Stäng fönster Torsås kn, TORSÅS KYRKA 1:1 TORSÅS KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Detaljuppgifter rörande kyrkogårdens historia är till vissa delar hämtade ur Folke Peterssons beskrivning som finns i boken Kyrkor i Torsås från 1977. Här finns bl a sockenstämmoprotokoll citerade. För övriga använda källor se källförteckning. En kyrkogård bör ha funnits redan kring den medeltida kyrkan. Hur denna gestaltade sig är inte känt. En avbildning av Frigelius från 1749 visar att kyrkan bestod av ett rektangulärt långhus med brant sadeltak och att den hade tillbyggt vapenhus av trä mot väster samt sakristia mot norr. Kyrkogården omgavs av en mur eller ett staket och en ingång i form av en stiglucka eller ett luckskjul fanns i öster. Väster om kyrkan stod en klockstapel, ungefär på samma plats som dagens klockstapel. Kyrkogården var liten. Störst yta för begravning fanns väster och söder om kyrkan. Öster om kyrkan fanns ingen begravningsyta. Inga byggnader är utritade i kyrkans och kyrkogårdens närhet. Ett träd mot norr utgör enda vegetationen på bilden. När den nya, större kyrkan uppfördes på 1770-talet måste det ha inneburit en hel del förändringar för kyrkogårdens del. Begravningsplatser för samhällets högre skikt hade troligen i viss mån funnits under kyrkans golv, tidigare. Man vet att det fanns en grav över familjen Carl Raab från 1600-talets mitt under sakristiegolvet. Det finns uppgifter om att begravningar gjordes inne i kyrkan även efter den nya kyrkan invigts. Troligen ordnades kyrkogården upp efter det att den nya kyrkan stod klar. Det var vid tiden vanligt med byvis eller gårdsvis ordnade gravplatser. En lantmäterikarta från 1790 visar att kyrkogården hade ungefär samma form som angivits på Frigelius bild. Kyrkogården på kartan är rektangulär med yta för begravningar främst mot väster och söder. Mot öster fanns bara en liten yta. Vid denna tid gick landsvägen ännu precis norr om kyrkan. Av flera anledningar var det viktigt att ha en mur kring kyrkogården, inte minst för att hålla ute kreatur. I sockenstämmoprotokoll finns under 1700-talet murens underhåll som ett stående tema. Varje hemman hade sin del att underhålla och vite utgick om åtagandet missköttes. Från år 1794 finns uppgifter om att kyrkogården hade blivit alldeles för liten. Befolkningsökningen vid tiden ledde till problem på många kyrkogårdar. I Torsås beslöt man att ytan öster om kyrkan skulle röjas från sten för att göra plats för nya begravningar. Åtgärder räckte dock inte länge. I ett sockenstämmoprotokoll från 1807 försöker prosten Reinius lösa problemet genom följande förslag: ”Hemställes å nyo, i anseende till Kyrkogårdens inskränkta och trånga utrymme för Lijks begrafwande, om icke här så wäl som på många andra ställen i Stiftet Lijken kunde få begrafwas i linea efter hwarandra utan afseende på gamla grafställen, till undwikande af den ohyggelighet, som nu som oftast förefaller, att den dödes lekamen warder sönderhuggen innan den fått förmultna….” Förslaget gillades inte men det beslutades att de som använde sina gamla gravställen skulle gräva i rät linje och inte gå över på andras platser. Bara två år senare, 1809, kom ett beslut om att utvidga kyrkogården på mark som tidigare tillhört prästgården. Kyrkogården utvidgades mot söder och mot öster, åt det senare väderstrecket med minst 10 till 12 alnar. Delar av den sk Binga mad kom nu att inkluderas i kyrkogården. Problemen fortsatte dock, det var fortfarande oordning och djur kom ofta in på kyrkogården. År 1820 beslutade att de döda skulle begravas i linje och inte enligt gamla gårds- och byvisa indelningar. Den första linjen drogs upp från kyrkans västra gavel längs med muren mot landsvägen (då i norr). År 1826 beslöts att luckskjul som fanns i öster, av sten, och i väster, av trä skulle