Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Ljusdal kn, LÖRÄNG 11:2 M.FL. HIANS

 Anlaggning - Historik

Historik
"HIANS" - Hälsingebönderna utnyttjade tidigt vattendragen för att effektivisera tunga och arbetsintensiva sysslor som tröskning och linhantering. Det har också varit vanligt att bönderna utnyttjat samma vattenhjul för att driva en mängd olika verk och maskiner för bearbetning och förädling av jordbruksprodukter.
Typiskt för landskapet är linberedningsverken som funnits i stor mängd runt om i landskapet.
Miljön i Löräng har tunnats ut under 1900-talet genom rivning av byggnader, men ger trots det en god bild av hur intensivt många vattendrag i landskapet har varit bebyggda och utnyttjade. Det är av stort värde att både de gemensamt byggda anläggningarna stenbron och ramsågen, liksom det enskilt uppförda byggnadskomplexet med trösklogen och linberedningsverket är bevarade. Den senare byggnaden är mest komplex och har förändrats kontinuerligt i takt med jordbrukets utveckling från 1780-talets linskäkt och stamp till den anläggning vi ser idag. Unikt är att de flesta verk och maskiner som under årens lopp har kopplats till och från vattenhjulen än idag finns bevarade. Linberedningsverket var i kontinuerlig fram till 1945, medan andra delar av anläggningen har använts ända in på 1960-tal.
Betydelsefullt är också att miljön har ett exponerat läge invid riksväg 83 och att miljön har gjorts känd och tillgänglig alltsedan 1960-talet genom Järvsö hembygdsförenings arbete.
LINET OCH MEKANISERINGEN - Linhanteringen har haft stor betydelse för Hälsingland. Linet är symboliskt viktigt för landskapet och linblomman är landskapssymbol. Framställning av lin är en mödosam process som kräver stor kunskap i alla led. Den långa vägen från åker till färdig vävnad belyses enklast genom en uppräkning av de enskilda arbetsmomenten: Marken skall beredas och sås, linet skall ryckas, repas, rötas, torkas, klubbas, bråkas, skäktas, klyftas, häcklas för att sedan slutligen spinnas till tråd innan vävningen kan ta vid. De två arbetsmoment som tidigt mekaniserades var stampningen och skäktningen, dvs separeringen av de linfibrerna från stråets hårda skal. Prosten Olof Broman i Hudiksvall beskriver omkring år 1700 hur han lyckats konstruera en kombinerad vattendriven anläggning för stampning och skäktning. Hälsingebönderna tog snabbt till sig den nya tekniken och i sockenbeskrivningarna från 1790-91 finns vattendrivna "linklappar" och/eller skäktverk omnämnda för en tredjedel av landskapets socknar och i landshövdingeberättelserna från 1820-talet redovisas över 1500 sådana anläggningar i Hälsingland. Kronolänsman Aron Bergström skriver i svaret till 1790 års sockenbeskrivning rörande Järvsö socken att: "Bönder och arbetsfolck, som bo nära hällande watudrag, inrätta watutrösk, linklapp och skjäck samt granrishack, slipning och swarfning, som gå efter fall och läge antingen med öfwer- eller underfallswatnhjul."
SKÄNKEN, STAMPEN OCH TRÖSKLOGEN - På 1780-talet sökte dåvarande bonden Olof Mårtensson vid stamhemmanet Nr 4, Anders-Nils i Älvsätra, tillstånd att uppföra ett vattenverk i Milån. Av bevarade handlingar i häradsrättens dombok från 1781 och 1784 framgår att han avsåg att "& gjöra Trösk Machine, linklapp, linskäck, slipwärk och granrishack&",. Anläggningen skulle placeras strax nedanför "thet gamla linklapp och skäckehuset" , en skrivning som visar att det redan då fanns vattendrivna anläggningar på platsen. Det framgår av handlingarna att han avsåg att bygga två hus, vardera tolv alnar i fyrkant, ett för linberedning och "slipwerk" respektive ett för "tröskmachine" och granrishack. Byggnaderna lokaliserades så att huset för tröskning låg strax uppströms det för linberedning. Husen har stått nära varandra och utrymmet mellan dem har förmodligen varit inklätt, eftersom virket i skäktens yttervägg åt detta håll är ovittrad och helt uppenbart inte varit särskilt utsatt för väder och vind.
