem. Vid sekelskiftet planerade Stockholms stad för att bygga en kanal från Mälaren till Saltsjön, förbi Danviken. Den 18 december 1900 skrevs avtalet med Stockholms stad under, med tillträde 1910. Marken skulle schaktas upp till kanalanläggning, verksamheten flyttas och anläggningen rivas. Pengar till en ersättningsbyggnad skulle komma att frigöras. På en tomt på Finnbodaberget på hospitalets egen mark uppfördes 1913-1915 en ny monumentalbyggnad kallad Danvikshem, ritad av arkitekten Aron Johansson. Patienterna flyttades till Danvikshem 1915 och verksamheten vid Danviken lades ned. I samband med kanalbygget 1917-1929 revs sjukhusbyggnaderna, med undantag av huvudbyggnaden samt Danviks dårhus som ligger kvar på Västra Finnbodavägen. En stor del av det ursprungliga hospitalsområdet täcks nu av vatten. Huvudbyggnadens kyrksal tömdes på sin inredning mellan 1915-46. Byggnaden användes därefter bland annat som museiförråd och verkstadslokal, innan den övergavs i mitten på 1990-talet. Under början av 2000-talet bedrevs krogverksamhet i delar av byggnaden och i en del var en visningslägenhet inredd. |