ersättas av portar med portstolpar av sten. På samma stämma beslöts om ännu en utvidgning mot öster vilket ledde till viss justering av landsvägens sträckning. Vägen gick dock ännu norr om kyrkan. År 1827 beslöts att kyrkogårdsmuren skulle beläggas med taktegel och att staket av trä skulle byggas på södra sidan av den utvidgade kyrkgården. En lantmäterikarta från 1840 uppvisar en kyrkogård med ungefär samma rektangulära form som kartan från 1790, trots att flera utvidgningar alltså ska ha gjorts mellan de båda åren. Det är dock svårt att få någon klar bild av hur mycket större kyrkogården hade blivit till sin yta. På 1870-talet utvidgades kyrkogården igen med större partier mot söder, öster och norr. Förändringen möjliggjordes genom att landsvägen drogs om och fick dagens sträckning, söder om kyrkogården. Det är oklart exakt vilka områden som nu lades till kyrkogården. Utvidgningen räckte dock inte och redan på 1880-talet gjordes framstötar om ytterligare behov av mark. Först på 1890-talet kom dock frågan till en lösning efter att en ny kyrkoherde, J M Lindstedt, hade kommit med ett nytt förslag. Kyrkogården utvidgades nu kraftigt mot öster och norr på prästgårdens och komminsterboställets mark. Trädgårdsmästare Eriksson utarbetade en plankarta över området där gångar, planteringar, familjegravar och allmänna gravplatser var markerade. Den nya kyrkogårdsdelen invigdes den 14 maj 1894 av kyrkoherde Lindstedt. Nya grindar tillkom vid samma tid vid ingångarna i söder. Ena grindparet bär inskriptionen SKÖRBO 1893. C.P. KARLBERG. Grindarna är av en typ som förekommer på flera kyrkogårdar i södra Möre och på Öland. Med tillägget av den nya delen ingick nu hela nuvarande området öster om kyrkan, ända bort till skolan. Kyrkogården anlades nu mer ett ordnat gångsystem och rader av träd. Vid den här tiden hade gravstenar börjat tillverkas industriellt och blivit mer överkomliga för den stora massan. Många investerade nu i höga, påkostade vårdar av grå eller svart granit dekorerade med bladslingor eller annan dekor. Ett fotografi som troligen är taget i slutet av 1800-talet visar delar av kyrkogårdens södra del med nyplanterade träd och låga häckar. Bland de gravvårdar som syns finns två gjutjärnskors och en sandstensvård med kors av vit marmor tillsammans med några höga vårdar av svart granit. Vid några av platserna finns kullar beväxta med vad som ser ut att vara en vit blomma. Det skulle kunna röra sig om silverarv. Båda grindparen i söder är synliga på bilden. I samband med att vägen drogs om hade sakristian flyttats från södra till norra sidan av kyrkan, vilket framgår på fotografiet. På 1910-talet, i samband med att kyrkan renoverades, utfördes ännu en utvidgning av kyrkogården. Denna gång efter förslag av distriktslantmätaren J Gezelius. År 1914 eller 1915 skedde utvidgningen, oklart med vilken yta. Möjligen var det kvarter R och K som tillkom då. År 1916 ska träd ha planterats på kyrkogården. På 1920-talet diskuterades en ombyggnad av ett missprydande bränsleförråd som var sammanbyggt med sakristian. Det beslutades dock att förrådet bara skulle byggas om för att bättre passa in. Ytterligare en utvidgning började planeras på 1930-talet i samband med att man också ville låta uppföra ett bårhus/gravkapell. Byggmästare Gustaf Petersson, Trankvill gjorde ritningen vilken godkändes Länsarkitekten Strindberg i Kalmar utförde ritningarna till den nya kyrkogårdsdelen som förlades norr om den gamla. Det var kvarter T och S som då tillkom. Av ritningarna framgår att alla kvarter utom K och H vid denna tid rymde familjegravar, medan de två nämna kvarteren rymde allmänna gravar. Bårhuset stod klart först 1944, efter viss konflikt. Församlingsbor hade opponerat sig mot att byggnaden skulle användas även som begravningskapell och mot att vissa