Det ena av dessa hus för "vattenverk" som Olof Mårtensson byggde finns till stora delar bevarat i dagens skäktbyggnad. Av rödkritenumrering på timmerväggarna kan man sluta sig till att den monterats ned fullständigt vid ett tillfälle samt att den breddats och höjts något vid ett senare tillfälle. Mycket talar för att detta har skett på följande vis.
Skäktbyggnaden uppfördes inte tolv alnar i fyrkant, utan man valde av någon anledning att bygga ett rektangulärt hus, 10 x 13 alnar med långsidan mot vattnet. Någon gång vid mitten av 1800-talet var det behov av en förändring. Troligen var själva maskineriet slitet och behövde förnyas och förbättras. Maskineriet och byggnaden är så tätt sammanlänkade att större förändringar av maskineriet kräver att själva byggnaden rivs. Av rödkritemarkeringarna på stockarna kan man se att byggnaden görs något högre när den byggs upp igen. Fyra stockvarv lades till längst ned och ytterligare två stockvarv mitt på huset, totalt cirka en meter. Detta gav en högre bottenvåning och därmed plats för både en kraftigare stamp och större skäktsvärmar. Samtidigt med detta kom också nuvarande grund av kluven gråsten till. Om dåvarande byggnad för tröskning också byggdes om är inte känt.
1875 rivs emellertid den gamla byggnaden för "tröskmachinen" eftersom vi vet att detta år byggs den nuvarande stora trösklogen. Vi har en god bild av hur miljön såg ut efter denna förändring då ett fotografi finns bevarat från 1880-talet.
Skäktbyggnaden och den nya trösklogen länkades inte samman från början. Detta framgår av att logens yttervägg mot skäkten är rödfärgad och helt uppenbart varit fri yttervägg under några år. Å andra sidan kan man se på skäktbyggnadens yttervägg mot logen att den varit yttervägg endast under ett fåtal år, då virket visar få tecken på att ha varit exponerat mot väder och vind. Sammanlänkningen sker därför troligen på 1890-talet och det huvudsakliga skälet för detta är att man hade behov av att iordningsställa ett utrymme för en cirkelsågklinga med sågbänk .
Sågen har huvudsakligen använts för att klyva hässjevirke. För att få en rationell arbetshöjd för sågbänken i relation till trösklogens bjälklag så behövde den gamla skäkten återigen byggas om. Gavelröstena monterades ned och väggarna höjdes med åtta stockvarv som fick kraga ut två meter över skäktbyggnadens norra långsida. På så sätt skapades ett långsmalt utrymme under tak för sågbänken, i nära anslutning till trösklogen där det okluvna virket kunde lagras och dessutom nära axeln till skäktens vattenhjul. Sågklingan drevs med remmar som löpte på remskivor av trä.
Denna ombyggnad som tycks ha skett utifrån behovet av att iordningsställa sågbänken gav också ytterligare utrymmesvinster. Dels skapades en vind ovanför skäktkammaren för förvaring av lin och dels länkades skäktbyggnaden och trösklogen samman. I detta utrymme installerades en mjölkvarn som fortfarande finns kvar samt att ett turbindrivet elverk inrymdes i länken under åren 1918 och 1946.
Hoten mot anläggningen har under åren varit många. Under andra världskriget fick dåvarande ägaren Henrik Mårtensson ett köpebud på skäkten för uppkolning i den närbelägna kolfabriken i Löräng. Han tackade emellertid nej och byggnaderna fick stå kvar. Behovet av kol för järnbruken i Gästrikland och för uppvärmning av städernas bostäder var enormt stort och ett otal byggnader på landsbygden försvann på detta vis. Många av de övriga byggnaderna på fotografiet kolades upp.
