Stäng fönster Jönköping kn, VÄSTER 1:37 SLOTTSKAPELLET
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Platsen för Slottskyrkogården har kontinuitet sedan medeltid, sannolikt även vad gäller gravsättningar. Vid arkeologiska undersökningar i och runt Slottskapellet 1989-90 påträff ades grundmurarna till en stenkyrka med romansk planform, d.v.s. långhus med smalare, rakslutet kor i öster. Flera fynd av tegel, bl.a. valvribbor, gjorde att man antog att det rörde sig om en senmedeltida tegelkyrka. Planformen talar dock för en datering till 1200-talet och sannolikt stammar teglet från valv som slagits under senmedeltid. I tidigare forskning har det ansetts att Sankt Peders kapell, som omnämns i källorna under tidigt 1500-tal skall ha legat på denna plats. På en karta från 1700 benämns åkrarna i närheten för ”Halle Pers”. Nämnda undersökning ledde till antagandet att det istället skulle röra sig om Sankta Gertruds kapell, omnämnt endast en gång, i en längd från 1523 för silverskatt till Kronan. Kapellet förekommer inte i en förteckning över kapellen i Linköpings stift, varför man trott att det hört till ett gille. Hospitalsgården invid Slottskyrkogården och medeltidsstadens västra infart upprättades 1570 på Själagårdstomten, som ursprungligen var Kyrkans mark. Detta har tagits som intäkt för teorin eftersom Sankta Gertrud var skyddshelgon för vägfarande, fattiga och sjuka. En hypotes är att kapellet har en historia som sträcker sig längre tillbaks än Jönköpings första skriftliga omnämnande 1278 och utfärdandet av stadsprivilegierna 1284. Läget för den blivande staden var en viktig knutpunkt redan 1220 då den omnämns som anhalt på Eriksgatan. Det höglänta läget vid Junebäckens utlopp skulle kunna indikera att det ursprungligen rört sig om ett gårdskapell eller en byplats med annexkyrka till Ljungarums församling. De facto är grundmurarna den enda medeltida lämningen väster om den gamla medeltidsstaden och troligen något äldre än denna. Troligen hörde en kyrkogård till kapellet under medeltiden. I och med reformationen togs alla kapell ur bruk. När medeltidsstaden brändes 1612 av danskarna så torde kapellet redan ha varit i ett ruinerat tillstånd. Sannolikt nyttjades stenmaterialet i samband med bygget av Jönköpings slott och anläggandet av befästningar. Under 1600-talets förra hälft byggdes ett enkelt träkapell på platsen och kyrkogård ordnades för gravsättningar. Eventuellt hörde kapellet samman med Hospitalsgården. 1644 hade kapell och kyrkogård övergått till Slottsförsamlingen, även om Hospitalsgården fortsatt hade del i kyrkogården. 1694 ersattes det enkla kapellet av det nuvarande, ritat av Erik Dahlberg. Vid denna tid låg kyrkogården en bit utanför stadens gränser, omgiven av åkrar på alla sidor utom den norra. Kartor från 1674 och 1696 visar att kyrkogården var fyrkantig med kapellet som mittpunkt. Med slottets försvinnande under 1800-talet bytte kyrkogården och församlingen namn till Västra. Fram till 1771-80 inhägnades kyrkogården av timrade balkar med en stiglucka av trä i det nordöstra hörnet. Nämnda år ersattes balkarna av stenmurar, av vilka idag endast ett stycke kvarstår i norr. Från 1775 fi nns uppgift om en klockstapel strax norr om kyrkogården, denna revs på 1830-talet. 1853 inköptes en åkerlycka i öster för kyrkogårdens utvidgande. 1871-72 skedde en ny utvidgning åt söder genom förvärv av åkerlyckor därstädes. Vid detta tillfälle omdanades kyrkogården i linje med tidens parkideal. De nya gravkvarteren reglerades noga i ett rutnätsmönster och man planterade alm och lönn i regelbundna rader och som alléer. Den gamla delen kring kapellet omdanades i enlighet med det tysk-romantiska parkidealet med mjukt formade gräsmattor och buskage mellan svängda grusgångar. Arbetena projekterades av trädgårdsarkitekt Frey Hellman. Under 1900-talets andra hälft har parkkaraktären närmast kapellet försvagats genom borttagning av buskar och ändring av gångar. 1881 uppfördes en likvagnsbod i det nordvästra hörnet. Till följd av stadens expansion kom kyrkogården att hamna inom stadsplanelagt område 1877. Den 1874 antagna hälsovårdsstadgan förbjöd jordande inom sådant område. 1889 förbjöds användandet av Slottskyrkogården och den nyanlagda Dunkehallakyrkogården togs i bruk. Fram till 1924, då kyrkogården åter togs i bruk, stod den och förföll. 1924 rustades kyrkogården upp, nya gravplatser ordnades och entrén i norr fi ck nuvarande utseende. 1968 återfi ck dåvarande Gamla västra kyrkogården namnet Slottskyrkogården. 1976 anlades kalkstensmurar i norr, öster och söder. Vid okänt tillfälle asfalte- rades huvuddelen av alla grusgångar. 1982 utökades kyrkogården i nordväst med minneslund och urngravskvarter. I samband med Slottskapellets restaurering 1990 fl yttades en nyfunnen gravhäll ut på kyrkogården där den uppställdes i kvarter 1 efter konservering, likaså gravsattes i samma kvarter de kroppar som påträff ades under golvet. 1991 togs nio av de gamla almarna ned, p.g.a. att fl era var rötskadade. En ny allé av 13 lönnar planterades. Vid samma tillfälle uppsattes traditionella lyktstolpar av ”Jönköpingsmodell”. 1995 upprättade kyrkogårdsförvaltningen i samarbete med länsstyrelse och länsmuseum en bevarandeplan för kyrkogården med avseende på grusgravar och träd. 2004 anlades nya urngravskvarter, ett längs muren i öster och ett längs muren i söder. Vid samma tillfälle skedde byte och komplettering av stolpbelysning. |