sockenbor skulle komma att begravas i kyrkan och andra i kapellet. Som kompromiss beslutades att den nya byggnaden bara skulle brukas som bårhus. Byggmästare Gunnar Carlsson var entreprenören bakom uppförandet. Vid samma tid revs troligen också bränsleförrådet vid sakristian. År 1949 genomfördes en enkätundersökning av Växjö stift i samtliga församlingar. Frågorna gällde kyrkogårdens historia och nuvarande utseende. I enkätsvaret för Torsås kyrkogård framgår att kyrkogården var planterad med häckar av liguster, buxbom och tuja och att det fanns rikligt av träd såsom alm, ask, lind och lönn. På frågan om gravtyper angavs att gravplatserna i de flesta fall var köpta men att det emellanåt förekom begravning i allmänna linjen. Vidare att kyrkogården förr varit indelad i gravplatser för de olika byarna ”…vilket inverkat menligt på kyrkogårdens planläggning”. Gravkullar fanns vid den här tiden både ovala och runda, men familjegravarnas platser var ofta utslätade och gravplanen belagd med grus eller singel. Vissa regler hade införts; höjden på vårdarna fick inte vara mer är 80 cm och stenramar var förbjudna på nya kyrkogården (oklart vilka kvarter som menas). När det gäller vårdarna var det vanligast med grå eller svart granit och att gårdsnamn, persondata och bibelcitat fanns angivet. Hällar förekom vid denna tid nästan inte alls, och gravstenarna var vanligen av svart eller grå granit. På frågan om gravstenar som vårdas av församlingen och andra märkvärdiga vårdar svarade uppgiftslämnaren att det fanns flera vårdar över kyrkoherdar som vårdades av församlingen. Den äldsta vården på kyrkogården var då liksom nu gjutjärnskorset över Professorn och Theol Doctorn Magister Magnus Dahleri död 1843. Vården står numera i museiuppställningen norr om kyrkan. En flygbild tagen 1950 visar att merparten av kyrkogården var anlagd med grusgravar omgärdade av låga häckar eller stenramar. Med början i mitten av 1950-talet påbörjades en omläggning av kvarter efter kvarter på kyrkogården. Det var vanligt vid tiden med sådana arbeten som oftast innebar att grusgravarna såddes igen. Även i Torsås såddes grusgravarna igen under de följande decennierna. År 1956 lades kvarter O och P om efter ritningar av trädgårdskonsulent Gösta Engstedt. Även området väster om kyrkan lades om vid denna tid. År 1973 var det dags för kvarter L, M och N, som gjordes om efter plan av arkitekt Harry Kolsby. Året därpå omlades kv S och T och därmed var hela kyrkogården omlagd. På 1960-talet fanns åter behov av nya ytor för begravning och ett stort område norr om kyrkan ansågs lämpligt. År 1965 var planerna klara och ca 450 gravplatser tillkom efter ritningar av Gösta Engstedt, Kalmar. Området togs i bruk först 1967 och anlades med gravplatser mot rygghäckar. Urngravar anlades i den nya ytans östra del. I områdets mitt var planerat för en damm som aldrig utfördes. Utvidgningen kallades Nya kyrkogården som idag går under förkortningen NK. År 1979 byggdes garage och förråd norr om kyrkogården. Två år senare gavs tillstånd till att asfaltera samtliga gångar. År 1985 byggdes bårhuset om till begravningskapell efter ritningar av Byggkonsult BA Bengtsson AB. På 1990-talet började åter en utvidgning planeras. Plats gjordes norr om befintligt kyrkogård för omkring 700 gravplatser, kistgravar och urngravar samt en stor minneslund med en damm. Området anlades och planterades men bara minneslunden har tagits i bruk. Den nya delen planlades av Trädgårds- och Markprojektering Gunnar Klasson AB. Som inspiration till anläggningsstilen användes åker- och ängslandskapet norr om kyrkogården. Under flera decennier har det varit vanligt att återanvända äldre gravvårdar för nya gravsättningar på kyrkogården. Man eftersträvar dock att vården ska få stå kvar på ungefär samma plats som tidigare. |