DAMMEN- Dammen har raserats åtminstone tre gånger till följd av översvämningar, vid slutet av 1890-talet, 1912 samt sommaren år 2000. Den damm som finns på plats idag är i sin helhet en konstruktion från 2003 då dammen restaurerades med hjälp av byggnadsvårdsbidrag och medel från Järvsö storskifteslag. Vid detta arbete använde sig byggmästaren Jonas Markusson av ritningar över dammen i Tallåsen i Ljusdal som förlaga för träkonstruktionen. Den damm som spolats bort var i sin tur till största delen en fri rekonstruktion från AMS-upprustningen 1968.
MASKINERIET - Idag finns ett fungerande vattenhjul på skäktbyggnaden, medan logens vattenhjul är borta. Med skäktens vattenhjul drivs de två skäktsvärmarna och linstampen, men ytterligare funktioner har lagts till och dragits ifrån under årens lopp. I anslutning till linstampen fanns en granrishack för tillverkning av ladugårdsströ. Hackat granris användes också på golven inomhus i boningshusen efter storstädning för den goda luktens skull. 1895 kompletterades stampen med en benkross. Benkrosset användes som jordförbättringsmedel. På norra sidan av skäkten under en tillbyggd loftgång finns en sågbänk med en sågklinga som användes in på 1940-talet för klyvning av granslanor för stängsling och hässjevirke. I skäkten finns också en kvarn med stenar av 7 kvarters storlek samt en korngrynskross.
Trösklogens vattenhjul drev från början en tröskrulle eller tröskbult. Den tröskade säden rensades med så kallade räxlar . Bulten ersattes av ett mobilt tröskverk på 1910-talet. Detta delades mellan flera bönder, men var svårarbetat då det stod på medar. 1941 köptes därför ett nytt hjulförsett tröskverk in som kombinerades med ett annat rensverk, en så kallas triör. Vidare finns en bandmaskin för bindning av halm, rester av ett slipverk med två stenar för lieslipning, en potatiskvarn, samt en klövernöt kvar i byggnaden. Mellan 1918 och 1946 fanns också ett elverk i anläggningen. Det betjänade 18 gårdar med ström till belysning. Idag finns ett separat minikraftverk ur funktion separat beläget mittemot skäkten.
Alla dessa verk och anordningar finns kvar med undantag för tröskbulten, 1910-talets tröskverk, granrishacken och benkrossen.
STENBRON - Jordägande bönder har i Sverige sedan medeltiden haft skyldighet att hålla väg. Först i och med inrättandet av "Kongliga Styrelsen för Allmänna Wäg- och Wattenbyggnader" år 1841 började staten anslå medel för att finansiera vägbyggen. Huvudparten av vägarna och broarna byggdes dock genom jordägarnas försorg. Bron över Milån är uppförd i samband med en vägomläggning 1868 men omnämns inte i landshövdingeberättelserna från perioden. Det är därför troligt att byggandet skedde utan statliga bidrag. Bron är vällagd och i gott skick och används numera endast för trafik inom gården. Av en inskriptionssten vid bron framgår att man anlitade en särskild byggmästare för arbetet. Stenen har Carl XV´s namnchiffer och inskriptionen: "1868 WÄGOMLÄGGNNG BYGGMÄSTER O.MUR & HES MURARN"
RAMSÅGEN/SPÅNHYVELN - Uppströms bron finns spånhyveln. Byggnaden uppfördes 1830 som "Nybo strömmars såg", en ramsåg med 27 delägare. Den har därefter byggts om till att husera en spånhyvel. Byggnaden är välbevarad och större delen av kraftöverföringen från ramsågsepoken med hjul och axlar finns bevarad under byggnaden. Byggnaden kompletterar miljön genom att den är uppförd som en gemensamhetsanläggning till skillnad från skäkten som hela tiden varit enskild egendom.
KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring av linberedningsverk, tröskloge, damm, stenvalvbro och spånhyvel (fd ramsåg) vid "Hians", Löräng 11:2, Järvsö socken, Ljusdals kommun. Länsstyrelsen Gävleborg, 2007-05-31. Dnr 432-12893-02